Fabrizio Gattis reportagebok ”Bilal. På slavrutten till Europa”, recenserades i DN häromdagen av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om de afrikanska migranternas flykt genom öknen till kusten med förhoppningar om en fortsättning över Medelhavet till Europa. Boken är enligt Ekman bland det bästa hon har läst.
I media skildras ofta flyktingtransporterna i överfulla gamla båtar som havererar utanför Malta eller Lampedusa där de överlevande i bästa fall kan tas i land och hamna i flyktingläger. Men var åttonde klarar sig inte utan blir kvar i Medelhavet.
I vår – min och Eva Hernbäcks - bok ”Libyen, från Tripolitanien till Khaddafis sista dagar” (Norstedts, 2012) skriver vi också om denna ständigt pågående folkvandring (länk här). Där skriver vi också om den del av resan som mera sällan skildras, den genom öknen från länderna söder om Sahara. Vi beskriver den genom Eric från Ghana som själv gjort resan, och som vi träffade i Libyen. Eric klarade sig med livet i behåll och lyckades också återvända till Ghana där vi träffade honom på nytt. Enligt de flesta som vi intervjuade för boken, både flyktingorganisationer och smugglare, var ökendelen i själva verket den allra farligaste delen, den som sällan skildras. Eric passerade också, liksom Gatti i sin reprtagebok, oasen Dirkou i Niger, en plats från vilken inte alla lyckas ta sig vidare. Eric blev själv vittne till att flera av hans reskamrater dukade under i öknen. Det är ju också så att de flesta av dem som tar sig fram till Medelhavskusten aldrig lyckas komma på en båt för vidare färd, även om de flesta försöker. I Libyen, ett land med drygt 6 miljoner invånare, fanns det dessutom mellan 1,5 och 3 miljoner invandrare, de allra flesta illegala invandrare från afrikanska länder söder om Sahara. Vi såg själva det förtryck som de dagligen utsattes för, och som också skildras i Gattis bok. Jag har ännu inte läst den, men det ska jag göra snarast.
I media skildras ofta flyktingtransporterna i överfulla gamla båtar som havererar utanför Malta eller Lampedusa där de överlevande i bästa fall kan tas i land och hamna i flyktingläger. Men var åttonde klarar sig inte utan blir kvar i Medelhavet.
I vår – min och Eva Hernbäcks - bok ”Libyen, från Tripolitanien till Khaddafis sista dagar” (Norstedts, 2012) skriver vi också om denna ständigt pågående folkvandring (länk här). Där skriver vi också om den del av resan som mera sällan skildras, den genom öknen från länderna söder om Sahara. Vi beskriver den genom Eric från Ghana som själv gjort resan, och som vi träffade i Libyen. Eric klarade sig med livet i behåll och lyckades också återvända till Ghana där vi träffade honom på nytt. Enligt de flesta som vi intervjuade för boken, både flyktingorganisationer och smugglare, var ökendelen i själva verket den allra farligaste delen, den som sällan skildras. Eric passerade också, liksom Gatti i sin reprtagebok, oasen Dirkou i Niger, en plats från vilken inte alla lyckas ta sig vidare. Eric blev själv vittne till att flera av hans reskamrater dukade under i öknen. Det är ju också så att de flesta av dem som tar sig fram till Medelhavskusten aldrig lyckas komma på en båt för vidare färd, även om de flesta försöker. I Libyen, ett land med drygt 6 miljoner invånare, fanns det dessutom mellan 1,5 och 3 miljoner invandrare, de allra flesta illegala invandrare från afrikanska länder söder om Sahara. Vi såg själva det förtryck som de dagligen utsattes för, och som också skildras i Gattis bok. Jag har ännu inte läst den, men det ska jag göra snarast.
En skildring av vår dubbelmoraliska inställning till invandringen.
SvaraRadera