Moderna Berlin

Berlin rymmer många exempel på modern arkitektur och stadsbyggande från början av 1900-talet. Det finns sedan några år tillbaka ett världsarv, Berlin Moderne, som består av sex olika bostadsområden från perioden mellan 1910 och 1933. Under den perioden var Berlin ett socialt, politiskt och kulturellt centrum. Sen satte Hitler stopp för all vidare experimentlusta med modern arkitektur och flera av de inblandade arkitekterna tvingades emigrera.
Under några dagar har jag besökt några av de ingående områdena. De har nyligen renoverats varsamt, eller så pågår moderniseringen fortfarande. I Siemensstadt finns utförliga skyltar som berättar om bebyggelsens historia och upphovsmännen bakom, men andra områden kan ibland vara svåra att hitta till. Inte ens de närboende verkar alltid känna till historien eller det stadsbyggnadshistoriska värdet.

Områdena byggdes för att förbättra kvaliteterna och de sociala villkoren för arbetarbefolkningen. Behovet av bostäder, särskilt smålägenheter, var stort efter första världskriget, och områdena byggdes av icke vinstdrivande organisationer. På sju år mellan 1924 och 1931 byggdes 146 000 nya lägenheter, ungefär samma takt som i Stockholm under miljonprogrammet, detta trots den ekonomiska världskrisen 1929-1931. Berlin delades in i zoner, där det tilläts fem våningar i centrum men lägre byggnader i de yttre zonerna. De nya stadsdelarna ersatte i flera fall hårdexploaterade områden med låg standard och byggdes med en öppen kvartersstruktur som vi känner igen från svenska funkisområden från 1930-talet. De byggdes också funktionsseparerade, i stort sett helt utan lokaler i bottenvåningarna för butiker och verksamheter. De bröt därmed helt mot den dittills rådande kvartersstrukturen. Här kommer några exempel ur världsarvet.

Siemensstadt är det största av de ingående områdena och byggdes 1929-1934 under medverkan av bl a Hans Scharoun, Martin Wagner, Walter Gropius, Otto Bartning och Hugo Häring. Även den ungerskfödde arkitekten Fred Forbat medverkade här. Forbat lyckades efter Hitlers maktövertagande fly till Sverige med hjälp av bl a Sven Markelius och Uno Åhrén. Forbat blev sedermera upphovsman till en mängd generalplaner i Sverige under 1950- och 1960-talen.

Weisse Stadt i Reinickenberg från 1929-1931, ritades av bland andra Bruno Ahrends.

Wohnstadt Carl Legien i Prenzlauer Berg från 1928-1930  har Bruno Taut som en av upphovsmännen. Bruno Taut är också en av upphovsmännen till Siedlung Schillerpark i Wedding, från 1924-30, ett av de tidigaste områdena.

Områdena har mycket höga arkitektoniska kvaliteter och är efter den senaste upprustningen fina att titta på och vandra igenom. Samtidigt märker man en slags stillhet, ja rent av ödslighet. Man ser få människor röra sig på gatorna och när vi blir kaffesugna är det ibland nästan omöjligt att ens hitta ett kafé att slå sig ner på. Inte ens livsmedelsbutiker tycks vara särskilt frekventa. Kanske områdenas ålder och de små lägenheterna bidrar till enhushållssammansättning med många äldre och få barnfamilj. Det liv och rörelse som vi ser i vår del av Prenzlauer Berg och i många andra delar av Berlin saknas i alla fall helt. Kvarteren är helt enkelt alltför stora och tätheten alltför låg för att skapa stadsliv, precis som i många av Stockholms förorter.  Men flera av dessa områden ligger faktiskt relativt centralt i Berlin.