Ingen avfolkning på Gotlands landsbygd

För en vecka sen skrev jag om debatten om ”Gotlands själ” och ”Sudermalm” på DN Kultur. Författaren Kristofer Ahlström antydde att Gotland drabbats av avfolkningsproblematik och talade om ”landskap där jordbruksmaskiner, slåtterkrossar och knivbalkar rostar som reliker från det nedlagda jordbruket, medan de inflyttade nyrikas designvillor växer fram i tätare klungor”.
I gårdagens DN har Kristina Mattson ett inlägg med rubriken "Kolonisering. Landsbygden existerar på stadens villkor". Också Mattson talar om att allt färre vill bo på landsbygden. "Resten av landet (utanför de tre storstadsregionerna) blir liksom över, med sin åldrande befolkning och en gleshet som inte riktigt funkar enligt den ekonomiska utvecklingens diktat".

Det finns en vanföreställning om att Gotland är en avfolkningsbygd, som också tycks ha påverkat Kristofer Ahlström och Kristina Mattson. Befolkningen minskar och in flyttar stockholmare och övertar gotlänningarnas vackra kalkstenshus. Föreställningen syns ofta på tidningarnas insändarsidor, och det kom också fram i DN-debatten. Men det är knappast sant. Det är bara att gå till SCB och titta på fakta. Visserligen hade ön sin största befolkning strax efter andra världskriget, strax under 60 000 invånare. Men därefter minskade befolkningen till omkring 54 000 under 1960- och 1970-talen. Sedan ökade befolkningen igen fram till 1990, och har legat stabilt på omkring 57-58 000 invånare de senaste tjugo åren. I själva verket har befolkningen legat mellan 50 000 och 60 000 invånare under mer än hundra år, en synnerligen stabil befolkning alltså. Det framgår av nedanstående diagram.

Gotlands befolkning femårsvis 1805-2010 (klicka för större bild).

Men befolkningen minskar ju på Gotlands landsbygd och ökar i Visby. Det är visserligen sant, men urbaniseringen är blygsam. Omkring 40 procent av Gotlands befolkning bor i Visby och 60 procent på landsbygden och i de mindre tätorterna. Andelen i Visby har ökat med en procentenhet från 39 procent för tio år sedan, en mycket obetydlig förändring. Gotland är fortfarande ett län där landsbygdsbefolkningen dominerar stort, mer än på många andra håll i Sverige.

De flesta av de mindre tätorterna minskar i befolkning. Lärbro och Roma-Romakloster har en någorlunda stabil befolkning medan befolkningen i Hemse, Klintehamn, Slite och några till minskar. Sedan 1990 har befolkningen i dessa minskat med mer än 500 invånare. Det innebär att dessa orter i stort sett svarar för landsbygdens hela befolkningsminskning. Människor flyttar från Hemse, Klintehamn, Havdhem och Slite till Visby. I stort sett är befolkningen däremot stabil på den rena landsbygden utanför småorterna.

Den gotländska glesbygden är ingen avfolkningsbygd. Sedan är det förstås så att befolkningen ökar i vissa socknar och minskar i andra. De tio socknar som relativt sett ökat mest sedan 2001 är Tofta, Guldrupe, Träkumla, Västerhejde, Anga, Väskinde, Fröjel, Sanda, Hall, och Lummelunda. Av dessa ligger några i Visbys närområde och några 20-50 km från Visby. De tio socknar som minskat mest är Hellvi, Norrlanda, Näs, Rone, Buttle, Akebäck, Ala, Eke, Sundre och Alskog. Tendensen är att dessa ligger något längre från Visby, men mönstret är i övrigt oklart. Varför ökar Guldrupe, medan grannsocknen Buttle minskar? Varför ökar Anga medan grannsocknarna Ala och Norrlanda minskar? Östergarn minskar medan grannsocknen Gammelgarn ökar. På Storsudret minskar alla socknar utom Hamra som ökar, men bara Sundre ligger bland de tio som minskar mest. Fårö minskar, men ligger inte heller bland de tio som minskar snabbast. Tre av de områden som drabbas mest av ”Sudermalmstrenden” visar alltså inte heller de upp ett entydigt mönster.

Gården Digrans i Sundre från början av 1800-talet som är Gotlands sydligaste gård såldes i år av ett dödsbo till en stockholmare för drygt sex miljoner kronor. 

Slutsatsen är att utgångspunkten för den debatt som dragits upp av debatten om Gotlands själ tycks vila på en ganska bräcklig grund. Kanske tillhör Gotland numera den storstadsnära landsbygden som faktiskt växer befolkningsmässigt, genom att kunna förena närheten till storstadsekonomin med landsbygdens och kulturlandskapets rekreationsvärden. Det finns åtskilliga inflyttade gotlänningar (f d fastlänningar) som funnit sin utkomst i den nya uppkopplade ekonomin, där den geografiska belägenheten betyder allt mindre. Det är väl en utveckling att bejaka.

Svensk islamofobi och norsk bristande beredskap

Attentatet borde inte komma som någon chock, skrev Henrik Brors i DN i lördags, i en så kallad ”Analys”. Det var inte mycket till analys bara timmar efter attentatet. Henrik Brors drog omedelbart slutsatsen att attentatet var ett resultat av Norges insatser i Afganistan och i Libyen, och dess medlemskap i Nato. Misstänkta al-Qaida-terrorister greps i i Norge för något år sedan. Så naturligtvis var det islamister som låg bakom bakom attentatet, precis vad man kunde vänta sig. Bara att det var fel. Det var en tvättäkta norrman.

Henrik Brors, DN

Samma misstag gjorde Björn Lindahl i SvD i lördags. Gaddafi har ju hotat att föra kriget vidare till Europa. Det är ett kännemärke för al-Qaida att slå till mot flera mål samtidigt. De fyra kapade planen i USA, de fyra tågen i Madrid, bomberna mot tunnelbana och bussar i London. Det finns enligt Lindahl flera tänkbara motiv till attacken. Extrema islamister, extrema islamister och extrema islamister. Bara att det var fel. Helt fel. Det var en tvättäkta norrman. En högerextremistisk invandrarfientlig islamofobisk norrman.

Björn Lindahl, SvD

Hur kan det komma sig att expertkommentatorer hos våra två ledande morgontidningar båda går direkt i fällan att omedelbart peka på islamister som ansvariga. Kan det vara för att det vanligen är extrema islamister bakom terroristattentat i Europa? I så fall är det helt fel igen. Enligt måndagens DN genomfördes sammanlagt 249 terroristattentat i Europa under 2010. Islamistiska grupper genomförde sammanlagt tre attentat, bland annat bombexplosionen på Drottninggatan i Stockholm i december. Det är alltså drygt en procent av alla attentat. Olika separatistgrupper låg bakom 160 av dessa attentat, dvs omkring två tredjedelar. Det är alltså islamofobi som ligger bakom expertkommentatorernas ryggmärgsreflexer och förhastade slutsatser.

När chocken börjar lägga sig börjar man fundera över hur den norska polisen egentligen har skött sig. Polisen fick larmet om skjutningarna på Utøya 17.27 på fredagen, men skjutningarna började omkring en halv timme tidigare. Enligt uppgift har åtskilliga ungdomar ringt på sina mobiltelefoner under denna tid. Varför tog det en halv timme för polisen att nås av larmet?

Därefter tog det en timme innan polisen lyckades ta sig till ön med bil och båt och gripa gärningsmannen. Varför fanns ingen helikopter i beredskap? Den norska polisen har bara en helikopter. ”Den var full med annan utrustning och används inte för sådana här uppdrag. Jag anser att vi inte kunde arbeta snabbare”, säger Johan Fredriksen vid Oslopolisen till DN. Försvarets helikoptrar som polisen kunde använt fanns på Rygge flygplats, 67 km söder om Oslo. På grund av semester tog det tid att förbereda helikoptrarna.

Bristvara?

Men redan klockan 15.26 hade bomben exploderat i centrala Oslo. Helikoptrar från polis eller militär borde ha varit i luften några minuter senare. Man visste ju inte om bombattentatet skulle följas av flera attacker. Med en helikopter i luften över centrala Oslo borde flygtiden till Utøya ha varit max nio minuter. I så fall hade polis kunnat vara på Utøya och gripit mannen redan omkring 17.37. Om larmet hade gått snabbare kanske ännu tidigare. Frågan är om inte den norska larmcentralens och polisens bristande beredskap kostat många, många norska ungdomar livet.
Enligt DN och SvD har Jens Stoltenberg utlovat att en kommission ska utreda terrorangreppet. Det förefaller vara starkt motiverat.

Vi tänker på Norge

I dag tänder vi ett ljus och riktar våra tankar till våra norska vänner och de anhöriga till offren för terrorattentaten i Oslo och på Utøya. 

Vi måste vi slå vakt om och försvara de öppna och demokratiska samhällena i Norden när de angrips eller hotas.

Vad sker med Gotlands själ?

Sedan drygt 30 år brukar jag tillbringa en del av året på östra Gotland, i en socken som inte domineras av sommarboende stockholmare lika mycket som på det så kallade Storsudret, numera även kallat Sudermalm. Under denna tid har befolkningen varit i stort sett stabil men näringslivets omstrukturering är påtaglig. Det finns också ett antal inflyttade heltidsboende i min socken. De flesta, ja nästan alla, arbetar numera utanför jordbrukssektorn. Antalet heltidsgårdar har minskat kraftigt, särskilt med mjölkproduktion. Flera små skolor och lanthandlar har lagts ned. I stället ökar antalet golfbanor, krukmakare och restauranger, verksamheter som för det mesta bara är öppna en del av året.  Även om Gotland förändras känner jag igen mig. Förändringen sker trots allt långsamt och gradvis, och inte entydigt till det sämre. Jag ser till exempel att alltfler förfallna hus och gårdar rustas upp och tas om hand, ofta på ett varsamt sätt.

Gotland har stränder, en underbar natur och en annorlunda kultur att erbjuda turister och sommargotlänningar inom nära räckhåll för Stockholmsregionens två miljoner invånare. Att det finns ett antal förstklassiga restauranger på Gotlands östra landsbygd beror naturligtvis på att underlaget av betalningsstarka sommargotlänningar ökat. De köper upp gamla fallfärdiga hus och rustar upp dem eller bygger nya exklusiva arkitektritade sommarhus, vilket ger jobb åt gotländska byggmästare och byggmarknader. Det gör också att ICA i Hemse kan hålla ett exklusivt varuutbud som inte står Stockholms livsmedelshallar efter. Hemse, som är en ort med runt 1 800 helårsboende, har för övrigt ett femtiotal butiker som kan erbjuda det allra mesta, inklusive ett systembolag och en helårsöppen specialbutik för ost och kaffe. Kort sagt har turismen och sommargotlänningarna gjort att Gotland undgått den utarmning som drabbat stora delar av den svenska avfolkade landsbygden som ligger på längre avstånd från storstadsområdena, framförallt Norrlands inland. Där faller övergivna hus och gårdar ihop – på Gotland rustas i stort sett varje förfallen kåk upp. 

Den här bilden – att Gotland på det hela taget gynnas av turismen och sommargotlänningarna – delas inte av alla. Den 4 juli skrev den gotlandsfödde författaren Kristofer Ahlström ett inlägg på DN kultur med rubriken ”Sudermalm äter upp Gotlands själ”. Fastighetspriserna skjuter i höjden och gotlänningarna konkurreras ut. Det börjar enligt Ahlström bli dyrt att bo på Gotland, och urbefolkningen har inte längre råd att bo innanför ringmuren. Vad blir kvar av det rustika och pittoreska Gotland? undrade Kristofer Ahlström. 

Kristofer Ahlström

Han pekar på att Gotlands bruttoregionalprodukt per person är lägst i landet med bara 78 procent av det nationella genomsnittet. Samtidigt stiger villapriserna på Gotland mest i hela Sverige förra året, med hela 12 procent. För vissa objekt betalas fantasipriser; ett fritidshus på 26 kvadratmeter utan avlopp såldes för 1,7 miljoner. Eller ett hus på 19 kvadratmeter i Visby innerstad som nyligen såldes för 155 000 kronor per kvadratmeter, av en fastlänning (länspolismästare Carin Götblad) till en annan fastlänning (författaren och ekonomen Kjell A Nordström). Men observera att Götblad tidigare var polismästare på Gotland och således gotlänning. De här exemplen som Ahlström tar upp är naturligtvis extremfall och inte det typiska.

Ahlström antyder att Gotland drabbats av avfolkningsproblematik och talar om ”landskap där jordbruksmaskiner, slåtterkrossar och knivbalkar rostar som reliker från det nedlagda jordbruket, medan de inflyttade nyrikas designvillor växer fram i tätare klungor”. Men jordbruket är inte nedlagt bara för att antalet enheter idag är större och färre.  Och befolkningen är idag större än den var när jag kom till Gotland för 30 år sedan.

Carin Götblads hus i Visby innerstad är inte en gotländsk normalbostad

Det som Ahlström tar upp utöver de marknadsekonomiska mekanismerna är ”abstrakta och ickemonetära begrepp som ett landskaps själ och känslovärde”. ”Vad blir det i slutändan kvar av det Pittoreska och det Rustika – allt som en gång attraherade folk till platsen – om samhällen omdanas till att bli kompatibla med de inflyttades livsstil, med lyxbungalows, surdegsbagerier, designhotell och wellnessweekends som lockar med ’gotländsk goodiebag’?”

Gotland håller enligt Ahlström alltmer på att förvandlas till en koloni eller ett reservat, en resort, för förmögna människor. Som kronan på verket; när tv-programmet ”Kobras” vårsäsongsavslutning skulle handla om hur gotlänningarna förberedde sig inför sommarinvasionen så var det ingen av gotlänningarna som faktiskt pratade gotländska, de var alla inflyttade kulturarbetare som bosatt sig på ön. För att vara ”riktig gotlänning” måste man alltså vara född där, enligt Ahlström. Jag har av andra hört att inte ens det räcker. Det tar flera generationer att bli gotlänning. Invandrarfientligheten ligger strax om hörnet. Så långt Ahlström.

Några dagar senare kom författaren Håkan Östlundh med en replik i DN. Östlundh har sommarhus på Gotland och har skrivit ett antal riktigt bra deckare i Gotlandsmiljö. 

Håkan Östlundh

Han tycker att Ahlström gör på ett märkligt och lite obehagligt sätt symtomet till syndabock. Östlundh konstaterar att om de gotländska husen inte sålts som sommarnöjen hade de fått stå tomma för att till slut förfalla som i andra avfolkningsbygder. Sommarfolket håller dessutom i gång hantverkare, krögare och livsmedelshandlare, vilket kommer gotlänningarna till gagn både direkt och indirekt. De med de största plånböckerna, gotländska eller fastländska, vinner alltid kampen om de bästa lägena: nära havet eller i stadskärnor med vackra gamla hus. Det förhållandet är inte unikt för Gotland, det går igen i hela Sverige och stora delar av världen. Men när Ahlström börjar tala om de inflyttade som ett hot mot Gotlands själ känns det enligt Östlundh dessvärre bara inskränkt och provinsiellt.

Också Östlundh konstaterar liksom jag att om det hade handlat om annat än svenskar som flyttar inom landet  så hade Ahlströms inlägg varit grovt rasistiskt. Och vart syftar han? Skulle man förbjuda ickegotlänningar att köpa fastigheter? De flesta gotlänningar har inte råd att köpa hus på Storsudret, Fårö eller innanför ringmuren, men det finns 92 socknar på ön, och i  de flesta ser marknaden annorlunda ut. Majoriteten av stockholmarna har inte heller råd att skaffa sig bostad i de mest attraktiva lägena i sin egen stad eller ens i de halvattraktiva.

Östlundh anser inte att den bakåtsträvande provinsialism som ligger och bubblar mellan raderna i Ahlströms artikel är lösningen. Östlundh har svårt att tänka sig att den kvarvarande befolkningen i Norrlands inland sitter och tittar ut över förfallna ödehus, fingrar på socialbidragsavin och känner en glädje över att ha räddat Norrlands själ. Som samhällsdebattör måste Kristofer Ahlström enligt Östlundh ta sig en lite djupare fundering på vem han egentligen ska straffa.

I en replik på repliken tycker Ahlström att det är ledsamt när en debatt som vill belysa ett obalanserat ekonomiskt förhållande på en plats kallas för ”provinsiellt bakåtsträvande”, och anser sig ha liktänkande på ön. Ahlström blir sur för att Östlundh kallat hans resonemang för främlingsfientlighet. Det skämmer både honom och debatten. Ahlström tror att den kostnadsutveckling som setts på södra, norra och västra Gotland så småningom kommer att följa med i en kedjereaktion till övriga delar av ön i jakten på ny mark att exploatera.

Kristofer Ahlströms resonemang är begränsat och kortsynt. Det är lätt att få en bostad till hyfsat pris i perifera avfolkningsbygder, men det räcker inte, eftersom det inte finns tillräckligt med jobb där. På Gotland är marknaden relativt sett bättre eftersom det finns efterfrågan och det är också lättare att få jobb.  Det tjänar gotlänningarna på och landskapet finns faktiskt kvar.

Om VM-brons och damfotboll

Sverige har tagit VM-brons i fotboll för damer efter 2-1 mot Frankrike. Sveriges insats kan därmed summeras. Som helhet måste laget gratuleras till en fantastisk insats i detta VM, som vida överträffade de begränsade förväntningarna. Fotbollstjejerna har därmed tagit tre VM-medaljer – ett silver och två brons - på bara 20 år, medan herrarna tagit sina tre – likaledes ett silver och två brons - under 80 år av VM-slutspel. Och Norge som inte ens gick vidare från gruppspelet! Lotta Schelin måste framhållas som den absolut främsta spelaren i laget, även om hon missade flera solklara chanser med så gott som öppet mål. Josefin Öqvist jobbade på med närmast outtröttlig energi fram till den onödiga utvisningen mot Frankrike, Lisa Dahlqvist och andra hjältar inte att förglömma.

Lotta Schelin, VM-hjälte.

Men är egentligen damfotboll någonting att bry sig om? Jag är inte överdrivet fotbollsintresserad, och det har sina skäl. Två gånger har jag sett allsvenska matcher IRL, i båda fallen AIK-DIF. Första gången 1965 på Råsunda. Andra gången tjugo år senare på Stadion, med de två äldsta barnen, eftersom de hade fått fribiljetter dit, som bonus från en fotbollsskola. Den gången hade man delat ståplatsläktaren med höga stängsel med en demilitariserad zon i mitten. Båda lägren kastade föremål på varandra och på planen och sköt raketer kors och tvärs över den demilitariserade zonen. Jag fick lock för öronen av alla smällare och krutröken skymde utsikten över plan. Från själva matchen minns jag inte ett dugg. När vi gick därifrån lovade jag mig själv att aldrig mera sätta min fot på en fotbollsarena om vi bara kom välbehållna hem alla tre. Detta har jag också hållit sedan dess. Min grundinställning som baseras på dessa begränsade erfarenheter är att fotboll i princip borde spelas utan publik. Inom parentes sagt skulle alla pågående byggen av jättearenor i Stockholm då bli helt onödiga. Jag säger detta för att deklarera mina begränsade erfarenheter av denna sport.

Josefin Öqvist, VM-hjälte.

Trots detta händer det att jag ser på fotboll i TV när det drar ihop sig till stora evenemang som VM. Hur Sverige vann VM-silver 1958 kunde jag tyvärr inte se medan det begav sig, eftersom vi fick TV hemma först flera år senare. Jag lyssnade dock på radioreferaten. Under senare VM har jag ofta tittat på flera matcher och även när det handlat om dam-VM.  

Förra veckan skrev Croneman i DN om kvaliteten på damfotbollen. Enligt Croneman är ”steget till herrfotbollen fortfarande ett sjumilakliv.” Han anser att ”kvinnliga fotbollsspelare utbildningsmässigt, tekniskt, taktiskt fortfarande har mycket kvar att lära i grunden.” Croneman retar sig på att de svenska experterna och kommentatorerna ”på något vis låtsas att det är på något annat sätt, de pratar om damfotboll i samma kontext som herrfotboll – och det blir ofta bara lite larvigt.”

Johan Croneman, grinig TV-krönikör

Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med honom i sak. Jag tycker att damfotbollen har utvecklats enormt sedan damallsvenskan startades och VM började spelas även för damer. Jag har tvärtom överraskats av att de spelat så tekniskt skickligt jämfört med för tio eller tjugo år sedan. Man bör ju också tänka på att det fortfarande är betydligt fler män som spelar fotboll än kvinnor. Även om det fortfarande är en bit kvar till den manliga nivån rent tekniskt, känns Cronemans inlägg därför ganska irrelevant, ja nästan lite patetiskt.

Jag har någorlunda följt Sveriges matcher och flera gånger överraskats av hur övertygande och bra det svenska laget spelat. Tyvärr kanske inte matcherna igenom och inte i alla matcher. De spelade bra mot USA i första halvlek, men blev starkt tillbakapressade i andra halvlek. De spelade utmärkt mot Frankrike i första halvlek men det blev en hel del strul i andra halvlek, sedan Frankrike kvitterat. Särskilt tycker jag att försvarsspelet fallerat ibland. Men den osannolika vändningen efter Josefin Öqvists utvisning var ju grandios, när Maria Hammarström lyckades få in segermålet, med bara tio man på plan. Generellt fungerade det bättre framåt än bakåt.
Finalen dominerades av USA, men vanns av Japan, efter förlängning och straffar. Det känns nästan som att lotta ut guldmedaljerna. En VM-final borde inte avgöras på straffar utan hellre genom första förlängningsmålet, s k sudden death. I så fall hade USA vunnit.

Tunnelbanan till Nacka

Redan när tunnelbanans blå linje planerades från Järvafältet till Kungsträdgården var tanken att den skulle fortsätta i en tunnel under Strömmen via Slussen, östra Södermalm och vidare ut till Nacka. Trots att Nacka-Värmdösektorn är en av regionens snabbast växande delar har fortsättningen till Nacka aldrig kommit nära ett genomförande. Allt tunnelbanebyggande i regionen avbröts sedan Sundbybergsgrenen öppnats 1985 och förlängningen från Bagarmossen till Skarpnäck färdigställts  1994, dvs för snart 20 år sedan.

Nacka-Värmdösektorn försörjs fortfarande till största delen med en allt tätare busstrafik. Det finns flera anledningar till att Nacka aldrig fått tunnelbana. Regionens politiker föreställde sig på 1980-talet att regionen snart skulle vara färdigbyggd och att någon ytterligare kollektivtrafik därför inte skulle behövas, något som visat sig vara totalt fel. Regionen växer nu med omkring 30 000 invånare per år, dvs 300 000 på tio år. Nacka-Värmdösektorn och nordostsektorn har aldrig fått tunnelbana (längre än till Mörby) trots att planer funnits. I Nacka var politikerna länge tveksamma till tunnelbana men har nu svängt. Förlängningen från Kungsträdgården till Nacka kommer att bli dyr att bygga eftersom man måste passera under Strömmen i en sänktunnel.

Nu har konsultföretaget Sweco föreslagit att tunnelbanan till Nacka ska samordnas med Österleden i en gemensam sänktunnel. Fördelen skulle vara att kostnaderna skulle kunna minskas väsentligt. Tanken presenteras i  SvD och DN.

Swecoförslaget

Det är bra att tunnelbanan till Nacka diskuteras, eftersom den borde ha byggts för länge sedan. Jag är dock tveksam till Swecoförslaget. Visserligen skulle det antagligen sänka kostnaderna. Samordningen med Österleden skulle också göra det lättare att genomföra tunnelbanan och trafikleden och göra motorvägsringen komplett, vilket skulle vara funktionellt. Men den föreslagna sträckningen via Djurgården, Finnboda och Sickla vore inte optimal.  Antalet kollektivtrafikanter till Djurgården är ytterst begränsat nio månader om året.  Den föreslagna sträckningen missar dessutom östra Södermalm och Hammarby sjöstad. Det är täta delar av staden med många kollektivtrafikresenärer. Slussen är idag en strategiskt viktig knutpunkt för många trafikanter från Nacka och Värmdö. I framtiden behöver man också få en bra knutpunkt, en omstigningspunkt mellan Tvärbanan och tunnelbanan till Nacka, vilket inte redovisats i Swecoförslaget.  Sträckningen av tunnelbanan via Djurgården har analyserats tidigare, men skulle få för få trafikanter i jämförelse med alternativa sträckningar.

En samhällsekonomisk analys har en kostnads- och en intäktssida. Det räcker inte att minska kostnaderna om nyttan, intäkterna i analysen, samtidigt minskar mer. Sweco har inte visat hur de här frågorna ska få sin lösning. I varje fall framgår det inte av tidningsartiklarna. Bygg därför ut tunnelbanan till Nacka med en sträckning som är optimal för kollektivtrafiken.