Ola Andersson talade i DN Kultur härom dagen om ”memils”, Medelålders Män I Lycra. Överallt kan den som går till fots, överraskas av dessa enligt Andersson synnerligen aggressiva trafikanter, oftast i yngre medelåldern, iklädda funktionskläder, hjälm, solglasögon som tar sig fram i trafiken utan hänsyn till andra, på ett sätt som omedelbart skulle rendera vilken annan fordonsförare som helst dagsböter eller kortare fängelsestraff.
Cyklister på Götgatan.
Om det nu vore så att cykeln verkligen vore ett effektivt sätt att bekämpa bilismen skulle detta möjligen vara motiverat. Men cykeln är enligt Andersson inte på något sätt ett hot mot bilismen. Den är inte tillgänglig för alla, cyklingen begränsad av vårt klimat och i Stockholm finns topografin som ett ytterligare ett hinder. Bara kollektivtrafiken är enligt Andersson det enda realistiska alternativet till bilismen. Det är tunnelbana, pendeltåg och tvärbana som gör att vi oftare än i andra städer kan välja bort bilen. Om detta håller jag helt med Ola Andersson.
Någon som däremot tror att cykeln kan ta upp kampen mot bilismen på allvar är Fredrik Gertten, han med filmen ”Bikes versus Cars”. Några dagar senare skrev han i DN Kultur att cyklisterna ”ritar om kartan”. Bilismen är enligt Gertten en sjukdom, en drog, det koncentrerade kapitalets bäste dräng. ”I Sveriges huvudstad byggs Förbifart Stockholm. Forskare och planerare vet att det är ett helt galet projekt, men billobbyn har lyckats få opinion och politiker med sig.”
Tät biltrafik på Essingeleden.
I Stockholms län bor det drygt 2 200 000 invånare. Av dessa är drygt 1 700 000 vuxna personer över 18 år. Antalet personbilar i länet är omkring 865 000. Det är lite drygt 1 bil per varannan vuxen stockholmare. Räknar man hushåll blir det nästan 1 bil per hushåll. Naturligtvis har inte alla hushåll bil, och en del hushåll har två eller flera bilar. Omkring två tredjedelar av alla resor sker med bil. Bilen är alltså synnerligen utbredd även i Stockholmsregionen. Men i Malmöregionen, enligt Gertten ”Sverige bästa cykelstad” har man fler bilar per capita än i Stockholm. I Stockholm är däremot kollektivtrafiken mycket bättre än i Malmö.
Men i båda städerna har alltså en stor majoritet tillgång till bil. Det är inte underligt om dessa personer är intresserade av ett fungerande transportsystem som även inkluderar framkomlighet för bil, alldeles oavsett vad billobbyn säger.
Jag är en av dessa planerare som Gertten talar om ovan. Jag har deltagit i arbetet med de tre senaste regionplanerna för länet, som alla innefattar ett reservat för Förbifart Stockholm (eller Västerleden som den hette tidigare). Men jag och mina kollegor vet inte att det är ”ett helt galet projekt”. Några kanske tycker så, andra inte. Vi har inte heller påverkats av billobbyn under arbetet, ja knappast hört av den alls.
Alla dessa planer har däremot föregåtts av samråd om alternativ med och utan Förbifart Stockholm. Alla dessa samråd har resulterat i ett mycket starkt stöd för alternativ med Förbifart Stockholm, inte minst från länets kommuner, väl dokumenterat i samrådsredogörelser. Har alla dessa kommunpolitiker tagit ställning efter påverkan från billobbyn eller har de kanske lyssnat på kommunmedborgarna, som ha valt dem?
Trafikstockningar på E4.
Vill vi begränsa biltrafiken är det inte trafikstockningar, som är det bästa styrmedlet, som Gertten tycks föreställa sig. Det är ekonomiska styrmedel, t ex trängselavgifter som införts i Stockholm till innerstaden. Det har haft en bestående effekt. Vill vi utvidga systemet eller höja avgifterna för att begränsa bilåkandet är det enkelt. Men då räcker inte cykeln som alternativ. I Stockholm passeras det s k innerstadssnittet dagligen av ca 450 000 bilar och 30 000 cyklar (i juni. I december-mars bara en bråkdel av dessa). Det krävs framförallt mer kollektivtrafik.
Det krävs också politiska beslut, som i så fall också måste få stöd från väljarna. Det är så vi fattar demokratiska beslut. Men flertalet partier har inte velat inskränka friheten att åka bil nämnvärt. Folkomröstning om trängselskatt fick ja i Stockholm, men 60 % röstade nej i alla grannkommuner som också hade folkomröstningar. Kanske lyssnade politikerna som beslutade om Förbifarten bara på sina väljare.
Om det nu vore så att cykeln verkligen vore ett effektivt sätt att bekämpa bilismen skulle detta möjligen vara motiverat. Men cykeln är enligt Andersson inte på något sätt ett hot mot bilismen. Den är inte tillgänglig för alla, cyklingen begränsad av vårt klimat och i Stockholm finns topografin som ett ytterligare ett hinder. Bara kollektivtrafiken är enligt Andersson det enda realistiska alternativet till bilismen. Det är tunnelbana, pendeltåg och tvärbana som gör att vi oftare än i andra städer kan välja bort bilen. Om detta håller jag helt med Ola Andersson.
Någon som däremot tror att cykeln kan ta upp kampen mot bilismen på allvar är Fredrik Gertten, han med filmen ”Bikes versus Cars”. Några dagar senare skrev han i DN Kultur att cyklisterna ”ritar om kartan”. Bilismen är enligt Gertten en sjukdom, en drog, det koncentrerade kapitalets bäste dräng. ”I Sveriges huvudstad byggs Förbifart Stockholm. Forskare och planerare vet att det är ett helt galet projekt, men billobbyn har lyckats få opinion och politiker med sig.”
I Stockholms län bor det drygt 2 200 000 invånare. Av dessa är drygt 1 700 000 vuxna personer över 18 år. Antalet personbilar i länet är omkring 865 000. Det är lite drygt 1 bil per varannan vuxen stockholmare. Räknar man hushåll blir det nästan 1 bil per hushåll. Naturligtvis har inte alla hushåll bil, och en del hushåll har två eller flera bilar. Omkring två tredjedelar av alla resor sker med bil. Bilen är alltså synnerligen utbredd även i Stockholmsregionen. Men i Malmöregionen, enligt Gertten ”Sverige bästa cykelstad” har man fler bilar per capita än i Stockholm. I Stockholm är däremot kollektivtrafiken mycket bättre än i Malmö.
Men i båda städerna har alltså en stor majoritet tillgång till bil. Det är inte underligt om dessa personer är intresserade av ett fungerande transportsystem som även inkluderar framkomlighet för bil, alldeles oavsett vad billobbyn säger.
Jag är en av dessa planerare som Gertten talar om ovan. Jag har deltagit i arbetet med de tre senaste regionplanerna för länet, som alla innefattar ett reservat för Förbifart Stockholm (eller Västerleden som den hette tidigare). Men jag och mina kollegor vet inte att det är ”ett helt galet projekt”. Några kanske tycker så, andra inte. Vi har inte heller påverkats av billobbyn under arbetet, ja knappast hört av den alls.
Alla dessa planer har däremot föregåtts av samråd om alternativ med och utan Förbifart Stockholm. Alla dessa samråd har resulterat i ett mycket starkt stöd för alternativ med Förbifart Stockholm, inte minst från länets kommuner, väl dokumenterat i samrådsredogörelser. Har alla dessa kommunpolitiker tagit ställning efter påverkan från billobbyn eller har de kanske lyssnat på kommunmedborgarna, som ha valt dem?
Vill vi begränsa biltrafiken är det inte trafikstockningar, som är det bästa styrmedlet, som Gertten tycks föreställa sig. Det är ekonomiska styrmedel, t ex trängselavgifter som införts i Stockholm till innerstaden. Det har haft en bestående effekt. Vill vi utvidga systemet eller höja avgifterna för att begränsa bilåkandet är det enkelt. Men då räcker inte cykeln som alternativ. I Stockholm passeras det s k innerstadssnittet dagligen av ca 450 000 bilar och 30 000 cyklar (i juni. I december-mars bara en bråkdel av dessa). Det krävs framförallt mer kollektivtrafik.
Det krävs också politiska beslut, som i så fall också måste få stöd från väljarna. Det är så vi fattar demokratiska beslut. Men flertalet partier har inte velat inskränka friheten att åka bil nämnvärt. Folkomröstning om trängselskatt fick ja i Stockholm, men 60 % röstade nej i alla grannkommuner som också hade folkomröstningar. Kanske lyssnade politikerna som beslutade om Förbifarten bara på sina väljare.
Jag ser att min kommentar (där jag resonerar om ensamåkande bilister resp samåkning) inte har kommit in (ännu). Försvann den i cyberspace ? /Lars
SvaraRaderaJag har inte sett till den. Försök igen.
Radera