Fredsforskaren Ola Tunander, verksam vid Fredsforskningsinstitutet i Oslo (PRIO) har specialiserat sig på konspirationsteorier. Tidigare har han väckt uppseende i Norge genom att insinuera att Israel låg bakom Anders Behring Breiviks massaker på 77 personer i Oslo och på Utøya. Terroristhandlingar av en sådan omfattning är enligt Tunander sällan möjliga utan inblandning av statliga styrkor, och en förklaring skulle vara besvärliga diplomatiska relationer mellan Norge och Israel under månaderna före massakern beroende på norska planer att erkänna en palestinsk stat.
Han har också skrivit en bok om att de påstådda sovjetiska utbåtskränkningarna av svenska farvatten under 1980-talet i själva verket var iscensatta av amerikanska och brittiska utbåtar, som låtsades vara sovjetiska för att provocera de svenska försvarskrafterna att öka sin beredskap. Tunander hävdar med en avancerad bevisföring att det var en NATO-ubåt som sänktes eller skadades svårt av en svensk sjunkbomb vid Hårsfjärden, och att alla ansträngningar gått ut på att dölja detta.
Tunander tillskriver Moammar Ghaddafis regim ”betydande legitimitet”.
USA har hela tiden varit emot Ghaddafi och flera gånger försökt mörda honom. Att Ghaddafi efter angreppet på World Trade Center 2001 bytte sida och närmade sig väst blev enligt Tunander bara ett mellanspel som gjorde att västmakterna kunde utveckla närmare band med den inhemska oppositionen, vilket gjorde ett krig mot Ghaddafi mer realistiskt! Men bakom alltihop låg enligt Tunander egentligen Israel. Attentatet på diskoteket i LaBelle i Berlin 1986 utfördes inte av libyer utan av Israel för att lägga skulden på Ghaddafi, så att USA fick anledning att bomba Tripoli. Abu Nidal, terroristen som under flera år fick en fristad i Libyen, arbetade enligt Tunander för Mossad i Israel. Israel samarbetade med Saudiarabien och Egypten i Tchadkriget mot Libyen! Israel samarbetade även med Qatar och med islamister i konspirationen mot Ghaddafi. Alla amerikaner som stödde kriget hade anknytning till Israel.
Libyenkriget handlade enligt Tunander inte om frihet och demokrati
Tunander har en mycket förlåtande syn på Ghaddafi. Han hävdar att det under Ghaddafi fanns en betydande jämlikhet mellan män och kvinnor samt mellan svarta och vita i Libyen. Han tonar ned omfattningen av den omtalade massakern på oppositionella på Abu Salimfängelset. Libyenkonflikten handlade inte om frihetslängtan och demokrati utan om konflikter mellan olika stammar och klaner, mellan Medelhavskulturen i norra Libyen och svarta libyska stammar i södra Libyen. Svarta stammar?
I Expressen konstaterar Aron Lund att Tunanders bok bara resulterar i spegelvända förenklingar och ännu mer hysteriska konspirationsteorier. Tunander sållar enligt Lund systematiskt fram de källor som stöder hans egna idéer, tolkar alla motstridiga faktauppgifter till Ghadaffis fördel, och hänfaller själv åt de mest halsbrytande förenklingar. Det hela utmynnar i en fladdrig anklagelse om att Libyenkriget hade planlagts sedan flera år, av antingen Israel eller sionismens hantlangare i Vita huset.
Enkla invändningar hade enligt Lund kunnat resas vid varje steg i resonemanget, ”men Tunander låtsas inte om dem, utan fortsätter oförtrutet framåt mot sin stora intrig - och har sen mage att avsluta boken med ett kapitel om vikten av god källkritik. Man bleknar”. Några oklarheter och några möjligheter läggs samman, med konspirationsteoretikerns insinuanta favoritfråga som klister mellan tillfälligheterna – vem gynnar det? Tunander skönmålar enligt Lund Ghaddafiregimen i samma grad som rebellerna svärtas ner. Den viktiga diskussionen om interventionens drivkrafter och rättfärdiganden spårar ur i fantasier om en världsomspännande komplott. Bevisföringen är enligt Lund skrattretande skral. Jag är böjd att hålla med.
Han har också skrivit en bok om att de påstådda sovjetiska utbåtskränkningarna av svenska farvatten under 1980-talet i själva verket var iscensatta av amerikanska och brittiska utbåtar, som låtsades vara sovjetiska för att provocera de svenska försvarskrafterna att öka sin beredskap. Tunander hävdar med en avancerad bevisföring att det var en NATO-ubåt som sänktes eller skadades svårt av en svensk sjunkbomb vid Hårsfjärden, och att alla ansträngningar gått ut på att dölja detta.
Därför är det knappast överraskande att Tunander, när han nu skriver en bok om Libyenkriget, (Libyenkrigets Geopolitik) inte köper den gängse bilden utan driver en helt annan teori. Och som vid varje krig sprids oändligt många uppgifter i alla möjliga riktningar. Alla parter har sina egna skäl att sprida information som i många fall helt visar sig sakna grund. Så skedde givetvis också i samband med Libyenkriget 2011. Och just därför är det extra viktigt att vara kritisk när man sållar och tolkar uppgifter om det ena och det andra. Men det är inte Tunander.
I boken driver Tunander tesen att Libyenkriget skiljer sig från upproren i Egypten och Tunisien genom att i själva verket vara ett kolonialkrig sedan många år planerat av USA, i samarbete med Storbritannien, Frankrike, Israel och andra, för att komma över Libyens rika oljeresurser. För att bygga under tesen väljer han ut bara de fakta eller tecken som talar för teorin och väljer bort alla andra. USA har hela tiden varit emot Ghaddafi och flera gånger försökt mörda honom. Att Ghaddafi efter angreppet på World Trade Center 2001 bytte sida och närmade sig väst blev enligt Tunander bara ett mellanspel som gjorde att västmakterna kunde utveckla närmare band med den inhemska oppositionen, vilket gjorde ett krig mot Ghaddafi mer realistiskt! Men bakom alltihop låg enligt Tunander egentligen Israel. Attentatet på diskoteket i LaBelle i Berlin 1986 utfördes inte av libyer utan av Israel för att lägga skulden på Ghaddafi, så att USA fick anledning att bomba Tripoli. Abu Nidal, terroristen som under flera år fick en fristad i Libyen, arbetade enligt Tunander för Mossad i Israel. Israel samarbetade med Saudiarabien och Egypten i Tchadkriget mot Libyen! Israel samarbetade även med Qatar och med islamister i konspirationen mot Ghaddafi. Alla amerikaner som stödde kriget hade anknytning till Israel.
Tunander har en mycket förlåtande syn på Ghaddafi. Han hävdar att det under Ghaddafi fanns en betydande jämlikhet mellan män och kvinnor samt mellan svarta och vita i Libyen. Han tonar ned omfattningen av den omtalade massakern på oppositionella på Abu Salimfängelset. Libyenkonflikten handlade inte om frihetslängtan och demokrati utan om konflikter mellan olika stammar och klaner, mellan Medelhavskulturen i norra Libyen och svarta libyska stammar i södra Libyen. Svarta stammar?
I Expressen konstaterar Aron Lund att Tunanders bok bara resulterar i spegelvända förenklingar och ännu mer hysteriska konspirationsteorier. Tunander sållar enligt Lund systematiskt fram de källor som stöder hans egna idéer, tolkar alla motstridiga faktauppgifter till Ghadaffis fördel, och hänfaller själv åt de mest halsbrytande förenklingar. Det hela utmynnar i en fladdrig anklagelse om att Libyenkriget hade planlagts sedan flera år, av antingen Israel eller sionismens hantlangare i Vita huset.
Enkla invändningar hade enligt Lund kunnat resas vid varje steg i resonemanget, ”men Tunander låtsas inte om dem, utan fortsätter oförtrutet framåt mot sin stora intrig - och har sen mage att avsluta boken med ett kapitel om vikten av god källkritik. Man bleknar”. Några oklarheter och några möjligheter läggs samman, med konspirationsteoretikerns insinuanta favoritfråga som klister mellan tillfälligheterna – vem gynnar det? Tunander skönmålar enligt Lund Ghaddafiregimen i samma grad som rebellerna svärtas ner. Den viktiga diskussionen om interventionens drivkrafter och rättfärdiganden spårar ur i fantasier om en världsomspännande komplott. Bevisföringen är enligt Lund skrattretande skral. Jag är böjd att hålla med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar