Ingen avfolkning på Gotlands landsbygd

För en vecka sen skrev jag om debatten om ”Gotlands själ” och ”Sudermalm” på DN Kultur. Författaren Kristofer Ahlström antydde att Gotland drabbats av avfolkningsproblematik och talade om ”landskap där jordbruksmaskiner, slåtterkrossar och knivbalkar rostar som reliker från det nedlagda jordbruket, medan de inflyttade nyrikas designvillor växer fram i tätare klungor”.
I gårdagens DN har Kristina Mattson ett inlägg med rubriken "Kolonisering. Landsbygden existerar på stadens villkor". Också Mattson talar om att allt färre vill bo på landsbygden. "Resten av landet (utanför de tre storstadsregionerna) blir liksom över, med sin åldrande befolkning och en gleshet som inte riktigt funkar enligt den ekonomiska utvecklingens diktat".

Det finns en vanföreställning om att Gotland är en avfolkningsbygd, som också tycks ha påverkat Kristofer Ahlström och Kristina Mattson. Befolkningen minskar och in flyttar stockholmare och övertar gotlänningarnas vackra kalkstenshus. Föreställningen syns ofta på tidningarnas insändarsidor, och det kom också fram i DN-debatten. Men det är knappast sant. Det är bara att gå till SCB och titta på fakta. Visserligen hade ön sin största befolkning strax efter andra världskriget, strax under 60 000 invånare. Men därefter minskade befolkningen till omkring 54 000 under 1960- och 1970-talen. Sedan ökade befolkningen igen fram till 1990, och har legat stabilt på omkring 57-58 000 invånare de senaste tjugo åren. I själva verket har befolkningen legat mellan 50 000 och 60 000 invånare under mer än hundra år, en synnerligen stabil befolkning alltså. Det framgår av nedanstående diagram.

Gotlands befolkning femårsvis 1805-2010 (klicka för större bild).

Men befolkningen minskar ju på Gotlands landsbygd och ökar i Visby. Det är visserligen sant, men urbaniseringen är blygsam. Omkring 40 procent av Gotlands befolkning bor i Visby och 60 procent på landsbygden och i de mindre tätorterna. Andelen i Visby har ökat med en procentenhet från 39 procent för tio år sedan, en mycket obetydlig förändring. Gotland är fortfarande ett län där landsbygdsbefolkningen dominerar stort, mer än på många andra håll i Sverige.

De flesta av de mindre tätorterna minskar i befolkning. Lärbro och Roma-Romakloster har en någorlunda stabil befolkning medan befolkningen i Hemse, Klintehamn, Slite och några till minskar. Sedan 1990 har befolkningen i dessa minskat med mer än 500 invånare. Det innebär att dessa orter i stort sett svarar för landsbygdens hela befolkningsminskning. Människor flyttar från Hemse, Klintehamn, Havdhem och Slite till Visby. I stort sett är befolkningen däremot stabil på den rena landsbygden utanför småorterna.

Den gotländska glesbygden är ingen avfolkningsbygd. Sedan är det förstås så att befolkningen ökar i vissa socknar och minskar i andra. De tio socknar som relativt sett ökat mest sedan 2001 är Tofta, Guldrupe, Träkumla, Västerhejde, Anga, Väskinde, Fröjel, Sanda, Hall, och Lummelunda. Av dessa ligger några i Visbys närområde och några 20-50 km från Visby. De tio socknar som minskat mest är Hellvi, Norrlanda, Näs, Rone, Buttle, Akebäck, Ala, Eke, Sundre och Alskog. Tendensen är att dessa ligger något längre från Visby, men mönstret är i övrigt oklart. Varför ökar Guldrupe, medan grannsocknen Buttle minskar? Varför ökar Anga medan grannsocknarna Ala och Norrlanda minskar? Östergarn minskar medan grannsocknen Gammelgarn ökar. På Storsudret minskar alla socknar utom Hamra som ökar, men bara Sundre ligger bland de tio som minskar mest. Fårö minskar, men ligger inte heller bland de tio som minskar snabbast. Tre av de områden som drabbas mest av ”Sudermalmstrenden” visar alltså inte heller de upp ett entydigt mönster.

Gården Digrans i Sundre från början av 1800-talet som är Gotlands sydligaste gård såldes i år av ett dödsbo till en stockholmare för drygt sex miljoner kronor. 

Slutsatsen är att utgångspunkten för den debatt som dragits upp av debatten om Gotlands själ tycks vila på en ganska bräcklig grund. Kanske tillhör Gotland numera den storstadsnära landsbygden som faktiskt växer befolkningsmässigt, genom att kunna förena närheten till storstadsekonomin med landsbygdens och kulturlandskapets rekreationsvärden. Det finns åtskilliga inflyttade gotlänningar (f d fastlänningar) som funnit sin utkomst i den nya uppkopplade ekonomin, där den geografiska belägenheten betyder allt mindre. Det är väl en utveckling att bejaka.