Har vi verkligen global uppvärmning?

Den här frågan är väl överflödig, kanske några tycker. Enligt vad som tycks vara mer eller mindre allmänt accepterat har vi haft en global uppvärmning på ca 0,7 grader under det senaste seklet. Enligt IPCC har den globala medeltemperaturen ökat med närmare bestämt 0,74 grader Celsius de mellan 1906 och 2005. Under de tolv senaste åren har enligt IPCC elva av de varmaste åren sedan 1850 inträffat. Även många som är skeptiska till AGW brukar utgå från detta. Vad de brukar ifrågasätta är hur stor del av denna uppvärmning som beror på människan och vad som beror på naturliga variationer.
Men det är någonting som är underligt med denna uppvärmning. Vanligen hör vi att koldioxiden är den viktigaste växthusgasen, men det lär inte vara alldeles korrekt. Det är vattenångan i atmosfären som är viktigast. Vattenånga svarar för mellan 85 och 95 procent av växthuseffekten, medan koldioxiden och övriga växthusgaser svarar för mellan 5 och 15 procent tillsammans. Den totala växthuseffekten ger en uppvärmning av jorden på ca 30 grader. Vattenångan svarar för omkring 25-27 grader medan koldioxidens andel är 2-3 grader. En fördubbling av koldioxidhalten från en förindustriell nivå på 280 ppm till 560 ppm förväntas ge en extra uppvärmning på 1-2 grader. Eftersom luftens fuktighet är beroende av temperaturen kommer vattenånga att inverka olika mycket i olika delar av atmosfären. Det finns mycket vattenånga i atmosfären över varma områden medan det finns lite över kalla. Det finns också mer vattenånga på lägre höjd än på högre. Vid polarområdena är luften mycket torr vintertid. Därför anses koldioxiden spela en större roll vid polerna än vid ekvatorn, där vattenångan dominerar mer. Detta är orsaken till att man menar att polerna bör värmas upp mera än övriga områden när halten av koldioxid ökar. Över Arktis och landområden på norra halvklotet är uppvärmningen enligt IPCC betydligt större, och över Arktis cirka dubbelt så kraftig som det globala medelvärdet. Men tittar man på temperaturmätningar från kalla områden visar sig detta inte stämma. Temperaturkurvor från polartrakter visar i regel inte på någon uppvärmning alls.
Av ovanstående diagram, som hämtats från Lars Silén, framgår att dessa två platser på Grönland, Godthaab & Angmagssalik, haft en temperaturhöjning från slutet av 1800-talet fram till omkring 1940. Därefter har temperaturen sjunkit. Temperaturen på 1990-talet var betydligt lägre än på 1930-talet. Liknande kurvor finner man för de flesta platser i Arktis, t ex Thule, Danmarkshavn, Reykjavik och Akureyri på Island, Svalbard, Franz Josefs Land, Sodankylä i norra Finland, och även vid Antarktis. Ingen uppvärmning.
I nedanstående diagram för Grönland är tidsperspektivet förlängt till de senaste 5 000 åren. Det framgår då att det varit varmare än nu vid flera tidigare tillfällen. Värmetoppar inträffade utan förhöjd koldioxidhalt på Grönland 1 400 år f Kr, 200 år f Kr och på 900-talet e Kr. Vi ser temperaturhöjningar återkomma mer eller mindre regelbundet, och 1900-talets topp avviker inte från de tidigare.
De snabba uppmätta ökningarna i den beräknade globala temperaturen har kritiserats för att antalet mätstationer domineras av mätstationer nära städer, att antalet stationer är ojämnt fördelade och att antalet minskat sedan 1960-talet. Stationer som ligger nära stora städer påverkas av värme från den omkringliggande bebyggelsen. All energianvändning i städer leder till uppvärmning av omgivningen, antingen det gäller uppvärmning av byggnader, industrier eller trafik. Städerna växer snabbt och energianvändningen ökar. Visserligen försöker man korrigera för dessa effekter, men det finns en stor osäkerhet om kompensationen är korrekt gjord. Följande exempel visar hur temperaturen utvecklas i den japanska storstaden Osaka jämfört med den lilla orten Maizuru strax norr om Osaka.

Det framgår att medeltemperaturen i storstaden Osaka ökat från ca 15 grader till ca 17 grader på drygt 100 år, särskilt under de senaste 50 åren. För den lilla orten Maizuru ser man ingen ökning under de senaste 50 åren. Skillnaden beror på storstadens värmeläckage, inte på koldioxidutsläpp.
Liknande tankegångar har framförts i en artikel i UNT av professor emeritus i ekologisk miljövård Eliel Steen och professor emeritus i naturgeografi Wibjörn Karlén. Många regioner visar ingen temperaturökning i sen tid. Hit hör Arktis och Antarktis liksom USA, Nordatlanten och Sverige, där den högsta temperaturen uppnåddes omkring 1940. Eftersom städer har något högre temperaturer än omgivande landsbygd kan observationsplatsers läge i förhållande till urbana områden spela stor roll. Enligt professorerna var 1930-talet varmare än under senare tid, och temperaturdata uppmätta vid klimatstationer i icke urban miljö, visar inte samma förändring mot varmare klimat som den globala temperaturkurvan.