Stockholms skyline och Söder Torn

En stadssilhuett eller skyline är den artificiella horisont som skapas av stadsbebyggelse, och som består av konturerna av en stads högre byggnader. För en stad med skyskrapor påverkas denna stadsilhuett starkt av dessa var man än befinner sig. Men i grunden påverkas stadsilhuetten av var man befinner sig. Det blir därför svårt att tala om en stads silhuett som någonting entydigt.

Londons skyline.
I en stad med måttligt höga hus, som Stockholms innerstad,  är det genomgående dessa som utgör stadssilhuetten från de flesta punkter på gatunivå. Först om man stiger upp på en höjd med utsikt påverkas stadssilhuetten av byggnader på längre avstånd. Ställer man sig till exempel mitt på Västerbron, på Skinnarviksbergets topp eller vid Mosebacke, ser man en relativt jämnhög stadssilhuett som bryts av enstaka kyrktorn och andra högre byggnader. Men först när man själv befinner sig i ett av Stockholms fåtaliga höga hus kan man egentligen överblicka en längre sammanhängande stadshorisont.

Stockholms skyline.
Jag har tänkte en hel del på Stockholms stadssilhuett under de senaste veckorna, eftersom jag nyligen har flyttat från Kvarnberget högt upp i ett av Stockholms högsta bostadshus, Söder Torn. Och från vår lägenhet kan man betrakta en betydande del av Stockholms stadssilhuett, 270 grader från sydväst via norr mot sydost. Jag kan inte se rakt mot söder. Samtidigt brukar jag ofta titta efter Söder Torn från olika platser i staden. Och det märkliga är att huset inte ens syns från så många olika håll. Det är helt enkelt för lågt.

Södermalms skyline från norr.
Det finns bland stadsteoretiker och arkitekturhistoriker en föreställning om att Stockholms topografi markeras genom Brunkebergsåsens sträckning från Norrtull till Skanstull. Ska höga hus byggas i Stockholm ska det vara för att markera åsen, och så har ju också skett. Wenner-Gren Center, Johannes kyrka, de fem Hötorgskraporna, Skattehuset, Söder Torn och Folksamhuset ligger alla längs denna nordsydliga axel. Men tittar man noggrannare ligger ju flera av dessa hus inte på denna höjdrygg utan strax bredvid. Dessutom finns det många höjder i Stockholm på andra ställen än åsen. Det gäller ju Kungsklippan, Stadshagen, Marieberg, Vanadislunden, Skinnarviksbergen, Mosebacke och Vita bergen. I själva verket är talet om den nordsydliga åsen mest en myt. Stockholms topografi markeras i stället av ett större antal höjder och vattenstråk. På en del av dessa höjder finns höga byggnader vid sidan om den nordsydliga åsen, till exempel DN-skrapan i Marieberg, Kvinnohuset i Stadshagen, Södersjukhuset, Högalidskyrkan, Engelbrektskyrkan, Bonnierhuset, höghusen vid Danviksklippan, Katarina kyrka, Sofia kyrka. Vid sidan om de vanliga byggnaderna sticker gasklockan vid Värtan upp rejält över horisonten liksom Kaknästornet, de tre tornen på Gröna lund samt några höga skorstenar och radiomaster här och var.

Stockholms skyline från Mosebacke.
Från mitt perspektiv sticker flera ”höga” byggnader inte ens över horisonten, till exempel Hötorgshusen, samtidigt som flera byggnader som inte brukar nämnas bland de höga sticker upp. Det gäller till exempel Södersjukhuset och Nya Karolinska. Men helhetsintrycket är ändå att silhuetten är så otroligt jämn och att det är så få byggnader som bryter horisonten av skog i fjärran.
Och från detta kan jag återknyta till mitt eget hus, Söder Torn. Ett av Stockholms högsta bostadshus syns inte alls från så många olika håll. Det är helt enkelt för lågt. Men det var inte tänkt så från början. Söder Torn var inflyttningsklart 1997 efter en trasslig tillkomsthistoria och ritat av den kända danska arkitekten Henning Larsen.

Köpenhamns operahus, ritat av Henning Larsen.
Han ritade också Malmö stadsbibliotek, för vilket han fick Kasper Salinpriset, operahuset i Köpenhamn som stod klart 2005 samt konserthuset i Uppsala, alla fina byggnader med högtstående arkitektur.

Söder Torn från Medborgarplatsen.
Men Söder Torn brukar inte klassas lika högt arkitektoniskt. Och den minnesgode kanske erinrar sig alla turer kring ”Haglunds pinne”, som huset kallades under planeringsstadiet, och som slutade med att Henning Larsen till slut drog sig ur projektet. Huset var från början tänkt att få 40 våningsplan, men detta fick kritik och Stockholms politiker vågade inte fullfölja planerna utan krympte huset med 16 våningsplan till 24 våningar. Så gjorde man rätt? Hur hade ett bostadshus med 40 våningsplan påverkat omgivningen och Stockholms skyline? Det kanske följande bilder kan ge viss vägledning för.

Så här var faktiskt Söder Torn tänkt att se ut från början.

Från ett annat perspektiv ser Söder Torn ut så här.

Med 40 våningar hade bilden blivit en annan.
Min slutsats är att Stockholms politiker är alltför räddhågsna. När Rafael Moneo ritade  Moderna museet fick byggnaden inte sticka ut det minsta. Den ritades om tills den till slut blev helt intetsägande, trots att den ligger på en plats där en framträdande arkitektur skulle ha kunnat tillföra Stockholm arkitektur i världsklass. Ett tredje exempel är den tyska arkitekten Heike Hanadas förslag till Stadsbibliotekets tillbyggnad Delphinium, när hon 2007 vann en av världens största arkitekttävlingar någonsin i konkurrens med ett mycket stort antal etablerade arkitekter.

Delphinium av Heike Hanada.
Förslaget följde helt och hållet programmet för tävlingen och lämnade Asplunds bibliotek helt intakt, samtidigt som det tillförde nya värden. Inte heller vågade man låta Henning Larsen fullfölja sina ursprungliga idéer för Söder Torn. I alla tre fallen till nackdel för Stockholms arkitektur. Och skyline.