”Stora städer är ett oting. Storstaden är dyr, bland annat ur transportsynpunkt. Hur fina trafikanordningar man än gör får en massa folk åka orimligt länge till sitt arbete. Storstaden har fått en skala som inte är mänsklig, och som skapar en känsla av hemlöshet.”
Detta skrev Uno Åhrén i en uppsats 1944. Han frågade sig vidare hur stor en stad borde vara och konstaterade att våra största städer Stockholm, Göteborg och Malmö, redan var så stora att de inte borde få växa mer. Allför många av våra tätorter var dessutom alldeles för små, enligt Åhrén. Minst 5 000 invånare borde varje samhälle bestå av för att kunna hålla sig med det allra nödvändigaste. Uno Åhrén ville ha en social planhushållning och inordna samhällsplaneringen i detta för att nå en framtida lämplig ortsstruktur. Nya bostäder skulle byggas och industrin skulle placeras på lämpliga orter.
Uno Åhrén.
Uno Åhrén (1897-1977) var arkitekt och stadsplanerare, en av våra mest framträdande förespråkare för funktionalismen och medverkade i Bostadssociala utredningen 1933-47. Han var stadsplanechef i Göteborg 1932-43 och Sveriges förste professor i stadsbyggnad 1947–63 vid KTH. Han var en av författarna till Acceptera (1931), där man skrev: Acceptera den föreliggande verkligheten.
Men folket accepterade inte Uno Åhréns framtidsvision. I stället fortsatte de att flytta in till städerna som växte och växte, trots att de redan var tillräckligt stora. De borde ju ha insett att de i stället skulle flytta till de små orterna så att de kunde växa till åtminstone runt 5 000 invånare.
När Uno Åhrén formulerade sin vision om lämplig stadsstorlek i mitten av 1940-talet hade Stockholm ca 650 000 invånare och Storstockholm ca 850 000 invånare. Idag är befolkningen 2,2 miljoner och fortsätter att växa snabbt. Man räknar nu med att nå över 3 miljoner inom överskådlig framtid. Göteborg hade ca 300 000 invånare och Malmö 200 000. Idag har Stor-Göteborg ca 1 miljon och Stor-Malmö 700 000 invånare. Det mesta tyder på att de största städerna också är attraktiva, men att de mindre orterna på 5 000 invånare inte är lika populära. Så här har Sverige förändrats sedan 1968.
Befolkningen i Sveriges täta och glesa regioner 1968 och 2015, enl. SKL:s indelning.
År 1968 bodde 89 procent av Sveriges befolkning i det som kanske kan kallas ”det täta Sverige”. Enligt SKL:s indelning handlar det om storstadsregioner, de stora städerna med omland, pendlingsregioner och varuproducerade regioner, totalt 234 kommuner, som nästan täcker halva Sveriges yta, huvudsakligen inom den södra delen av Sverige. I det glesa Sverige som alltså är resten, drygt halva Sveriges yta, bodde alltså 11 procent av Sveriges befolkning, huvudsakligen i norra delen av Sverige. Det glesa Sverige tappade ca 80 000 invånare, motsvarande knappt 10 procent. Idag bor 92 procent i de täta regionerna och 8 procent i de glesa.
Men förändringen beror nästan helt på att befolkningen ökat med nästan 2 miljoner i Sverige och att hela ökningen ligger i det täta Sverige. Att det täta Sverige blir tätare handlar alltså mera om att befolkningen växer och mindre om att glesbygden avfolkas, även om detta också sker, men marginellt. Naturligtvis är varken det täta Sverige eller det glesa enhetligt nå något sätt. Det glesa Sverige innehåller livskraftiga turistorter och det täta Sverige stagnerande tillverkningsorter.
Sveriges täta och glesa kommuner enligt Tillväxtanalys indelning.
Häromdagen lade parlamentariska landsbygdskommittén fram sitt slutbetänkande, i stort sett i full enighet mellan samtliga partier. Så kommer utvecklingen av landsbygden nu att bli helt annorlunda jämfört med tidigare? Nej, knappast. Kommitténs betänkande är i hög grad en populistisk önskedröm. Att landbygdens utveckling nu kommer att gå i andra banor tror inte heller glesbygdsaktivisten Po Tidholm. Kommittén har flera bra förslag som kan underlätta livet i glesbygden, anser han, men ingen lösning till grundproblemet – att människor på grund av brist på jobb och service flyttar till städerna.
Po Tidholm, själv bördig från Arbrå i Hälsingland, menar att de avregleringar som har skett under de senaste decennierna inte ens reflekterat över konsekvenserna för landsbygden, t ex avregleringen av apoteksmarknaden. Nästan inga nya apotek har hamnat på landsbygden, säger Tidholm i TV-serien ”Resten av Sverige”.
Po Tidholm
Det finns, enligt Tidholm, inte några förslag som skulle leda till en verklig förändring av den struktur som driver på urbaniseringen och centraliseringen av Sverige, och efterlyser radikala förändringar enligt norsk modell. Men några sådan förändringar lär knappast komma. Det vore inte billigt och Sverige har ju inte de oljeinkomster som Norge har.
Och dessutom beror ju inte tillväxten av det täta Sverige längre på att landsbygden avfolkas. Den beror numera främst på födelseöverskott och invandring. Tidholms eget Arbrå är en tätort med ca 2 500 invånare, ungefär samma nivå som för 30 år sedan, och alltså något för liten, enligt Uno Åhrén. Landsbygdskommittén lär inte få den att börja växa.
Detta skrev Uno Åhrén i en uppsats 1944. Han frågade sig vidare hur stor en stad borde vara och konstaterade att våra största städer Stockholm, Göteborg och Malmö, redan var så stora att de inte borde få växa mer. Allför många av våra tätorter var dessutom alldeles för små, enligt Åhrén. Minst 5 000 invånare borde varje samhälle bestå av för att kunna hålla sig med det allra nödvändigaste. Uno Åhrén ville ha en social planhushållning och inordna samhällsplaneringen i detta för att nå en framtida lämplig ortsstruktur. Nya bostäder skulle byggas och industrin skulle placeras på lämpliga orter.
Uno Åhrén (1897-1977) var arkitekt och stadsplanerare, en av våra mest framträdande förespråkare för funktionalismen och medverkade i Bostadssociala utredningen 1933-47. Han var stadsplanechef i Göteborg 1932-43 och Sveriges förste professor i stadsbyggnad 1947–63 vid KTH. Han var en av författarna till Acceptera (1931), där man skrev: Acceptera den föreliggande verkligheten.
Men folket accepterade inte Uno Åhréns framtidsvision. I stället fortsatte de att flytta in till städerna som växte och växte, trots att de redan var tillräckligt stora. De borde ju ha insett att de i stället skulle flytta till de små orterna så att de kunde växa till åtminstone runt 5 000 invånare.
När Uno Åhrén formulerade sin vision om lämplig stadsstorlek i mitten av 1940-talet hade Stockholm ca 650 000 invånare och Storstockholm ca 850 000 invånare. Idag är befolkningen 2,2 miljoner och fortsätter att växa snabbt. Man räknar nu med att nå över 3 miljoner inom överskådlig framtid. Göteborg hade ca 300 000 invånare och Malmö 200 000. Idag har Stor-Göteborg ca 1 miljon och Stor-Malmö 700 000 invånare. Det mesta tyder på att de största städerna också är attraktiva, men att de mindre orterna på 5 000 invånare inte är lika populära. Så här har Sverige förändrats sedan 1968.
År 1968 bodde 89 procent av Sveriges befolkning i det som kanske kan kallas ”det täta Sverige”. Enligt SKL:s indelning handlar det om storstadsregioner, de stora städerna med omland, pendlingsregioner och varuproducerade regioner, totalt 234 kommuner, som nästan täcker halva Sveriges yta, huvudsakligen inom den södra delen av Sverige. I det glesa Sverige som alltså är resten, drygt halva Sveriges yta, bodde alltså 11 procent av Sveriges befolkning, huvudsakligen i norra delen av Sverige. Det glesa Sverige tappade ca 80 000 invånare, motsvarande knappt 10 procent. Idag bor 92 procent i de täta regionerna och 8 procent i de glesa.
Men förändringen beror nästan helt på att befolkningen ökat med nästan 2 miljoner i Sverige och att hela ökningen ligger i det täta Sverige. Att det täta Sverige blir tätare handlar alltså mera om att befolkningen växer och mindre om att glesbygden avfolkas, även om detta också sker, men marginellt. Naturligtvis är varken det täta Sverige eller det glesa enhetligt nå något sätt. Det glesa Sverige innehåller livskraftiga turistorter och det täta Sverige stagnerande tillverkningsorter.
Häromdagen lade parlamentariska landsbygdskommittén fram sitt slutbetänkande, i stort sett i full enighet mellan samtliga partier. Så kommer utvecklingen av landsbygden nu att bli helt annorlunda jämfört med tidigare? Nej, knappast. Kommitténs betänkande är i hög grad en populistisk önskedröm. Att landbygdens utveckling nu kommer att gå i andra banor tror inte heller glesbygdsaktivisten Po Tidholm. Kommittén har flera bra förslag som kan underlätta livet i glesbygden, anser han, men ingen lösning till grundproblemet – att människor på grund av brist på jobb och service flyttar till städerna.
Po Tidholm, själv bördig från Arbrå i Hälsingland, menar att de avregleringar som har skett under de senaste decennierna inte ens reflekterat över konsekvenserna för landsbygden, t ex avregleringen av apoteksmarknaden. Nästan inga nya apotek har hamnat på landsbygden, säger Tidholm i TV-serien ”Resten av Sverige”.
Det finns, enligt Tidholm, inte några förslag som skulle leda till en verklig förändring av den struktur som driver på urbaniseringen och centraliseringen av Sverige, och efterlyser radikala förändringar enligt norsk modell. Men några sådan förändringar lär knappast komma. Det vore inte billigt och Sverige har ju inte de oljeinkomster som Norge har.
Och dessutom beror ju inte tillväxten av det täta Sverige längre på att landsbygden avfolkas. Den beror numera främst på födelseöverskott och invandring. Tidholms eget Arbrå är en tätort med ca 2 500 invånare, ungefär samma nivå som för 30 år sedan, och alltså något för liten, enligt Uno Åhrén. Landsbygdskommittén lär inte få den att börja växa.
Enligt Saskia Sassen är det finansialiseringen av ekonomin som ligger bakom de största städernas tillväxt. Finansbranschen ligger i de största städerna, och de har makt att styra penningströmmarna (till sig själva), och folk måste flytta efter.
SvaraRaderaUngefär samma sak gäller globalt (mer än en fjärdedel av tillväxten i storstäderna är invandrare från andra länder). Fattiga länder förbjuds att utveckla sitt eget näringsliv i frihandelns och liberalismens namn, och följaktligen finns inget arbete för deras folk. I värsta fall drabbar dessutom olika kotterier samman om det lilla överskott som produceras och folk måste fly för att inte hamna i vägen.
För mig verkar det som om det i båda fallen handlar om brist på industripolitik. Kanalisera finansbolagens resurser till produktiv verksamhet, både nationellt och globalt, så skulle vi slippa folkströmmar - utan att på något sätt dirigera folk. Det enda som behöver dirigeras är pengar.
Jaså, är det så enkelt. Tänkte inte på det...
RaderaI själva verket har en stor del av de fattiga länderna utvecklats, de fattiga blivit mindre fattiga, vilket gjort att en del fått råd att emigrera, sedan de tjänat ihop tillräckligt att betala för resan, precis som svenskarna också gjorde för hundra år sedan. Men näringslivet utvecklas allt snabbare även i de fattiga länderna, vars städer växer...
Städerna är helt enkelt utmärkta platser för ekonomisk aktivitet av alla slag, förutom att de också erbjuder allt möjligt annat.