Just nu diskuterar tusentals människor i Katowice om vi ska begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 eller 2,0 grader, eller kanske till 3,0 grader som nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus, anser var mera realistiskt om vi inte bara ska undvika en klimatkatastrof utan också ska undvika en ekonomisk katastrof.
Men jämfört med vad? IPCC brukar utgå från temperaturen under ”förindustriell tid” någon gång under 1800-talet. Men vilket klimat skulle vi ha idag utan de senaste 100 årens uppvärmning? Slutet av 1800-talet var en av de kallaste perioderna efter senaste istiden och inte något normaltillstånd.
Sedan isen drog sig tillbaka för ca 11 700 år sedan har temperaturen varierat rejält, beroende på bl a variationer i jordbanan (Milankovitchcykler) och i solaktiviteten samt vulkanutbrott. Våra glaciärer i Norrlands fjälltrakter, som var helt försvunna under tusentals år efter istiden, bildades för mindre än 6000 år sedan på grund av klimatets avkylning. De förändrade trädgränserna är ett klart bevis på den långsiktiga avkylningen. Ska man dra slutsatser från variationerna under de senaste 2 miljoner åren borde nästa istid börja ganska snart. Med ganska snart menar jag att det handlar om några tusen år eller mindre. Kanske har människans påverkan förskjutit istiden med några hundra eller i bästa fall några tusen år. Det borde vi i så fall vara tacksamma för.
Kort efter den senaste istiden för 9 000-10 000 år sedan var klimatet som allra varmast, ca 3 grader varmare än när det var som kallast under Lilla istiden under slutet av 1800-talet (Global Nedkylning, Charpentier Ljungqvist, 2010). Under den perioden dominerade lövskog i Svealand och Götaland, medan Norrland dominerades av blandskog. I det varma klimatet låg trädgränsen i fjälltrakterna 500-600 m högre än idag, vilket går att belägga med fossilt timmer. Nordafrika var betydligt fuktigare än idag med savann och medelhavsvegetation där det idag är öken.
Så småningom blev det allt kallare, men avkylningen avbröts av olika varmare perioder. En sådan period var den romerska värmeperioden från ca 300 f Kr till ca 300 e Kr med 2 grader varmare än idag och medelhavsklimat ända upp till Nordsjöns och Östersjöns kust.
En annan värmeperiod var den medeltida från 800 till 1 300 e. Kr. med temperaturer ungefär som vi har idag, eller ibland något varmare. Vid 1600-talets början blev det kallare igen, början av det vi brukar kalla Lilla istiden. Efter en kortare något varmare period i början av 1700-talet blev det kallare igen under 1800-talet innan temperaturen steg igen mot 1800-talets slut. Det kan ha varit 2 grader kallare än idag under vissa delar av Lilla istiden.
Variationer i årsmedeltemperatur i södra Sverige de senaste 10 000 åren (Charpentier Ljungqvist s 63)
I takt med att klimatet gradvis blivit svalare under de senaste 9000 åren så har trädgränsen sjunkit och kalfjällsytan ökat till sin största omfattning sedan istiden vid förra sekelskiftet. I den Augustprisbelönade fackboken ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” skriver Magnus Västerbro om svälten under klimatkrisen i Sverige 1867-69 och om dess offer, som svalt ihjäl.
Idag är det ca 1 grad varmare än under svältperioden, men fortfarande kallare än under flera av de tidigare värmeperioderna. Sedan slutet av 1800-talet har vi haft en uppvärmning med omkring 1 grad, men den har inte varit jämn.
Utsläpp av växthusgaser (svart kurva) samt temperatur (röd kurva) visar dålig korrelation under 1900-talet.
Från slutet av 1800-talet och fram till 1940-talet hade vi en uppvärmning med ca 0,5 grader, trots att människans utsläpp av växthusgaser ännu var blygsam. Den uppvärmningen hade huvudsakligen naturliga orsaker. Efter 1970 har uppvärmningen åter tagit fart med ytterligare 0,5 grad, delvis på grund av människans ökande koldioxidutsläpp. Men efter år 2000 har takten i uppvärmningen faktiskt stagnerat något trots fortsatta koldioxidutsläpp.
Många tycks tro att den globala uppvärmningen innebär att öknarna breder ut sig, men det är precis tvärtom; jorden blir allt grönare och kan därigenom lättare försörja en växande befolkning. De flesta halvöknar och halvtorra eller semi-arida områden i världen blir allt grönare och får allt mer växtlighet. Det visar t ex fjärranalys av satellitbilder på Köpenhamns universitet. Öknarna har minskat, skördarna ökat och jorden har blivit cirka 10 procent grönare i till exempl Sahelområdet söder om Sahara, detta trots avverkningen av regnskog som också sker..
År 1988 grundades FN:s klimatpanel IPCC, som sedan dess har kommit med ett antal rapporter. Det är alltså under ca 30 år som vi ägnat den globala uppvärmningen någon större uppmärksamhet. IPCC utgår från temperaturen under ”förindustriell tid” när de beräknar uppvärmningen till ca 1 grad, trots att det bara är sedan mitten av 1900-talet som människan kan ha påverkat uppvärmningen nämnvärt. Det är märkligt att utgå från den period som var den allra värsta svältperioden i Europas historia som någon sorts normalperiod. Hade man exempelvis utgått från genomsnittet sedan istiden skulle vi fortfarande ha det något kallare än ”normalt”, trots människans utsläpp.
Parisavtalet handlade om att begränsa uppvärmningen till max 2 grader, helst 1,5 grader. När nobelpristagaren i ekonomi talar om att det vore mera realistiskt och ekonomiskt att begränsa uppvärmningen till 3 grader jämfört med förindustriell tid, dvs 2 grader mer än idag, talar han alltså om en återgång till en temperatur som fortfarande är lägre än den som rådde kort efter senaste istiden.
Temperaturförändringar månadsvis samt glidande årsmedelvärden 1979-2018 enligt satellitdata, UAH.
Sedan satellitmätningarna började har temperaturen ökat med ca 0,15 grader per år, men tendensen är nu att uppvärmningen i stort sett har upphört under de senaste 15-17 åren, trots dramatiskt ökade utsläpp av koldioxid i atmosfären. Satellitmätningarna är pålitligare än de jordbaserade, bland annat eftersom många sådana mätstationer påverkats av den urbana uppvärmningen som beror på urbanisering.
Det är svårt att förstå att en återgång till ett varmare klimat kan utgöra ett sådant hot att det ska motarbetas till snart sagt vilket pris som helst, när all erfarenhet pekar på att det skulle innebära en grönare värld, som lättare skulle kunna försörja världens växande befolkning. I det perspektivet ser jag snarare förhandlingarna i Katowice som ett hot.
Källor bl a:
Fredrik Charpentier Ljungqvist, 2009, Global nedkylning. Klimatet och människan under 10 000 år.
Leif Kullman, Fjällnaturens nya ansikte – en grön paus i neoglacialen.
Men jämfört med vad? IPCC brukar utgå från temperaturen under ”förindustriell tid” någon gång under 1800-talet. Men vilket klimat skulle vi ha idag utan de senaste 100 årens uppvärmning? Slutet av 1800-talet var en av de kallaste perioderna efter senaste istiden och inte något normaltillstånd.
Sedan isen drog sig tillbaka för ca 11 700 år sedan har temperaturen varierat rejält, beroende på bl a variationer i jordbanan (Milankovitchcykler) och i solaktiviteten samt vulkanutbrott. Våra glaciärer i Norrlands fjälltrakter, som var helt försvunna under tusentals år efter istiden, bildades för mindre än 6000 år sedan på grund av klimatets avkylning. De förändrade trädgränserna är ett klart bevis på den långsiktiga avkylningen. Ska man dra slutsatser från variationerna under de senaste 2 miljoner åren borde nästa istid börja ganska snart. Med ganska snart menar jag att det handlar om några tusen år eller mindre. Kanske har människans påverkan förskjutit istiden med några hundra eller i bästa fall några tusen år. Det borde vi i så fall vara tacksamma för.
Kort efter den senaste istiden för 9 000-10 000 år sedan var klimatet som allra varmast, ca 3 grader varmare än när det var som kallast under Lilla istiden under slutet av 1800-talet (Global Nedkylning, Charpentier Ljungqvist, 2010). Under den perioden dominerade lövskog i Svealand och Götaland, medan Norrland dominerades av blandskog. I det varma klimatet låg trädgränsen i fjälltrakterna 500-600 m högre än idag, vilket går att belägga med fossilt timmer. Nordafrika var betydligt fuktigare än idag med savann och medelhavsvegetation där det idag är öken.
Flera tusen år gamla målningar med giraffer i Acacusbergen i södra Libyen.
Acacusbergen är idag ökenområden som i stort sett saknar vegetation på grund av torkan.
Sahara var till stora delar stäpp och savann med betande djur som bufflar giraffer, elefanter och noshörningar, vilket framgår av tusentals klippmålningar i områden som idag är torr sandöken. Jag har själv sett hundratals sådana bilder, flera tusen år gamla, vid resor med tuareger i Acacusbergen i södra Libyen, ca 2000 km söder om Medelhavets kust.Så småningom blev det allt kallare, men avkylningen avbröts av olika varmare perioder. En sådan period var den romerska värmeperioden från ca 300 f Kr till ca 300 e Kr med 2 grader varmare än idag och medelhavsklimat ända upp till Nordsjöns och Östersjöns kust.
En annan värmeperiod var den medeltida från 800 till 1 300 e. Kr. med temperaturer ungefär som vi har idag, eller ibland något varmare. Vid 1600-talets början blev det kallare igen, början av det vi brukar kalla Lilla istiden. Efter en kortare något varmare period i början av 1700-talet blev det kallare igen under 1800-talet innan temperaturen steg igen mot 1800-talets slut. Det kan ha varit 2 grader kallare än idag under vissa delar av Lilla istiden.
I takt med att klimatet gradvis blivit svalare under de senaste 9000 åren så har trädgränsen sjunkit och kalfjällsytan ökat till sin största omfattning sedan istiden vid förra sekelskiftet. I den Augustprisbelönade fackboken ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” skriver Magnus Västerbro om svälten under klimatkrisen i Sverige 1867-69 och om dess offer, som svalt ihjäl.
Idag är det ca 1 grad varmare än under svältperioden, men fortfarande kallare än under flera av de tidigare värmeperioderna. Sedan slutet av 1800-talet har vi haft en uppvärmning med omkring 1 grad, men den har inte varit jämn.
Från slutet av 1800-talet och fram till 1940-talet hade vi en uppvärmning med ca 0,5 grader, trots att människans utsläpp av växthusgaser ännu var blygsam. Den uppvärmningen hade huvudsakligen naturliga orsaker. Efter 1970 har uppvärmningen åter tagit fart med ytterligare 0,5 grad, delvis på grund av människans ökande koldioxidutsläpp. Men efter år 2000 har takten i uppvärmningen faktiskt stagnerat något trots fortsatta koldioxidutsläpp.
Många tycks tro att den globala uppvärmningen innebär att öknarna breder ut sig, men det är precis tvärtom; jorden blir allt grönare och kan därigenom lättare försörja en växande befolkning. De flesta halvöknar och halvtorra eller semi-arida områden i världen blir allt grönare och får allt mer växtlighet. Det visar t ex fjärranalys av satellitbilder på Köpenhamns universitet. Öknarna har minskat, skördarna ökat och jorden har blivit cirka 10 procent grönare i till exempl Sahelområdet söder om Sahara, detta trots avverkningen av regnskog som också sker..
År 1988 grundades FN:s klimatpanel IPCC, som sedan dess har kommit med ett antal rapporter. Det är alltså under ca 30 år som vi ägnat den globala uppvärmningen någon större uppmärksamhet. IPCC utgår från temperaturen under ”förindustriell tid” när de beräknar uppvärmningen till ca 1 grad, trots att det bara är sedan mitten av 1900-talet som människan kan ha påverkat uppvärmningen nämnvärt. Det är märkligt att utgå från den period som var den allra värsta svältperioden i Europas historia som någon sorts normalperiod. Hade man exempelvis utgått från genomsnittet sedan istiden skulle vi fortfarande ha det något kallare än ”normalt”, trots människans utsläpp.
Parisavtalet handlade om att begränsa uppvärmningen till max 2 grader, helst 1,5 grader. När nobelpristagaren i ekonomi talar om att det vore mera realistiskt och ekonomiskt att begränsa uppvärmningen till 3 grader jämfört med förindustriell tid, dvs 2 grader mer än idag, talar han alltså om en återgång till en temperatur som fortfarande är lägre än den som rådde kort efter senaste istiden.
Sedan satellitmätningarna började har temperaturen ökat med ca 0,15 grader per år, men tendensen är nu att uppvärmningen i stort sett har upphört under de senaste 15-17 åren, trots dramatiskt ökade utsläpp av koldioxid i atmosfären. Satellitmätningarna är pålitligare än de jordbaserade, bland annat eftersom många sådana mätstationer påverkats av den urbana uppvärmningen som beror på urbanisering.
Det är svårt att förstå att en återgång till ett varmare klimat kan utgöra ett sådant hot att det ska motarbetas till snart sagt vilket pris som helst, när all erfarenhet pekar på att det skulle innebära en grönare värld, som lättare skulle kunna försörja världens växande befolkning. I det perspektivet ser jag snarare förhandlingarna i Katowice som ett hot.
Källor bl a:
Fredrik Charpentier Ljungqvist, 2009, Global nedkylning. Klimatet och människan under 10 000 år.
Leif Kullman, Fjällnaturens nya ansikte – en grön paus i neoglacialen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar