Snön lägger sig och politikerna har kört fast

Medan snön lägger sig över Stockholm fortsätter våra valda politiker att rösta ned det ena tänkbara regeringsalternativet efter det andra. Man väljer alltså att bilda majoriteter kring vad man är emot, men inte vad man är för. Talmannen ställer omröstningar om regeringsalternativ, som ingen tror på, för att så småningom få fram en fjärde omröstning eller extraval, ett meningslöst spel för gallerierna. Samtidigt röstar man fram en högerbudget trots att vi inte vet vilken regering vi kommer att få (så småningom).

 Snön har lagt sig över Johan Helmich Romans park...

I stället fortsätter man att plädera för redan avvisade lösningar. En som gör just detta mer envetet än andra är Annie Lööf. I gårdagens Expressen får hon hård kritik från journalisten Elisabet Höglund. Hon kallar ”hennes enmansshower har varit häpnadsväckande och plågsamma, särskilt med tanke på att hennes parti bara fick 8,6 procent av rösterna i valet”. Hon skriver att Annie Lööf på de mest uppseendeväckande sätt lyft fram sig själv som frälsaren i nöden, som räddare av ett Sverige i politisk kris, samtidigt som hennes egen roll i regeringsförhandlingarna hela tiden frontalkrockat med hennes verkliga handlingar. Hon ställer ultimativa krav och röstar emot både Kristersson och Löfven. Att kräva att socialdemokraterna ska bedriva centerpolitik visar att  är Lööf aldrig menade allvar med förhandlingarna. Och hon har förödmjukat i stort sett alla andra partiledare och visat att hon är politiskt ohederlig, detta enligt Elisabet Höglund.

...liksom över Fatbursparken.
Aftobladets Lena Mellin skriver ”Det är varken krig eller undantagstillstånd. Det är lekstuga. Regeringskaoset drar ner anseendet för politiken och förlöjligar partiledarna.”
Statsvetaren Leif Lewin kommer med liknande tongångar. Han skriver i Expressen att ”med osviklig dumdristighet har partiledarna bränt alla broar, så att svensk parlamentarism gått i baklås”. Leif Lewin tycker att det är dags att ompröva den proportionella valmetoden, som är roten till vårt kaos. Inte så att man skulle införa enmansvalkretsar, som i Storbritannien, men tycker ändå att en utredning borde tillsättas för att fundera över nödvändiga förändringar i valsystemet, ”som förenar det bästa av majoritetsvalens klara utslag med svensk tradition att respektera minoriteter”.
Jag tror kanske inte att lösningen ligger i mindre proportionalitet. Visserligen skulle småpartierna riskera att försvinna ur parlamentet – i dagsläget gäller det framförallt miljöpartiet, liberalerna och kristdemokraterna – men det skulle knappast ändra problemet med att vi nu har tre stora partier/block. Det innebär också att ett extraval sannolikt inte skulle lösa några problem eller skapa några stabila majoriteter, så som opinionen ser ut nu. Det är enbart hotet om extraval som kan sätta press på de partier, som ligger nära fyra procent och riskerar att få lämna riksdagen, att förhandla och ge upp tidigare ståndpunkter.
Vi behöver ändå hitta sätt att rösta fram den regering som kan få det största stödet i riksdagen i stället för att som nu i oheliga allianser rösta mot de regeringsalternativ vi inte vill ha.