Sedan drygt 30 år brukar jag tillbringa en del av året på östra Gotland, i en socken som inte domineras av sommarboende stockholmare lika mycket som på det så kallade Storsudret, numera även kallat Sudermalm. Under denna tid har befolkningen varit i stort sett stabil men näringslivets omstrukturering är påtaglig. Det finns också ett antal inflyttade heltidsboende i min socken. De flesta, ja nästan alla, arbetar numera utanför jordbrukssektorn. Antalet heltidsgårdar har minskat kraftigt, särskilt med mjölkproduktion. Flera små skolor och lanthandlar har lagts ned. I stället ökar antalet golfbanor, krukmakare och restauranger, verksamheter som för det mesta bara är öppna en del av året. Även om Gotland förändras känner jag igen mig. Förändringen sker trots allt långsamt och gradvis, och inte entydigt till det sämre. Jag ser till exempel att alltfler förfallna hus och gårdar rustas upp och tas om hand, ofta på ett varsamt sätt.
Gotland har stränder, en underbar natur och en annorlunda kultur att erbjuda turister och sommargotlänningar inom nära räckhåll för Stockholmsregionens två miljoner invånare. Att det finns ett antal förstklassiga restauranger på Gotlands östra landsbygd beror naturligtvis på att underlaget av betalningsstarka sommargotlänningar ökat. De köper upp gamla fallfärdiga hus och rustar upp dem eller bygger nya exklusiva arkitektritade sommarhus, vilket ger jobb åt gotländska byggmästare och byggmarknader. Det gör också att ICA i Hemse kan hålla ett exklusivt varuutbud som inte står Stockholms livsmedelshallar efter. Hemse, som är en ort med runt 1 800 helårsboende, har för övrigt ett femtiotal butiker som kan erbjuda det allra mesta, inklusive ett systembolag och en helårsöppen specialbutik för ost och kaffe. Kort sagt har turismen och sommargotlänningarna gjort att Gotland undgått den utarmning som drabbat stora delar av den svenska avfolkade landsbygden som ligger på längre avstånd från storstadsområdena, framförallt Norrlands inland. Där faller övergivna hus och gårdar ihop – på Gotland rustas i stort sett varje förfallen kåk upp.
Den här bilden – att Gotland på det hela taget gynnas av turismen och sommargotlänningarna – delas inte av alla. Den 4 juli skrev den gotlandsfödde författaren Kristofer Ahlström ett inlägg på DN kultur med rubriken ”Sudermalm äter upp Gotlands själ”. Fastighetspriserna skjuter i höjden och gotlänningarna konkurreras ut. Det börjar enligt Ahlström bli dyrt att bo på Gotland, och urbefolkningen har inte längre råd att bo innanför ringmuren. Vad blir kvar av det rustika och pittoreska Gotland? undrade Kristofer Ahlström.
Kristofer Ahlström
Han pekar på att Gotlands bruttoregionalprodukt per person är lägst i landet med bara 78 procent av det nationella genomsnittet. Samtidigt stiger villapriserna på Gotland mest i hela Sverige förra året, med hela 12 procent. För vissa objekt betalas fantasipriser; ett fritidshus på 26 kvadratmeter utan avlopp såldes för 1,7 miljoner. Eller ett hus på 19 kvadratmeter i Visby innerstad som nyligen såldes för 155 000 kronor per kvadratmeter, av en fastlänning (länspolismästare Carin Götblad) till en annan fastlänning (författaren och ekonomen Kjell A Nordström). Men observera att Götblad tidigare var polismästare på Gotland och således gotlänning. De här exemplen som Ahlström tar upp är naturligtvis extremfall och inte det typiska.
Ahlström antyder att Gotland drabbats av avfolkningsproblematik och talar om ”landskap där jordbruksmaskiner, slåtterkrossar och knivbalkar rostar som reliker från det nedlagda jordbruket, medan de inflyttade nyrikas designvillor växer fram i tätare klungor”. Men jordbruket är inte nedlagt bara för att antalet enheter idag är större och färre. Och befolkningen är idag större än den var när jag kom till Gotland för 30 år sedan.
Carin Götblads hus i Visby innerstad är inte en gotländsk normalbostad
Det som Ahlström tar upp utöver de marknadsekonomiska mekanismerna är ”abstrakta och ickemonetära begrepp som ett landskaps själ och känslovärde”. ”Vad blir det i slutändan kvar av det Pittoreska och det Rustika – allt som en gång attraherade folk till platsen – om samhällen omdanas till att bli kompatibla med de inflyttades livsstil, med lyxbungalows, surdegsbagerier, designhotell och wellnessweekends som lockar med ’gotländsk goodiebag’?”
Gotland håller enligt Ahlström alltmer på att förvandlas till en koloni eller ett reservat, en resort, för förmögna människor. Som kronan på verket; när tv-programmet ”Kobras” vårsäsongsavslutning skulle handla om hur gotlänningarna förberedde sig inför sommarinvasionen så var det ingen av gotlänningarna som faktiskt pratade gotländska, de var alla inflyttade kulturarbetare som bosatt sig på ön. För att vara ”riktig gotlänning” måste man alltså vara född där, enligt Ahlström. Jag har av andra hört att inte ens det räcker. Det tar flera generationer att bli gotlänning. Invandrarfientligheten ligger strax om hörnet. Så långt Ahlström.
Några dagar senare kom författaren Håkan Östlundh med en replik i DN. Östlundh har sommarhus på Gotland och har skrivit ett antal riktigt bra deckare i Gotlandsmiljö.
Håkan Östlundh
Han tycker att Ahlström gör på ett märkligt och lite obehagligt sätt symtomet till syndabock. Östlundh konstaterar att om de gotländska husen inte sålts som sommarnöjen hade de fått stå tomma för att till slut förfalla som i andra avfolkningsbygder. Sommarfolket håller dessutom i gång hantverkare, krögare och livsmedelshandlare, vilket kommer gotlänningarna till gagn både direkt och indirekt. De med de största plånböckerna, gotländska eller fastländska, vinner alltid kampen om de bästa lägena: nära havet eller i stadskärnor med vackra gamla hus. Det förhållandet är inte unikt för Gotland, det går igen i hela Sverige och stora delar av världen. Men när Ahlström börjar tala om de inflyttade som ett hot mot Gotlands själ känns det enligt Östlundh dessvärre bara inskränkt och provinsiellt.
Också Östlundh konstaterar liksom jag att om det hade handlat om annat än svenskar som flyttar inom landet så hade Ahlströms inlägg varit grovt rasistiskt. Och vart syftar han? Skulle man förbjuda ickegotlänningar att köpa fastigheter? De flesta gotlänningar har inte råd att köpa hus på Storsudret, Fårö eller innanför ringmuren, men det finns 92 socknar på ön, och i de flesta ser marknaden annorlunda ut. Majoriteten av stockholmarna har inte heller råd att skaffa sig bostad i de mest attraktiva lägena i sin egen stad eller ens i de halvattraktiva.
Östlundh anser inte att den bakåtsträvande provinsialism som ligger och bubblar mellan raderna i Ahlströms artikel är lösningen. Östlundh har svårt att tänka sig att den kvarvarande befolkningen i Norrlands inland sitter och tittar ut över förfallna ödehus, fingrar på socialbidragsavin och känner en glädje över att ha räddat Norrlands själ. Som samhällsdebattör måste Kristofer Ahlström enligt Östlundh ta sig en lite djupare fundering på vem han egentligen ska straffa.
I en replik på repliken tycker Ahlström att det är ledsamt när en debatt som vill belysa ett obalanserat ekonomiskt förhållande på en plats kallas för ”provinsiellt bakåtsträvande”, och anser sig ha liktänkande på ön. Ahlström blir sur för att Östlundh kallat hans resonemang för främlingsfientlighet. Det skämmer både honom och debatten. Ahlström tror att den kostnadsutveckling som setts på södra, norra och västra Gotland så småningom kommer att följa med i en kedjereaktion till övriga delar av ön i jakten på ny mark att exploatera.
Kristofer Ahlströms resonemang är begränsat och kortsynt. Det är lätt att få en bostad till hyfsat pris i perifera avfolkningsbygder, men det räcker inte, eftersom det inte finns tillräckligt med jobb där. På Gotland är marknaden relativt sett bättre eftersom det finns efterfrågan och det är också lättare att få jobb. Det tjänar gotlänningarna på och landskapet finns faktiskt kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar