De senaste dagarna har inneburit stor röra i England, sedan laget förlorat i fotboll mot Island med 1-2 och blivit utslaget ur EM. Förbundskaptenen Roy Hodgson avgick.
Englands flagga.
Sedan röstade en majoritet av befolkningen i Storbritannien för att lämna EU med 52 % av rösterna. 48 procent röstade alltså för att stanna medan 28 % inte röstade alls. Valdeltagandet var alltså 72 %. Av hela befolkningen röstade alltså 37 % för at lämna medan 35 % ville stanna inom EU. Många britter tyckte att detta var alldeles för liten majoritet för ett så långsiktigt beslut, och kanske kan man hålla med. Tre miljoner britter vill därför ha en ny folkomröstning.
Storbritanniens flagga.
Toryledaren David Cameron deklarerade att han avgår som partiledare och premiärminister, senast i oktober, men är nu en "lame duck". Brexitledaren Boris Johnson deklarerade några dagar senare överraskande att han inte kandiderar. Den konservative tidigare biträdande premiärministern Michael Heseltine kommenterar Johnsons beslut: "Känslan är djup förfäran och ohöljt förakt. Han har slitit paritet itu. Han har skapat den mest omfattande konstitutionella krisen i modern tid. Han har gröpt ur miljardvärden av medborgarnas besparingar. Han är som en general som leder sin armé ackompanjerad av vapenskrammel, men som vid åsynen av slagfältet flyr. Jag har aldrig varit med om en sådan avskyvärd och ansvarslös situation. Han måste nu leva med skammen efter vad han ställt till med."
Majoriteten av labours skuggministär avgick i protest mot labourledaren Jeremy Corbyn. En stor majoritet av labours parlamentsledamöter förklarar misstroende mot sin egen partiledare, som dock envist vägrar att avgå, eftersom han är vald av medlemmarna. David Cameron säger i parlamentet till Corbyn: ”För guds skull, avgå!” Storbritannien är plötsligt ett land som saknar ledning.
Men väljarna var starkt splittrade geografiskt och demografiskt. En majoritet av befolkningen i London, North West, Skottland och Nordirland ville stanna kvar i EU. I Skottland var majoriteten för att stanna 62 % mot 38 %. Vid folkomröstningen i Skottland om självständighet 2014 blev resultatet att 55,3 % föredrog att stanna kvar i Storbritannien. Men ett av skälen var just att en majoritet av skottarna föredrog att stanna inom EU. Nu vill skottarna ha en ny folkomröstning om självständighet för att kunna stanna kvar inom EU.
Skottlands flagga.
Kungariket Skottland var en självständig suverän stat till 1707, sedan 1603 i personalunion med England. År 1707 ingick Skottland i United Kingdom med England och det skotska parlamentet avskaffades. Men efter en folkomröstning 1997 återupprättades dock det skotska parlamentet 1999. Scottish National Party, SNP, som är största parti förespråkar självständighet från Storbritannien.
Även i Nordirland höjs rösterna för självständighet. Gränsen mellan Irland och Nordirland har varit betydelselös sedan EU-inträdet, men riskerar att splittra ön på nytt om Storbritannien lämnar EU. Nordirländare som vill tillhöra EU, söker nu irländskt pass, vilket tydligen är möjligt.
Wales flagga.
I fotbollssammanhang finns inte Storbritannien, utan där handlar det om England, Skottland, Nordirland och Wales. Om Storbritannien skulle splittras även politiskt vore det inte något unikt i Europa. År 1991 upphörde Sovjetunionen att finnas till och ersattes av 15 självständiga republiker, däribland Ryssland, Estland, Lettland och Litauen. Efter första världskriget och fram till 2003 fanns ett land som hette Jugoslavien på Balkanhalvön. Från 1992 inleddes en period med nya statsbildningar inom detta område som idag omfattar de sju staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Makedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien. Tjeckoslovakien delades 1992 i Tjeckien och Slovakien.
Vi kan alltså inom en nära framtid få ett självständigt Skottland och kanske ytterligare nya stater inom nuvarande Storbritanniens område. Om Skottland återgår i personalunion med England, som var fallet före 1707, är det bara en marginell förändring av det stora antal stater (16) hon redan är drottning i nämligen Antigua och Barbuda, Australien, Bahamas, Barbados, Belize, Grenada, Jamaica, Kanada, Nya Zeeland, Papua Nya Guinea, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Salomonöarna, Storbritannien och Tuvalu. Men är det verkligen vad britterna vill? Och vad skulle det ge för signal till katalanerna i Spanien och Lega Nord i norditalien?
Nordirlands (tidigare) flagga.
För en mansålder sedan var Storbritannien ett imperium som behärskade stora delar av världen och beslut som fattades i London fick globala konsekvenser. Detta finns ännu i färskt minne av äldre britter, som inte känner sig bekväma med att styras från Bryssel. Storbritannien gick in i EU 1973 efter en folkomröstning. Alla under 43 år har alltså levt inom EU hela livet. En klar majoritet av de britter som är yngre än 50 år vill idag stanna inom EU, medan en majoritet av dem som är äldre än 50 år vill lämna, särskilt de som är över 1965. Det skulle kunna innebära att den svaga Brexitmajoriteten försvinner inom några få år av demografiska skäl.
Sverige inträdde i EU 1995 efter en folkomröstning året innan. Vi har visserligen varit alliansfria, men den svenska stormaktstiden tog slut för flera hundra år sedan. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet möjliggjorde inträdet just då, trots att opinionen varit svag för detta några år tidigare och några år senare. Men på senare år har EU-medlemskapet satt sig. I Sverige finns det idag en stor majoritet för att stanna i EU inom alla åldersgrupper, men mest bland de yngre. Detta gäller också för alla partiers sympatisörer utom SD, även de tidigare EU-kritiska V och MP. Svenskarna har vant sig vid den fria rörligheten och uppskattar möjligheten att studera eller arbeta inom något anat EU-land under en period. Men detta innebär också att andra kan komma hit och arbeta eller studera, vilket kanske väger över för många av britterna.
Något som det talades mycket om i början men allt mindre med åren är subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå, inte högsta tänkbara. Allt behöver alltså inte beslutas på EU-nivå utan kan beslutas på nationell eller regional nivå. Intrycket har snarast blivit att alltfler frågor förs upp på EU-nivå utan att det först förankrats hos de olika folken. Kanske borde man tänka om här för att inte britternas initiativ ska sprida sig.
Wales lyckades med det som England misslyckats med. De gick till semifinal i EM genom att slå topprankade Belgien med 3-1.
(Uppdaterad 1 juli)
Sedan röstade en majoritet av befolkningen i Storbritannien för att lämna EU med 52 % av rösterna. 48 procent röstade alltså för att stanna medan 28 % inte röstade alls. Valdeltagandet var alltså 72 %. Av hela befolkningen röstade alltså 37 % för at lämna medan 35 % ville stanna inom EU. Många britter tyckte att detta var alldeles för liten majoritet för ett så långsiktigt beslut, och kanske kan man hålla med. Tre miljoner britter vill därför ha en ny folkomröstning.
Toryledaren David Cameron deklarerade att han avgår som partiledare och premiärminister, senast i oktober, men är nu en "lame duck". Brexitledaren Boris Johnson deklarerade några dagar senare överraskande att han inte kandiderar. Den konservative tidigare biträdande premiärministern Michael Heseltine kommenterar Johnsons beslut: "Känslan är djup förfäran och ohöljt förakt. Han har slitit paritet itu. Han har skapat den mest omfattande konstitutionella krisen i modern tid. Han har gröpt ur miljardvärden av medborgarnas besparingar. Han är som en general som leder sin armé ackompanjerad av vapenskrammel, men som vid åsynen av slagfältet flyr. Jag har aldrig varit med om en sådan avskyvärd och ansvarslös situation. Han måste nu leva med skammen efter vad han ställt till med."
Majoriteten av labours skuggministär avgick i protest mot labourledaren Jeremy Corbyn. En stor majoritet av labours parlamentsledamöter förklarar misstroende mot sin egen partiledare, som dock envist vägrar att avgå, eftersom han är vald av medlemmarna. David Cameron säger i parlamentet till Corbyn: ”För guds skull, avgå!” Storbritannien är plötsligt ett land som saknar ledning.
Men väljarna var starkt splittrade geografiskt och demografiskt. En majoritet av befolkningen i London, North West, Skottland och Nordirland ville stanna kvar i EU. I Skottland var majoriteten för att stanna 62 % mot 38 %. Vid folkomröstningen i Skottland om självständighet 2014 blev resultatet att 55,3 % föredrog att stanna kvar i Storbritannien. Men ett av skälen var just att en majoritet av skottarna föredrog att stanna inom EU. Nu vill skottarna ha en ny folkomröstning om självständighet för att kunna stanna kvar inom EU.
Kungariket Skottland var en självständig suverän stat till 1707, sedan 1603 i personalunion med England. År 1707 ingick Skottland i United Kingdom med England och det skotska parlamentet avskaffades. Men efter en folkomröstning 1997 återupprättades dock det skotska parlamentet 1999. Scottish National Party, SNP, som är största parti förespråkar självständighet från Storbritannien.
Även i Nordirland höjs rösterna för självständighet. Gränsen mellan Irland och Nordirland har varit betydelselös sedan EU-inträdet, men riskerar att splittra ön på nytt om Storbritannien lämnar EU. Nordirländare som vill tillhöra EU, söker nu irländskt pass, vilket tydligen är möjligt.
I fotbollssammanhang finns inte Storbritannien, utan där handlar det om England, Skottland, Nordirland och Wales. Om Storbritannien skulle splittras även politiskt vore det inte något unikt i Europa. År 1991 upphörde Sovjetunionen att finnas till och ersattes av 15 självständiga republiker, däribland Ryssland, Estland, Lettland och Litauen. Efter första världskriget och fram till 2003 fanns ett land som hette Jugoslavien på Balkanhalvön. Från 1992 inleddes en period med nya statsbildningar inom detta område som idag omfattar de sju staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Makedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien. Tjeckoslovakien delades 1992 i Tjeckien och Slovakien.
Vi kan alltså inom en nära framtid få ett självständigt Skottland och kanske ytterligare nya stater inom nuvarande Storbritanniens område. Om Skottland återgår i personalunion med England, som var fallet före 1707, är det bara en marginell förändring av det stora antal stater (16) hon redan är drottning i nämligen Antigua och Barbuda, Australien, Bahamas, Barbados, Belize, Grenada, Jamaica, Kanada, Nya Zeeland, Papua Nya Guinea, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Salomonöarna, Storbritannien och Tuvalu. Men är det verkligen vad britterna vill? Och vad skulle det ge för signal till katalanerna i Spanien och Lega Nord i norditalien?
För en mansålder sedan var Storbritannien ett imperium som behärskade stora delar av världen och beslut som fattades i London fick globala konsekvenser. Detta finns ännu i färskt minne av äldre britter, som inte känner sig bekväma med att styras från Bryssel. Storbritannien gick in i EU 1973 efter en folkomröstning. Alla under 43 år har alltså levt inom EU hela livet. En klar majoritet av de britter som är yngre än 50 år vill idag stanna inom EU, medan en majoritet av dem som är äldre än 50 år vill lämna, särskilt de som är över 1965. Det skulle kunna innebära att den svaga Brexitmajoriteten försvinner inom några få år av demografiska skäl.
Sverige inträdde i EU 1995 efter en folkomröstning året innan. Vi har visserligen varit alliansfria, men den svenska stormaktstiden tog slut för flera hundra år sedan. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet möjliggjorde inträdet just då, trots att opinionen varit svag för detta några år tidigare och några år senare. Men på senare år har EU-medlemskapet satt sig. I Sverige finns det idag en stor majoritet för att stanna i EU inom alla åldersgrupper, men mest bland de yngre. Detta gäller också för alla partiers sympatisörer utom SD, även de tidigare EU-kritiska V och MP. Svenskarna har vant sig vid den fria rörligheten och uppskattar möjligheten att studera eller arbeta inom något anat EU-land under en period. Men detta innebär också att andra kan komma hit och arbeta eller studera, vilket kanske väger över för många av britterna.
Något som det talades mycket om i början men allt mindre med åren är subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå, inte högsta tänkbara. Allt behöver alltså inte beslutas på EU-nivå utan kan beslutas på nationell eller regional nivå. Intrycket har snarast blivit att alltfler frågor förs upp på EU-nivå utan att det först förankrats hos de olika folken. Kanske borde man tänka om här för att inte britternas initiativ ska sprida sig.
Wales lyckades med det som England misslyckats med. De gick till semifinal i EM genom att slå topprankade Belgien med 3-1.
(Uppdaterad 1 juli)
Det är möjligt att tre miljoner britter vill ha en ny folkomröstning, men det vet man inte, eftersom namninsamlingen är öppen för vem som helst att skriva på, oavsett vilken nationalitet man har eller varifrån man röstar. Se själv: https://petition.parliament.uk/petitions/131215/signatures/new
SvaraRaderaDet går självklart inte att ta en sådan petition på allvar, trots att myndigheterna försökt rensa bort det mest uppenbara fusket:
http://www.bbc.com/news/uk-politics-eu-referendum-36634407