Om VM-brons och damfotboll

Sverige har tagit VM-brons i fotboll för damer efter 2-1 mot Frankrike. Sveriges insats kan därmed summeras. Som helhet måste laget gratuleras till en fantastisk insats i detta VM, som vida överträffade de begränsade förväntningarna. Fotbollstjejerna har därmed tagit tre VM-medaljer – ett silver och två brons - på bara 20 år, medan herrarna tagit sina tre – likaledes ett silver och två brons - under 80 år av VM-slutspel. Och Norge som inte ens gick vidare från gruppspelet! Lotta Schelin måste framhållas som den absolut främsta spelaren i laget, även om hon missade flera solklara chanser med så gott som öppet mål. Josefin Öqvist jobbade på med närmast outtröttlig energi fram till den onödiga utvisningen mot Frankrike, Lisa Dahlqvist och andra hjältar inte att förglömma.

Lotta Schelin, VM-hjälte.

Men är egentligen damfotboll någonting att bry sig om? Jag är inte överdrivet fotbollsintresserad, och det har sina skäl. Två gånger har jag sett allsvenska matcher IRL, i båda fallen AIK-DIF. Första gången 1965 på Råsunda. Andra gången tjugo år senare på Stadion, med de två äldsta barnen, eftersom de hade fått fribiljetter dit, som bonus från en fotbollsskola. Den gången hade man delat ståplatsläktaren med höga stängsel med en demilitariserad zon i mitten. Båda lägren kastade föremål på varandra och på planen och sköt raketer kors och tvärs över den demilitariserade zonen. Jag fick lock för öronen av alla smällare och krutröken skymde utsikten över plan. Från själva matchen minns jag inte ett dugg. När vi gick därifrån lovade jag mig själv att aldrig mera sätta min fot på en fotbollsarena om vi bara kom välbehållna hem alla tre. Detta har jag också hållit sedan dess. Min grundinställning som baseras på dessa begränsade erfarenheter är att fotboll i princip borde spelas utan publik. Inom parentes sagt skulle alla pågående byggen av jättearenor i Stockholm då bli helt onödiga. Jag säger detta för att deklarera mina begränsade erfarenheter av denna sport.

Josefin Öqvist, VM-hjälte.

Trots detta händer det att jag ser på fotboll i TV när det drar ihop sig till stora evenemang som VM. Hur Sverige vann VM-silver 1958 kunde jag tyvärr inte se medan det begav sig, eftersom vi fick TV hemma först flera år senare. Jag lyssnade dock på radioreferaten. Under senare VM har jag ofta tittat på flera matcher och även när det handlat om dam-VM.  

Förra veckan skrev Croneman i DN om kvaliteten på damfotbollen. Enligt Croneman är ”steget till herrfotbollen fortfarande ett sjumilakliv.” Han anser att ”kvinnliga fotbollsspelare utbildningsmässigt, tekniskt, taktiskt fortfarande har mycket kvar att lära i grunden.” Croneman retar sig på att de svenska experterna och kommentatorerna ”på något vis låtsas att det är på något annat sätt, de pratar om damfotboll i samma kontext som herrfotboll – och det blir ofta bara lite larvigt.”

Johan Croneman, grinig TV-krönikör

Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med honom i sak. Jag tycker att damfotbollen har utvecklats enormt sedan damallsvenskan startades och VM började spelas även för damer. Jag har tvärtom överraskats av att de spelat så tekniskt skickligt jämfört med för tio eller tjugo år sedan. Man bör ju också tänka på att det fortfarande är betydligt fler män som spelar fotboll än kvinnor. Även om det fortfarande är en bit kvar till den manliga nivån rent tekniskt, känns Cronemans inlägg därför ganska irrelevant, ja nästan lite patetiskt.

Jag har någorlunda följt Sveriges matcher och flera gånger överraskats av hur övertygande och bra det svenska laget spelat. Tyvärr kanske inte matcherna igenom och inte i alla matcher. De spelade bra mot USA i första halvlek, men blev starkt tillbakapressade i andra halvlek. De spelade utmärkt mot Frankrike i första halvlek men det blev en hel del strul i andra halvlek, sedan Frankrike kvitterat. Särskilt tycker jag att försvarsspelet fallerat ibland. Men den osannolika vändningen efter Josefin Öqvists utvisning var ju grandios, när Maria Hammarström lyckades få in segermålet, med bara tio man på plan. Generellt fungerade det bättre framåt än bakåt.
Finalen dominerades av USA, men vanns av Japan, efter förlängning och straffar. Det känns nästan som att lotta ut guldmedaljerna. En VM-final borde inte avgöras på straffar utan hellre genom första förlängningsmålet, s k sudden death. I så fall hade USA vunnit.