En färsk bok av Dan Hallemar behandlar enligt titeln ”Höga hus Stockholm” (Arkitektur förlag). Boken är intressant men urvalet av hus är tyvärr alltför snävt. Boken är tunn (104 sidor) men kunde trots detta ha innehållit mer. Hallemar berättar utförligt om om Kaknästornet och Victoria Tower, men inte om Kista Torn eller Kista Science Center. Han berättar om Skatteskrapan, Folksamhuset och Wenner-Gren Center, men inte om DN-huset eller Söder Torn. Jag saknar förstås Söder Torn – Haglunds pinne - som är ett av våra högsta bostadshus och dessutom det kanske mest omdiskuterade under planeringsprocessen.
Nyutkommen arkitekturguide om höga hus.
Totalt behandlas 11 projekt som tillsammans innehåller 17 höga hus, om man är välvillig, eftersom Hökarängshuset knappast kan betraktas som ett särskilt högt hus, med 9 våningar och 30 m höjd. Då finns det minst 300 högre byggnader i Stockholmsområdet, men kanske inte så många bostadshus från tidigt 1950-tal. Men från början var det faktiskt tänkt att Hökarängshuset skulle bli 13 våningar högt, liksom en hel del andra hus från samma tid faktiskt blev. Det var politikerna som satte stopp för det, ”tyvärr”, enligt arkitekten David Helldén. Så det hus som i boken får representera 1950-talets höga bostadshus är ett hus som inte blev så högt som det var tänkt. Men höghuset i Kärrtorps centrum från 1951 och ritat av Hjalmar Klemming fick faktiskt bli lite högre, men är inte behandlat i boken. Inte heller Västertorpshuset om 12 våningar från 1953 (ritat av Fastighetskontoret) eller Högdalens höga centrumhus om 14 våningar från 1958 (ritat av HSB:s arkitektkontor). Enligt Emporis definition uppfyller inte Hökarängshuset definitionen på en ”high-rise building” vilket förutsätter minst 12 våningar.
Söder torn saknas i Höga hus Stockholm.
Urvalet är alltså något märkligt. Här ingår en kyrka, Engelbrektskyrkan, av Lars Israel Wahlman, ser kanske ganska hög ut på höjden där den står. Men den är bara 65 m hög och det finns faktiskt 10 kyrkor som är högre med Klara kyrka i topp med sina 116 m.
Grindtorp saknas.
Det finns också ett antal böjda höga hus i regionen, t ex i Tanto på Södermalm, Storstugan och Grindtorp i Täby, samt de två Aspnäshusen i Järfälla, men inte något sådant hus finns representerat. Det finns också höga skivhus från miljonprogrammet på många håll i regionen, men inte något av dessa hus finns heller med i boken.
Kista Science Center saknas...
I stället för att berätta om fler höga hus gör Hallemar många utvikningar av mer eller mindre starkt intresse för den som är intresserad av höga hus. Om Kungstornen berättar han till exempel om fredsfirandet på Kungsgatan. Och vilken betydelse har det att filmatiseringen av Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan” förbjöds för lansering utomlands? Eller att Björkhagenhusets arkitekt Georg Varhelyi var personligen bekant med Ernö Goldfinger, arkitekten bakom Balfron Tower och Trellic Tower i London, som fick låna namnet till James Bondfilmen med detta namn?
S:t Eriks årsbok 2010 om höga hus.
För några år sedan (2010) hade Samfundet S:t Eriks årsbok höga hus som tema. Det är en betydligt fylligare bok (och mer än dubbelt så tjock). och händelsevis också med en uppsats av Dan Hallemar, där han diskuterar några höga hus som inte finns med i den nya arkitekturguiden, men som jag har nämnt här ovan, vilket understryker det något godtyckliga urvalet av alltför få höga hus i Stockholm.
Tyresö View saknas...
Många av våra höga hus byggdes under slutet av 1950-talet och under 1960-talet. Under 1970-, 1980- och 1990-talet byggdes däremot ganska få. Men efter sekelskiftet har det åter blivit mer och mer populärt att bygga höga hus och fler är på gång. Tyresö View (2014), de två tornen vid Liljeholmskajen (2014 och 2017) och de två vid Kungsholmsporten (2011) och det vid Lindhagensgatans slut (2012) tillhör våra högsta bostadshus, som inte behandlas i boken.
Stockholm One i Hammarby Sjöstad kommer...
Under de närmaste åren kommer ett antal nya höga hus att färdigställas vid Hagastaden, Tanto, Liljeholmskajen, Marievik, Telefonplan, Värtan, Hammarby Sjöstad och på andra ställen. Intrycket blir faktiskt att den nyutkomna arkitekturguiden om höga hus i Stockholm kommer att kännas inaktuell redan om ett fåtal år. Kanske det är därför ambitionsnivån har satts så lågt.
Totalt behandlas 11 projekt som tillsammans innehåller 17 höga hus, om man är välvillig, eftersom Hökarängshuset knappast kan betraktas som ett särskilt högt hus, med 9 våningar och 30 m höjd. Då finns det minst 300 högre byggnader i Stockholmsområdet, men kanske inte så många bostadshus från tidigt 1950-tal. Men från början var det faktiskt tänkt att Hökarängshuset skulle bli 13 våningar högt, liksom en hel del andra hus från samma tid faktiskt blev. Det var politikerna som satte stopp för det, ”tyvärr”, enligt arkitekten David Helldén. Så det hus som i boken får representera 1950-talets höga bostadshus är ett hus som inte blev så högt som det var tänkt. Men höghuset i Kärrtorps centrum från 1951 och ritat av Hjalmar Klemming fick faktiskt bli lite högre, men är inte behandlat i boken. Inte heller Västertorpshuset om 12 våningar från 1953 (ritat av Fastighetskontoret) eller Högdalens höga centrumhus om 14 våningar från 1958 (ritat av HSB:s arkitektkontor). Enligt Emporis definition uppfyller inte Hökarängshuset definitionen på en ”high-rise building” vilket förutsätter minst 12 våningar.
Urvalet är alltså något märkligt. Här ingår en kyrka, Engelbrektskyrkan, av Lars Israel Wahlman, ser kanske ganska hög ut på höjden där den står. Men den är bara 65 m hög och det finns faktiskt 10 kyrkor som är högre med Klara kyrka i topp med sina 116 m.
Det finns också ett antal böjda höga hus i regionen, t ex i Tanto på Södermalm, Storstugan och Grindtorp i Täby, samt de två Aspnäshusen i Järfälla, men inte något sådant hus finns representerat. Det finns också höga skivhus från miljonprogrammet på många håll i regionen, men inte något av dessa hus finns heller med i boken.
I stället för att berätta om fler höga hus gör Hallemar många utvikningar av mer eller mindre starkt intresse för den som är intresserad av höga hus. Om Kungstornen berättar han till exempel om fredsfirandet på Kungsgatan. Och vilken betydelse har det att filmatiseringen av Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan” förbjöds för lansering utomlands? Eller att Björkhagenhusets arkitekt Georg Varhelyi var personligen bekant med Ernö Goldfinger, arkitekten bakom Balfron Tower och Trellic Tower i London, som fick låna namnet till James Bondfilmen med detta namn?
För några år sedan (2010) hade Samfundet S:t Eriks årsbok höga hus som tema. Det är en betydligt fylligare bok (och mer än dubbelt så tjock). och händelsevis också med en uppsats av Dan Hallemar, där han diskuterar några höga hus som inte finns med i den nya arkitekturguiden, men som jag har nämnt här ovan, vilket understryker det något godtyckliga urvalet av alltför få höga hus i Stockholm.
Många av våra höga hus byggdes under slutet av 1950-talet och under 1960-talet. Under 1970-, 1980- och 1990-talet byggdes däremot ganska få. Men efter sekelskiftet har det åter blivit mer och mer populärt att bygga höga hus och fler är på gång. Tyresö View (2014), de två tornen vid Liljeholmskajen (2014 och 2017) och de två vid Kungsholmsporten (2011) och det vid Lindhagensgatans slut (2012) tillhör våra högsta bostadshus, som inte behandlas i boken.
Under de närmaste åren kommer ett antal nya höga hus att färdigställas vid Hagastaden, Tanto, Liljeholmskajen, Marievik, Telefonplan, Värtan, Hammarby Sjöstad och på andra ställen. Intrycket blir faktiskt att den nyutkomna arkitekturguiden om höga hus i Stockholm kommer att kännas inaktuell redan om ett fåtal år. Kanske det är därför ambitionsnivån har satts så lågt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar