Stockholm kan bli mycket tätare utan skyskrapor

Stockholm kan bli mycket tätare utan skyskrapor - det var vår rubrik på det debattinlägg som jag och Alexander Ståhle skrivit i dagens nummer av Stockholms City.

I tidningen blev rubriken något mer tillspetsad. Men så här är texten i övrigt, för den som råkat missa tidningen:
Stockholm kan och bör bli mycket tätare, 0ch det kan ske utan att bygga skyskrapor, skriver arkitekterna Göran Johnson och Alexander Ståhle. Den senaste tiden har frågan om Stockholm behöver fler skyskrapor diskuterats i pressen. Stockholmsregionen växer som aldrig förr. Befolkningstillväxten innebära att vi kan bli 400 000-500 000 fler invånare om tjugo år, vilket motsvarar ett nytt Göteborg. Frågan är på vilket sätt den tillväxten bör ske.
Vi anser att om Stockholm ska få växa på ett långsiktigt hållbart sätt behöver staden bli tätare. Den täta staden är överlägsen inte bara därför att den ger förutsättningar för fotgängare, cyklister och kollektivtrafik, utan också för att den är attraktiv både för invånarna och för företagen. Men den täta staden skapas inte genom ett begränsat antal skyskrapor i innerstaden och på några andra ställen. Stockholms innerstad är redan till största delen så tät som man rimligen kan begära för att få bra underlag för kollektivtrafik och service och en levande social miljö. Utanför innerstaden är det däremot alltför glest idag och stadsbebyggelsen så uppsplittrad att det är svårt att få tillräcklig närhet mellan bostäder, arbetsplatser och service.

GLEST. Hägersten, en förort som inte är så tätbebyggd.

Stockholms ytterstad är bara en fjärdedel så tät som innerstaden. Där finns den stora potentialen för förtätning i framtiden. Analyser som har gjorts av Spacescape AB på uppdrag av Regionplanekontoret och Stockholms stadsbyggnadskontor (Rapporten Tätare Stockholm) visar att en framsynt stadsutveckling med normala hushöjder kan ge upp till en fördubbling av bebyggelsevolymen. Det betyder att hela befolkningstillväxten kan ske inom ett tjugotal tunnelbaneförsörjda förorter och i grannkommunernas stadskärnor, alltså i de mest kollektivtrafiktillgängliga delarna av Stockholmsregionen utan att några skyskrapor behöver byggas. Denna förtätning kan dessutom ske utan att kraven på tillräcklig parkyta åsidosätts. En fördubbling av tätheten i delar av ytterstaden skulle innebära halva innerstadens täthet men fortfarande dubbla innerstadens parkyta.

Det går alltså att utveckla en tät och grön stad utan skyskrapor. Frågan om Stockholms stadssilhuett och höga hus måste diskuteras utifrån sina egna förutsättningar, inte med argumenten att skyskrapor skulle behövs för att Stockholm ska kunna bli en tät stad.
Göran Johnson, arkitekt SAR/MSA, Regionplanekontoret
Alexander Ståhle, tekn. dr, landskapsarkitekt, Spacescape AB

Nya Slussen har presenterats

För en tid sedan beskrev jag här hur Slussen utvecklats genom seklerna. I går presenterades planförslaget för nya Slussen och plansamrådet inleds. Det beskrivs i DN idag. Det tidigare förslaget från Foster och Berg har nu bearbetats till det bättre. Jag tror att när det är färdigt 2020 eller 2021 kommer det att bli bra, bättre än idag. Betong kommer att ersättas av fritt strömmande vatten. De stora biltrafikytorna minskas medan gångbanorna och cykelbanorna blir större och genare. En ny gen cykelbro byggs utmed tunnelbanan mellan Söder och Munkbron. Man kommer att få fina utsiktsmöjligheter över Mälaren, Saltsjön och Gamla stan från Södermalmssidans övre plan. Man kommer att kunna passera Slussen till fots i öst-västlig riktning utan konflikt med biltrafiken både på Södermalmssidan och i Gamla stan. Dessutom kommer man att kunna passera över tunnelbanebron och Söderleden på en gångbana i det övre planet närmast vattnet vilket inte går idag.

Det nya förslaget till Slussen, flygperspektiv, Foster & Partners, Berg arkitekter. Klicka på bilden för att förstora den.En ny modern bussterminal kommer att byggas. Förhoppningsvis kommer Tvärbanan att knytas ihop med Saltsjöbanan och få sin slutstation här.
Det finns utrymme för många kaféer och liknande. Förhoppningsvis kommer den nya centrala byggnaden på Söder att få någon publik och kulturell funktion. Naturligtvis kommer även handel, hotell och kontor. Bebyggelsens skala på Södermalmssidan verkar vara hyggligt anpassad till den känsliga platsen. Det har alltid funnits bebyggelse på Slussens södra sida, tidigare mer än idag då det finns överdimensionerade trafikkaruseller i stället. Det är naturligt att den nya bebyggelsen får en viss stadsmässig täthet. Söder är en till stor del tätbebyggd stadsdel och det tillhör kvaliteterna. Naturligtvis hänger mycket också på hur arkitekturen utformas. Många detaljer är inte klara heller, men jag tycker det verkar lovande. Men kan man inte plantera träd någonstnas???

Några kommer naturligtvis att klaga på bebyggelsens volym. Andra på att man inte grävt ner tunnelbanebron och kanske också Centralbron i tunnel. Det är knappast realistiskt att göra detta, även om jag också skulle kunna önska bort dem. Och en del kommer att klaga på de åtta körfälten på bron mellan Gamla stan och Söder. Det krävs nog om man ska nå såväl Hornsgatan/Katarinavägen som Stadsgården/Söder Mälarstrand, men blir inte mer trafik av det skälet. Men man kan inte göra alla nöjda.
Tyvärr kommer det att ta tio år (minst) att bygga om Slussen. Jag ser inte fram mot ombyggnadsperioden. Man började med den första arkitekttävlingen för snart 20 år sedan och har återkommit med jämna mellanrum med nya förslag. Under tiden förfaller Slussen och betongen vittrar sönder, så det är dags att sätta igång nu.

Den urbana uppvärmningen och Climategate

Jag skrev i oktober förra året om osäkerheten om hur stor den globala uppvärmningen verkligen är, och vilken roll den urbana uppvärmningen kan tänkas spela för de mätningar som görs. Det gjorde jag redan innan Climategate visat hur klimatdata manipulerats, och det kom fram ytterligare skäl för att ifrågasätta de klimatdata som presenterats av IPCC. Den urbana uppvärmningen (UHI, Urban Heat Island) är den extra uppvärmning som sker i städer beroende på den stora energianvändningen där, genom biltrafik, uppvärmning av byggnader och luftkonditionering. Temperaturen brukar därför vara högst i centrum, lägre i förorterna och lägst i parker och på landsbygden utanför staden. Beroende på var mätstationerna är placerade i förhållande till trafik och bebyggelse kan de i olika grad påverkas av UHI.

En illustration av hur den urbana uppvärmningen påverkar klimatdata är hur temperaturen utvecklas i den japanska storstaden Osaka jämfört med den lilla orten Maizuru strax norr om Osaka. Medan medeltemperaturen i storstaden Osaka ökat från ca 15 grader till ca 17 grader på drygt 100 år, och särskilt under de senaste 50 åren, har temperaturen i den lilla orten Maizuru strax intill inte ökat alls under de senaste 50 åren. Skillnaden antas bero på storstadens värmeläckage, inte på koldioxidutsläpp. Liknande resultat har man sett när klimatdata från Australien och USA har granskats.
En jämförelse av temperaturen under 1900-talet i fem städer som alla ligger i Tokyoområdet visar på svårigheten med att göra ett urval av mätstationer som inte påverkas av den urbana uppvärmningen i städer som vuxit snabbt under det senaste seklet. Se nedanstående diagram. I Tokyo med 13 miljoner invånare har temperaturen ökat med 2,5 grader. I Maebashi med 325 000 invånare och i Kumagaya med 200 000 invånare är temperaturökningen omkring två grader. I Yokohama med 3,7 miljoner är ökningen bara en grad, kanske påverkat av läget vid havet. I den lilla staden Katsuura med 23 000 invånare, den enda av mätstationerna som inte kan antas ha påverkats av den urbana uppvärmningen, har temperaturen inte ökat alls. Beroende på vilken mätstation man väljer kan man få allt ifrån 0 till 2,5 graders temperaturökning, där flertalet värden sannolikt är starkt påverkade av den urbana uppvärmningen.

Temperaturdata från Tokyoområdet.
Hur mycket av IPCC:s klimatdata visar verklig uppvärmning och hur mycket beror på den urbana uppvärmningen? För ganska precis en månad sedan skrev Joseph D’Aleo, direktör vid Weather Channel och f d professor i meteorologi och klimatologi och medlem av American Meteorology Society, på PajamasMedia om hur ryssarna med perfekt timing inför Köpenhamnskonferensen släppte nyheten om de bortrensade väderstationerna. Det var det Moskvabaserade Institute of Economic Analysis (IEA) som i en rapport anklagade Hadley Center for Climate Change för att mixtra med ryska klimatdata.
IEA konstaterar att ryska meteorologiska data inte återgav den mänskligt framkallade globala uppvärmningsteorin som IPCC hävdar. Ryska väderstationer täcker den största delen av Ryssland men Hadley Center använde bara 25 procent av dessa data i sina rapporter. Mer än 40 procent av det ryska territoriet uteslöts ur beräkningarna av någon orsak; men inte beroende på att det saknades väderstationer och mätdata. NOAA:s globala historiska klimatsdatabas (GHCN) motsvarar så gott som helt de data som CRU och NASA använder. Att subjektivt välja bort tre fjärdedelar av tillgängliga mätdata där de kvarlämnade ligger nära befolkningskoncentrationer gör naturligtvis slutresultatet fullständigt otillförlitligt. Det visar ju exemplen från Osaka och Tokyo ovan. Urbaniseringen under 1900-talet och den ökande energianvändningen i städer påverkar temperaturdata, och kanske i högre grad än vad som har uppmärksammats.
Antalet ryska stationer minskades från 476 till 121. De väderstationer som uteslöts ur Hadley Climate Research Unit Temperature UK (HadCRUT) undersökningen var enligt ryssarna sådana som ofta inte visar på någon uppvärmning under det sena 1900-talet och början av 2000-talet. Den brittiska databasen innehåller därför väderdata som stödjer den globala uppvärmningen, men det är ofullständiga och därmed otillförlitliga data. Ryssarna anser att Hadley väljer ut data från stationer som är belägna nära stora befolkningscentra, och som därmed påverkas av den urbana uppvärmningseffekten, hellre än korrekta data från avlägset belägna väderstationer. Enligt IEA-rapporten visar de 25 procent kvarvarande stationerna en uppvärmning som är 0.64 grader större jämfört med om alla 100 procent används för beräkningen. Eftersom Ryssland representerar en stor del av världens landyta (närmare bestämt 11,5 procent) påverkar detta också världens temperatur på ett signifikant sätt.
Och Ryssland är inte det enda område som blivit föremål för den betänkliga urvalsmetoden “att plocka russinen ur kakan”. I Kina fanns det 100 stationer 1950, mer än 400 stationer 1960 och bara 25 stationer 1990. Den förändrade fördelningen gör det omöjligt att korrekt beräkna förändringen. På liknande sätt saknas stora delar av Canada, Grönland, Arktis Afrika, Brasilien och delar av Australien. I stället extrapoleras data från andra stationer belägna på stort avstånd, ofta på lägre nivåer, längre söderut och nära befolkningskoncentrationer.
En av de viktigaste frågorna när det gäller klimatdata är den minskning av antalet väderstationer som skett efter 1990. I mitten av 1990-talet var över 6 000 väderstationer aktiva, varav endast 1 000 används idag. De stationer som fallit bort ligger mestadels på landsbygden, längre norrut och på högre höjder jämfört med dem som fortfarande används, och de är mestadels kallare. Enbart detta kan förklara en del av den uppmätta globala uppvärmningen. Vid sidan om det minskade antalet väderstationer har också antalet rapporterade månader sjunkit för många av stationerna. Även detta ersätts av beräknade data baserade på andra stationer på stora avstånd.
Globala mätdata visar en uppvärmning mellan 1920 och 1940, därefter avkylning mellan 1940-talet och 1970-talet, sedan uppvärmning mellan 1979 och 1998, därefter avkylning igen. Detta utan korrektion för den urbana uppvärmningen. I USA ligger nästan 90 procent av väderstationerna nära stora befolkningskoncentrationer, vilket kan ge omkring 1 grad extra uppvärmning.
Temperaturen har även mätts med satellitdata sedan 1979, och även dessa mätdata visar på en viss uppvärmning, som dock är omkring 0,5 grader lägre än den som väderstationerna visar. Den mänskligt orsakade globala uppvärmningseffekten försvinner därmed i stort sett om man tar bort de manipulerade väderdata som NOAA, NASA, and Hadley använder. En nyanserad diskussion om hur klimatförändringarna ska mötas måste därför bygga på mer vederhäftiga klimatdata än hittills.

IPCC har fel om Himalayas glaciärer

Dagens Nyheter rapporterade häromdagen om att en rapport som använts av FN:s klimatpanel (IPCC) om att Himalayas glaciärer kan vara borta år 2035 har visat sig vara ren spekulation. Forskaren bakom påståenden har erkänt att han bara gissat och inte använt sig av vetenskapliga fakta. DN bygger på en artikel i Sunday Times.

Det allvarliga är att IPCC har svalt uppgifterna med hull och hår utan granskning. Enligt DN har de felaktiga uppgifterna lagts in i IPCC:s rapport av en forskare som själv inte var expert på glaciärer. Oavsett vad IPCC brukar hävda tycks rapporten inte heller ha blivit peer review-granskad, så att det bristfälliga underlaget upptäckts. Kan det vara en felläsning i en rapport av Kotlyakov (1996) som skrev att glaciärerna till stor del skulle vara borta år 2350 och inte år 2035? I så fall ett fel på 315 år.
De felaktiga uppgifterna härstammar från den indiske forskaren Syed Hasnain som 1999 intervjuades av den populärvetenskapliga tidskriften New Scientist. Hasnain berättade i intervjun att han höll på att ta fram en rapport som verkade visa att glaciärerna i Himalayamassivet skulle komma ha smält år 2035 på grund av den globala uppvärmningen. Men rapporten var ännu inte publicerad och kontrollerad av oberoende forskare. När rapporten kom fanns inte årtalet 2035 med och Hasnain skrev också att endast en del av glaciärerna skulle riskera att smälta.
Trots detta citerade Världsnaturfonden år 2005 New Scientist i ett debattinlägg om tillståndet hos glaciärerna i Himalaya. Trots att Världsnaturfondens rapport inte var ett akademiskt arbete kom den att utan granskning användas som källa när IPCC:s forskare skrev sin egen rapport om tillståndet i Himalaya. I IPCC-rapporten lyftes dessutom årtalet 2035 fram som något fastslaget. ”Glaciärer i Himalaya drar sig tillbaka snabbare än i någon annan del av världen, och om den nuvarande takten fortsätter är risken att de ska försvinna till år 2035, och kanske tidigare, mycket hög om den globala uppvärmningen fortsätter i nuvarande takt”, skrev IPCC:s ansvarige, professor Murari Lal. Uppgifterna om avsmältningen av glaciärerna har också citerats flitigt i media.
Nu har uppgifterna om den snabba avsmältningen alltså visat sig helt fel. Forskare som uttalar sig för Sunday Times säger att isen i Himalaya omöjligen kan försvinna så snabbt. Det kommer att ta flera hundra år för glaciärerna att smälta med nuvarande takt. Dessutom kan inte de högst belägna glaciärerna smälta över huvud taget om inte temperaturen ökar med tiotals grader.
Ledande glaciologer hävdar enligt Miljöaktuellt att ett fullständigt upptinande fram till år 2035 är fysiskt omöjligt. ”Det är så fel så det är inte ens värt att diskutera”, säger Georg Kaser vid Innsbruck Universitet i Österrike. ”Det är helt enkelt omöjligt. Tänk på isens tjocklek, 200-300 meter, och på vissa ställen upp till 400 meter”, säger Jeffrey Kargel vid Arizonas Universitet.
Murari Lal säger till Sunday Times att han kommer att se till att det felaktiga påståendet tas bort ur IPCC:s framtida rapporter. Förtroendet för IPCC sjunker ytterligare. När upptäcks nästa fel?
Uppdatering kl. 21.00 den 21 januari 2010:
Läs gärna mitt inlägg på Newsmill idag med samma huvudbudskap.

Europas längsta vårdköer

Europas längsta vårdköer finns i Sverige, England och Portugal.
Högkostnadsskyddet betyder att du betalar ett maxbelopp i patientavgifter under ett år. När du uppnått maxbeloppet får du ett frikort som innebär kostnadsfri vård. Högkostnadsskyddet innebär att du inte behöver betala mer än ett visst belopp i patientavgifter under ett år. Till patientavgifter räknas både de avgifter du betalar hos landstingets mottagningar och avgifter hos de privata vårdgivare som har avtal med landstinget. Även besök hos andra landsting kan räknas in. Om du söker vård i annat landsting ingår även dessa patientavgifter i högkostnadsskyddet. Högkostnadsskyddet gäller i hela landet. Det innebär att man kan få en stämpel på sitt högkostnadskort och att frikortet gäller i andra landsting. Högkostnadsbelopp är för öppen sjukvård och sjukvårdande behandling 900 kronor, för läkemedel 1 800 kronor, för tekniska hjälpmedel 2 000 kronor och för sjukresor 1 400 kronor.
Jag är mycket sällan sjuk, men när jag i somras drabbades och var tvungen att besöka akuten, min vårdcentral och så småningom inlagd för behandling, fick jag frikort nästan bums. Efter bara någon veckas sjukdom hade jag alltså gratis sjukvård i ytterligare 51 veckor, trots att jag med en sjysst lön inte alls behöver ha det. Jag som nästan aldrig besökt läkare. Det var en intressant erfarenhet. Inte som när jag besöker tandläkaren, då kostar det minsann.
Det var nu inte kostnaderna för sjukvård som begränsade mina möjligheter att konsumera sjukvård utan enbart köerna. Nåja, det visade sig ju att kötiden var avsevärda även för småsaker. En struntsak gjorde att jag var sjukskriven i tre veckor i väntan på ett bagatellartat ingrepp. Ett något mer omfattande ingrepp innebar tre månaders väntetid.
Eftersom jag nu hade frikort insåg jag att jag borde passa på att undersöka alla delar av kroppen som eventuellt kunde ha drabbats av någon defekt. Och eftersom vårdcentralerna får betalt per besök, inte per person, tar de gärna emot en som patient många gånger. För män i min ålder är problem med prostatan inte ovanliga och tarmcancer också ofta förekommande. Bäst att kolla. Hade jag inte sömnsvårigheter kanske och ett visst problem med ryggen och lite ont i foten? Bäst att kolla. Så där kan man fundera, även om det gäller påhittade eller bagatellartade krämpor. Det är ju ändå gratis för mig som nu har frikort. Inte för landstinget förstås.

Hushållen lägger i genomsnitt ner 2,3 procent av sin disponibla inkomst på hälso- och sjukvård. Det är inte mycket och kan inte heller bli mycket med de generösa frikorten. Bostaden utgör 28,6 procent, maten 12,2 procent, resor 15,8 procent och fritid och kultur 18,1 procent.
Tänk om det fanns frikort på COOP. Efter två veckors matinköp får man fri mat resten av året. Mat är ju ändå nödvändigt för att vi ska överleva. Eller frikort för bostaden. Bara man klarar januarihyran får man bo gratis resten av året. Man måste ju ändå ha en bostad, eller hur.
Men det finns ju ett uttryck som heter: Det finns inga gratisluncher. Det är alltid någon som får betala för att vi erbjuder gratis sjukvård. Kostnaden för frikortet i sjukvården betalar vi med att köa och må dåligt, vara sjukskrivna längre än nödvändigt och förlora arbetsinkomst. I värsta fall förvärras sjukdomen eller vi dör i cancer innan vi får behandling. Skulle vi bygga ut sjukvården så att inga köer fanns skulle vi behöva betala mycket mer i skatt.
I European Health Consumer Index rankas Sveriges sjukvård 2009 på åttonde plats bland de 33 länder som jämförs. Sverige får toppbetyg när det gäller medicinska resultat, men betyget dras ner av långa väntetider, där Sverige är tredje sämsta land i Europa. Är detta verkligen vad vi kallar bra sjukvård? En sjukvård som ger väldigt bra resultat för dem som behandlas, men som i värsta fall aldrig tar emot oss?

Det effektivaste sättet att reglera efterfrågan på en tjänst är med avgifter. Med frikort tar vi bort den mekanismen. Med trängselavgifter för att ta bilen till innerstaden minskade efterfrågan med 20 procent som genom ett trollslag. Det är lätt att inse att dagens sjukvård inte är optimal. Det är bättre att jag som ändå har en hygglig lön betalar lite mer och att jag får vänta lite längre än två veckor innan jag får frikortet. För dem som verkligen konsumerar mycket vård är det naturligtvis bra med ekonomiskt stöd. Men de allra flesta skulle ha råd att betala lite mer än 2,3 procent av sin disponibla inkomst när det verkligen gäller. Det viktiga är ju att sjuka verkligen får vård, inte hur mycket de betalar för vården.

Moskéer, minareter och främlingsfientlighet

Schweizarna röstade ja till ett förbud för minareter, där konflikten mellan religionsfrihet och främlingsfientlighet kommer till uttryck i en bisarr reglering av vissa religiösa byggnaders arkitektoniska utformning. Även om det inte rör sig om ett förbud mot islam eller moskéer är det lätt att förstå det underliggande budskapet. Att införa förbud mot en viss religions arkitektur rimmar illa med demokrati och religionsfrihet. Det handlar ju inte om ett förbud mot torn i allmänhet, inte heller mot kyrktorn utan just böneutropstorn på moskéer.

Främlingsfientlig anti-minaretaffisch, Schweiz.
I Sverige värnar vi officiellt om religionsfriheten och förfasar oss över schweizarnas främlingsfientlighet, men när det kommer till kritan är inte svenskarna så politiskt rumsrena heller, alla gånger. Det handlar inte bara om att Sverigedemokraterna får fem procent i opinionsundersökningarna. Muslimerna här i landet är vana vid att förslag om moskébyggen får motstånd från många olika håll. Motståndet kommer ibland från närboende, så kallade nimbyeffekter (Not In My Back Yard). Det kommer naturligtvis också från traditionellt främlingsfientliga. Ofta använder man sig av argument som handlar om kulturvård, risk för trafikproblem och liknande.

Sultan Ahmed, ”Blå moskén”, Istanbul, en mycket vacker byggnad med sex minareter.
Ett exempel är historien om bygget av Zayeds moské på Södermalm i Stockholm i en före detta elstation, ritad av arkitekten Ferdinand Boberg. Bobergs Katarinastation på Södermalm byggdes 1902-1905 och utformades som en hyllning till tekniken och den nya elektriciteten. Byggnaden har rött fasadtegel med höga välvda fönster, med en anonymare senare tillbyggnad. Arkitekturen är inte särskilt märklig, men byggnaden har ändå ansetts var av kulturhistoriskt intresse och är blåklassad, kanske främst på grund av att upphovsmannen är just Ferdinand Boberg. Eftersom Boberg ofta inspirerades av orientalisk arkitektur är ombyggnaden till moské inte onaturlig. Dess orientering innebär dock att bönesalen är ovanligt bred och kort.

Taj Mahal, världsarv, muslimskt mausoleum, inte minareter.
Sveriges Muslimska Råd (SMR) hade länge en moské i en källare på Östgötagatan i Stockholm och redan 1979 hade kontakter tagit mellan fastighetskontoret och SMR om en lämpligare lokal. År 1992 fastnade man gemensamt för Katarina elstation och började de långdragna diskussionerna om att bygga om elverket till moské. Ett år senare utarbetades ett planförslag och en detaljplan fastställdes 1995. År 1998 beviljades bygglov, bygget kom igång 1999 och moskén invigdes år 2000.

Al Aqsa moskén, Jerusalem med minaret.
Förslaget väckte stor debatt under samrådet. Under perioden 1995-1999 överklagades dessutom detaljplanen och bygglovet hela tio gånger på vägen upp till regeringen. Många synpunkter kan direkt eller indirekt tolkas som främlingsfientlighet. En del synpunkter gick ut på att främmande religioner inte borde accepteras överhuvudtaget, och i varje fall så borde deras gudstjänstlokaler inte finnas i den centrala stadskärnan utan hellre i någon förort. All byggnation i centrala staden borde anpassas till den omgivande miljön och störningar måste undvikas. Annan kritik gick ut på att det skulle bli ökad trafik i området, ökad konfrontation mellan muslimer och svenskar, annan brottslighet, att området kommer att få en annan publik, till exempel beslöjade kvinnor. Bland de kritiska fanns även Samfundet S:t Erik och Stolta Stad. Endast ett fåtal synpunkter var positiva, ofta i uttalad polemik just mot de främlingsfientliga, till exempel Hyresgästföreningen på Södermalm, som tillstyrkte och välkomnade moskén.

Moskén vid Medborgarplatsen med kupol och minaret.
Under hösten 1992 var både stadsmuseet och stadsbyggnadskontoret tveksamma till såväl minaret som kupol på byggnaden, men accepterade så småningom detta. Moskén ligger högt och skulle bli väl synlig i stadsbilden, särskilt från Medborgarplatsen, och med Katarina kyrka i bakgrunden, hette det. Man var tveksam till ”de för omgivningen främmande arkitektoniska inslagen”. Det ansågs tveksamt att toppen på den höga minareten skulle tangera Katarina kyrkas högsta punkt sett från Medborgarplatsen. Stadsmuseet ville därför minska minaretens höjd och tona ned entrépartiets framtoning. Det hör till saken att kupolen inte tillhör den stora bönesalen, och varken kupolen eller minareten har någon annan funktion än att signalera till omgivningen att byggnaden är en moské. Minareten ska inte heller användas för böneutrop, eftersom muslimerna inte vill väcka onödig kritik. Naturligtvis skulle de helst vilja detta, kan man ana, men de känner ju till vilka stämningar som kan framkallas.
Varför kan man inte tillåta även böneutrop, kan man fråga sig. I det muslimska land där jag bodde och arbetade i ett par år vande jag mig vid att höra moskéernas böneutrop fem gånger om dagen, sju dagar i veckan. Här på Söder hör jag klockringningen i Maria kyrka varje söndag klockan elva, och när jag passerar Medborgarhuset hör jag ofta det ostämda klockspelet dåna falskt i öronen. Det får man tåla om man bor i en storstad, och det gäller såväl kristna, judar muslimer som ateister. Därför tycker jag att vi även bör acceptera att höra böneutrop vid Medborgarplatsens moské som ett uttryck för att Stockholm idag är en mångkulturell stad, åtminstone vid fredagsbönen mitt på dagen.
Kraven på yttrandefrihet och religionsfrihet innebär att vi inte ska försöka hindra någon att utöva sin religion så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Att försöka hindra muslimer att bygga moskéer, kupoler eller minareter ligger mycket nära religionsförtryck. Friheten kan inte tas för given utan måste ständigt försvaras.
För övrigt är Zayeds moské vid Medborgarplatsen på Söder en mycket vacker byggnad som har tillfört centrala Södermalm en ny dimension. De har dessutom en lunchrestaurang, som uppskattas av oss som jobbar i närheten.

Takläggning mot alla odds

Takläggning brukar ju vara en känslig verksamhet, då det gäller att hålla fukten ute medan taket är avtäckt. Därför görs ofta sådant arbete under den varma och torra delen av året. Döm om min förvåning därför, när hantverkarna bestämt sig för att just november 2009 var den exakt bästa tiden på året att riva bort den gamla takbeläggningen på huset vid Björngårdsgatan 7, här på Söder.

Enligt SMHI kom det gråmulna vädret att prägla större delen av november, och antalet soltimmar blev färre än normalt. Ostkustlandskapen fick en del regn- och snöbyar. Sedan försökte takläggarna i ojämn kamp med vädrets makter få dit ett så kallat tätskikt, som dock omedelbart täcktes av ett djupt lager snö. Inte sedan 2001 har vi haft en så snörik decembermånad. Den mulna och disiga inledningen bidrog till att månaden med årets kortaste dagar dessutom blev allmänt solfattig.

Nu i januari har de tappra takläggarna återkommit med nästa moment; att lägga dit ett så kallat falsat plåttak, fortfarande i bister kamp med vädrets makter. Efter att nödtorftigt ha skottat bort det översta lagret snö lägger de nu dit plåten direkt på det isiga underlaget. Jag undrar så smått vart den nu instängda fukten sedan är tänkt att ta vägen när det tinar så småningom, men det finns kanske en lösning för detta. Jag avundas inte de tappra takläggarna som står i kraftig lutning utan livlina på halt underlag i närmare tio minusgraders kyla och utför sitt otacksamma arbete.