Journalisten Po Tidholm hade för något år sedan en dokumentärserie i SVT ” Resten av Sverige”, där han besökte avfolkningsbygder och undrade över vad folk ska jobba med när folk och verksamheter försvinner mer och mer. Svenskarna vill enligt Tidholm ha en idyllisk landsbygd att åka till på semestern, men få kan eller vill bo där året om. Storstaden håller på att kväva landsbygden och den ena regionen efter den andra släcks ner. Ett konstaterande bara. Det är så det är. Enligt Tidholm.
Po Tidholm, Läget i landet.
Nu har han kommit ut med boken ”Läget i landet”, där han tar upp liknande frågor. Den landsbygd som Po Tidholm talar så dystert om är inte särskilt väl definierad. I grova drag kan man anta att det handlar om Norrlands inland liksom Dalarnas och Värmlands skogsbygder. Delar av Sverige som har stor yta men liten befolkning och som ligger långt bort från större städer. Han klagar på att det är lönsamhet och tillväxt som styr, och att vi glömmer kvaliteter som tystnad, natur och enslighet.
Jomenvisst! Unga mellan 18 och 30 år tenderar att inte värdera dessa faktorer så högt. De flyttar i hög grad till större städer, där det finns utbildning och jobb men inte så mycket tystnad och enslighet. Äldre över 50 år flyttar däremot ofta bort från de större städerna, men det genererar av naturliga skäl inte fler invånare på landsbygden i längden.
Po Tidholm själv har sina rötter på Hälsinglands landsbygd, dit hans föräldrar utvandrade från Stockholm under 1960-talets gröna våg. Det är en landsbygd som förlorar arbetstillfällen och service, både offentlig och kommersiell, därför att befolkningsunderlaget sviktar.
Den landbygd jag själv känner bäst är Gotland, där jag tillbringat mer och mer tid under de senaste 40 åren, men där jag ändå inte vill bo permanent. Gotland växer, om än sakta, antagligen mest beroende på pensionerade stockholmare som flyttar permanent till sina fritidshus. Andelen som jobbar inom jordbruk minskar hela tiden även om alla jordbruksmark finns kvar. Övriga behöver alltså få andra jobb, ofta inom offentlig sektor. Många måste pendla till Visby där de flesta jobben finns. Från Burgsvik eller Fårösund tar det en timme eller mer att pendla till Visby och lika lång tid hem igen. Det innebär att socknarna som ligger längre bort minskar befolkningsmässigt medan de som ligger närmare ökar.
Det liknar förhållandena på andra håll i landet, bara det att i Norrland ligger nästan allting längre bort från de växande städerna. Det tar 3 timmar enkel resa från Storuman till Umeå eller från Strömsund till Örnsköldsvik. Det är klart att det i längden är svårt att upprätthålla sysselsättning och service på den genuina landsbygden.
Befolkningsförändringar årligen 1970-2016 i skogslänen resp övriga Sverige.
I grunden handlar det om att Sverige är ett ganska stort land till ytan med en ganska liten befolkning, som dessutom är koncentrerad till vissa delar av landet. Skogslänen, här definierade som Norrland, Dalarna och Värmland har ungefär 70 % av landets yta men bara 18 % av befolkningen. Mer än 80 % av befolkningen finns alltså på ungefär 30 % av ytan i Svealand och Götaland.
I Norrland är dessutom befolkningen koncentrerad till en smal kuststräcka med en rad växande städer med Umeå i topp, i södra Sverige till Stockholm, Göteborg och Malmö. Storstadslänens omland växer hela tiden. Städer som Uppsala, Västerås, Eskilstuna och Nyköping ligger numera mer eller mindre inom den funktionella huvudstadsregionen där man kan pendla ganska långa sträckor dagligen eller i alla fall på veckobasis.
Kanske borde man inse detta och acceptera det. Uppenbarligen gör många yngre människor det. Men Po Tidholms bok handlar om att det kanske skulle ha kunnat vara på ett annat sätt. Frågan är hur.
För 200 år sedan bodde 90 procent av befolkningen på landsbygden, idag bor nästan 90 procent i städerna eller dess nära omland. Jordbruk och industri har rationaliserats och behöver inte särskilt många anställda. Idag arbetar ungefär 1 procent av alla förvärvsarbetande inom jordbruket, men en tredjedel av dessa finns i Skåne och Västra Götaland. Det är likadant inom industrin. Allt färre personer behövs för att tillverka allt mer. Den växande tjänstesektorn finns där människor bor.
Bilden är att storstäderna växer på landsbygdens bekostnad men verkligheten är mer nyanserad.
Sedan 1968 har befolkningen i Sverige ökat med drygt 2 miljoner. Hela befolkningsökningen finns i 16 län. Mest har de tre storstadslänen ökat. Trots detta har Simrishamn i semesterparadiset Österlen minskat. Samtidigt har de övriga fem länen minskat sin befolkning med ca 50 000 invånare. På nästan 50 år. De län som minskat mest är Västernorrlands län följt av Gävleborgs län, men även i dessa län har Gävle och Sundsvall vuxit, om än inte så mycket. Också Norrbottens län, Jämtlands län och Värmlands län har minskat. Men kuststäderna Luleå, Piteå och Haparanda har ökat, liksom Östersund och Karlstad.
Alla övriga län har alltså vuxit befolkningsmässigt, men i flera av dessa finns det stora skillnader inom länen. I Dalarna har Falun-Borlänge ökat liksom Siljansbygden, medan andra delar har minskat. Örebro och Västerås har vuxit medan andra delar av Närke och Västmanland har minskat. De tre smålandslänen har alla vuxit liksom residensstäderna Växjö, Kalmar och Jönköping, medan andra delar av länen har minskat. Men Po Tidholm talar gärna om ”urbanisering”, som innebär att människor flyttar från landsbygden till städerna. Men det är inte bara detta det handlar om.
Befolkningsförändringar netto 1970-2016, inrikes och utrikes migration samt födelsenetto i storstadslän, övriga tillväxtlän samt i skogslänen.
Storstadslänen och övriga tillväxtlän har länge vuxit främst på grund av höga födelsetal och migration. Migrationen ger befolkningstillskott till alla typer av regioner.
I de tre storstadslänen har nästan alla kommuner vuxit, liksom i Halland och stora delar av Östergötland, Uppsala, Södermanland och Blekinge län. Även Gotland har ökat sin befolkning något. Den storstadsnära glesbygden är ingen avfolkningsbygd, utan växer och integreras alltmer i den funktionella regionen.
Befolkningsförändringar i Sveriges kommuner 1968-2016, procent. 160 kommuner har ökat sin befolkning (som mest 350 %) och 120 kommuner har minskat sin befolkning (som mest 50 %).
De 65 kommuner som har minskat sin befolkning mest under de senaste 50 åren har minskat med 27 procent sedan 1970. Där har befolkningen minskat från ca 850 000 invånare till ca 620 000 invånare. I några av dessa kommunerna har befolkningen halverats. Vid kommunreformen 1971-1974 ansåg man att kommunerna borde ha minst 8 000 invånare för att kunna klara sina uppgifter. Idag finns det nästan 50 kommuner som har en mindre befolkning än så. De minsta kommunerna har idag drygt 2 000 invånare. Kanske är det snart dags för en ny kommunreform.
Skulle det kunna vara på ett annat sätt? Po Tidholms bok är en stridsskrift för landsbygden. De unga borde enligt Tidholm kunna flytta tillbaka till landsbygden, ja, inte kunna tänka sig något bättre än livet på hemorten om bara…. Ja, vad då? Boken är nog samtidigt lika mycket en bekräftelse på hur långt bort denna illusion är från verkligheten.
Nu har han kommit ut med boken ”Läget i landet”, där han tar upp liknande frågor. Den landsbygd som Po Tidholm talar så dystert om är inte särskilt väl definierad. I grova drag kan man anta att det handlar om Norrlands inland liksom Dalarnas och Värmlands skogsbygder. Delar av Sverige som har stor yta men liten befolkning och som ligger långt bort från större städer. Han klagar på att det är lönsamhet och tillväxt som styr, och att vi glömmer kvaliteter som tystnad, natur och enslighet.
Jomenvisst! Unga mellan 18 och 30 år tenderar att inte värdera dessa faktorer så högt. De flyttar i hög grad till större städer, där det finns utbildning och jobb men inte så mycket tystnad och enslighet. Äldre över 50 år flyttar däremot ofta bort från de större städerna, men det genererar av naturliga skäl inte fler invånare på landsbygden i längden.
Po Tidholm själv har sina rötter på Hälsinglands landsbygd, dit hans föräldrar utvandrade från Stockholm under 1960-talets gröna våg. Det är en landsbygd som förlorar arbetstillfällen och service, både offentlig och kommersiell, därför att befolkningsunderlaget sviktar.
Den landbygd jag själv känner bäst är Gotland, där jag tillbringat mer och mer tid under de senaste 40 åren, men där jag ändå inte vill bo permanent. Gotland växer, om än sakta, antagligen mest beroende på pensionerade stockholmare som flyttar permanent till sina fritidshus. Andelen som jobbar inom jordbruk minskar hela tiden även om alla jordbruksmark finns kvar. Övriga behöver alltså få andra jobb, ofta inom offentlig sektor. Många måste pendla till Visby där de flesta jobben finns. Från Burgsvik eller Fårösund tar det en timme eller mer att pendla till Visby och lika lång tid hem igen. Det innebär att socknarna som ligger längre bort minskar befolkningsmässigt medan de som ligger närmare ökar.
Det liknar förhållandena på andra håll i landet, bara det att i Norrland ligger nästan allting längre bort från de växande städerna. Det tar 3 timmar enkel resa från Storuman till Umeå eller från Strömsund till Örnsköldsvik. Det är klart att det i längden är svårt att upprätthålla sysselsättning och service på den genuina landsbygden.
I grunden handlar det om att Sverige är ett ganska stort land till ytan med en ganska liten befolkning, som dessutom är koncentrerad till vissa delar av landet. Skogslänen, här definierade som Norrland, Dalarna och Värmland har ungefär 70 % av landets yta men bara 18 % av befolkningen. Mer än 80 % av befolkningen finns alltså på ungefär 30 % av ytan i Svealand och Götaland.
I Norrland är dessutom befolkningen koncentrerad till en smal kuststräcka med en rad växande städer med Umeå i topp, i södra Sverige till Stockholm, Göteborg och Malmö. Storstadslänens omland växer hela tiden. Städer som Uppsala, Västerås, Eskilstuna och Nyköping ligger numera mer eller mindre inom den funktionella huvudstadsregionen där man kan pendla ganska långa sträckor dagligen eller i alla fall på veckobasis.
Kanske borde man inse detta och acceptera det. Uppenbarligen gör många yngre människor det. Men Po Tidholms bok handlar om att det kanske skulle ha kunnat vara på ett annat sätt. Frågan är hur.
För 200 år sedan bodde 90 procent av befolkningen på landsbygden, idag bor nästan 90 procent i städerna eller dess nära omland. Jordbruk och industri har rationaliserats och behöver inte särskilt många anställda. Idag arbetar ungefär 1 procent av alla förvärvsarbetande inom jordbruket, men en tredjedel av dessa finns i Skåne och Västra Götaland. Det är likadant inom industrin. Allt färre personer behövs för att tillverka allt mer. Den växande tjänstesektorn finns där människor bor.
Bilden är att storstäderna växer på landsbygdens bekostnad men verkligheten är mer nyanserad.
Sedan 1968 har befolkningen i Sverige ökat med drygt 2 miljoner. Hela befolkningsökningen finns i 16 län. Mest har de tre storstadslänen ökat. Trots detta har Simrishamn i semesterparadiset Österlen minskat. Samtidigt har de övriga fem länen minskat sin befolkning med ca 50 000 invånare. På nästan 50 år. De län som minskat mest är Västernorrlands län följt av Gävleborgs län, men även i dessa län har Gävle och Sundsvall vuxit, om än inte så mycket. Också Norrbottens län, Jämtlands län och Värmlands län har minskat. Men kuststäderna Luleå, Piteå och Haparanda har ökat, liksom Östersund och Karlstad.
Alla övriga län har alltså vuxit befolkningsmässigt, men i flera av dessa finns det stora skillnader inom länen. I Dalarna har Falun-Borlänge ökat liksom Siljansbygden, medan andra delar har minskat. Örebro och Västerås har vuxit medan andra delar av Närke och Västmanland har minskat. De tre smålandslänen har alla vuxit liksom residensstäderna Växjö, Kalmar och Jönköping, medan andra delar av länen har minskat. Men Po Tidholm talar gärna om ”urbanisering”, som innebär att människor flyttar från landsbygden till städerna. Men det är inte bara detta det handlar om.
Storstadslänen och övriga tillväxtlän har länge vuxit främst på grund av höga födelsetal och migration. Migrationen ger befolkningstillskott till alla typer av regioner.
I de tre storstadslänen har nästan alla kommuner vuxit, liksom i Halland och stora delar av Östergötland, Uppsala, Södermanland och Blekinge län. Även Gotland har ökat sin befolkning något. Den storstadsnära glesbygden är ingen avfolkningsbygd, utan växer och integreras alltmer i den funktionella regionen.
De 65 kommuner som har minskat sin befolkning mest under de senaste 50 åren har minskat med 27 procent sedan 1970. Där har befolkningen minskat från ca 850 000 invånare till ca 620 000 invånare. I några av dessa kommunerna har befolkningen halverats. Vid kommunreformen 1971-1974 ansåg man att kommunerna borde ha minst 8 000 invånare för att kunna klara sina uppgifter. Idag finns det nästan 50 kommuner som har en mindre befolkning än så. De minsta kommunerna har idag drygt 2 000 invånare. Kanske är det snart dags för en ny kommunreform.
Skulle det kunna vara på ett annat sätt? Po Tidholms bok är en stridsskrift för landsbygden. De unga borde enligt Tidholm kunna flytta tillbaka till landsbygden, ja, inte kunna tänka sig något bättre än livet på hemorten om bara…. Ja, vad då? Boken är nog samtidigt lika mycket en bekräftelse på hur långt bort denna illusion är från verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar