Monteliushuset

Kvarnberget och omgivande delar av Maria Magdalena församling på Söder rymmer många gamla och fina hus. Det s k Monteliushuset, S:t Paulsgatan 11 i hörnet av Ragvaldsgatan byggdes 1670 av kaplanen i Storkyrkan Johannes Petri Kellingius. Det byggdes till 1757 längs Ragvaldsgatan av en rådman Helleday och 1780 längs S:t Paulsgatan, med inredningar kvar från den tiden. På gården som är belagd med kullerstenar finns ett stall och fähus från Helledays tid.
Arkeologen och riksantikvarien Oscar Montelius (1843-1921) föddes och dog i detta hus. Han har gett namn åt Monteliusvägen, den ganska nya gångvägen längs Mariabergets norra sida, med den vidunderliga utsikten över Stockholm. Före honom bodde i huset hans far hovrättsrådet Oscar Augustin Montelius. Oscar Montelius var ledamot av Svenska Akademien 1917-1921 på stol nummer 18. 1895 blev han ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, 1901 av Vetenskapssocieten i Uppsala och 1906 filosofie hedersdoktor i Greifswald. Han var även sekreterare i Svenska fornminnesföreningen, medlem av Antropologiska sällskapet i Stockholm och ett ovanligt stort antal lärda samfund i Sverige och utlandet. Åren 1907-1913 arbetade han som riksantikvarie, blev 1910 juris hedersdoktor i Glasgow och 1911 filosofie hedersdoktor i Kristiania. Montelius for ständigt på forskningsresor i Sverige, och i utlandet. Under åren 1869-1885 besökte han alla europeiska länder och deltog i en mängd arkeologiska kongresser och möten. Han var också inspektor i Södra Latin som ligger strax intill. Som kuriosa kan man nämna att Svenska Käpp och Paraply Fabriks AB fanns i Monteliushuset under mellankrigstiden. Stadsmuseet har klassat Monteliushusets kulturhistoriska värde. Det är blåmärkt vilket är den högsta klassen och innebär att bebyggelsens kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen.

Bob Dylan for the Nobel Prize

Bob Dylan har ännu inte fått nobelpriset i litteratur, och fick det inte heller 2009. Vi är många som väntar på att en av världens främsta poeter, vars tidlösa poesi är spridd globalt, också ska få den främsta utmärkelsen. En av Dylans bästa sånger, ”A Hard Rain's A-Gonna Fall” skrevs sommaren 1962. Den spelades in den 6 december samma år för hans andra album ”The Freewheelin' Bob Dylan”. Den har en traditionell balladstruktur med frågor och svar. Den framfördes offentligt första gången den 22 september 1962 på en folksångsgala i Carnegie Hall som organiserats av Pete Seeger. Varje artist skulle bara få framföra tre sånger på högst tio minuter. ”Men bara ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” tar tio minuter”, sa Dylan. Bob Dylan och Joan Baez under en protestmarsch den 28 augusti 1963.
En månad senare, den 22 oktober 1962 framträdde president Kennedy i TV och meddelade upptäckten av sovjetiska kärnvapenbärande raketer på Kuba, vilket inledde Kubakrisen, som ställde världen på randen av ett kärnvapenkrig. Senare har det sagts att Dylan skrev sången som ett svar på Kubakrisen, vilket alltså inte är korrekt. Men Dylan har sag: ”Varje versrad är faktiskt början på en helt ny sång. Men när jag skrev den trodde jag inte att jag skulle leva så länge att jag skulle hinna skriva alla dessa sånger, så jag stoppade in alla i en enda.” ”A hard rain” handlar inte om atomkriget: ”No, it's not atomic rain, it's just a hard rain. It isn't the fallout rain. I mean some sort of end that's just gotta happen... In the last verse, when I say, 'the pellets of poison are flooding the waters', that means all the lies that people get told on their radios and in their newspapers."

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I've stumbled on the side of twelve misty mountains,
I've walked and I've crawled on six crooked highways,
I've stepped in the middle of seven sad forests,
I've been out in front of a dozen dead oceans,
I've been ten thousand miles in the mouth of a graveyard,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, and it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it,
I saw a black branch with blood that kept drippin',
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin',
I saw a white ladder all covered with water,
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken,
I saw guns and sharp swords in the hands of young children,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin',
Heard the roar of a wave that could drown the whole world,
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin',
Heard ten thousand whisperin' and nobody listenin',
Heard one person starve, I heard many people laughin',
Heard the song of a poet who died in the gutter,
Heard the sound of a clown who cried in the alley,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony,
I met a white man who walked a black dog,
I met a young woman whose body was burning,
I met a young girl, she gave me a rainbow,
I met one man who was wounded in love,
I met another man who was wounded with hatred,
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what'll you do now, my blue-eyed son?
And, what'll you do now, my darling young one?
I'm a-goin' back out 'fore the rain starts a-fallin',
I'll walk to the depths of the deepest dark forest,
Where the people are many and their hands are all empty,
Where the pellets of poison are flooding their waters,
Where the home in the valley meets the damp dirty prison,
Where the executioner's face is always well hidden,
Where hunger is ugly, where souls are forgotten,
Where black is the color, where none is the number,
And I'll tell it and speak it and think it and breathe it,
And reflect it from the mountain so all souls can see it,
Then I'll stand on the ocean until I start sinkin',
But I'll know my song well before I start singin',
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.

Galleria på Knivsöder

Knivsöder är ett i folkmun använt namn på västra delen av Södermalm, kring Hornstull. Knivsöder är ett känt begrepp idag, men lär inte ha så gamla anor som man kan tro. Den första gången begreppet "Knivsöder" används i svensk press är den 30 oktober 1998, i en krönika i Aftonbladet signerad Fredrik Virtanen. Enligt Martin Stugart hade Hornstull med omnejd dåligt rykte redan på 1700-talet och långt in på 1800-talet. Enligt detta rykte ska det ha funnits stor risk att bli rånad eller hamna i knivslagsmål vid Hornstull, som under denna tid låg öde och obebyggt, Hornsgatan slutade redan vid Ansgariegatan. Hornstull 1950.
Men vad hör egentligen till Knivsöder idag? Hornstull och Långholmsgatan, Heleneborgsgatan, Bergsundsområdet väster om Långholmsgatan, Hornsgatan väster om Ringvägen, eller kanske ända till Rosenlundsgatan, men definitivt inte öster därom, inte heller Reimersholme. Det är ett område som försöker bli lite mera hippt, särskilt kring Streetmarknaden vid Bergsunds strand, det s k "Hippsöder". I närheten ligger också restaurangen Judit & Bertil, mest känd för att det var här som moderaternas dåvarande statssekreterare Ulrica Schenström kysste TV 4-journalisten Anders Pihlblad häromåret och tvingades avgå. Långholmsgatan
Knivsöders kärna, Hornstull är definitivt inte Söders charmigaste plats. En trist tunnelbanestation, en lång gångtunnel under Långholmsgatan, alldeles för stora och trista trafikytor. Men Knivsöder har sina anhängare som det är, Facebookgrupp till och med. Härom året lyckades man stoppa planerna på en galleria genom att hänga ut röda skynken i fönstren. Men det var bara tillfälligt. Enligt Södermalmsnytt , SvD och DN planerar man för fullt ett stadsdelscentrum på Stockholms stadsbyggnadskontor och hos Bonnier fastigheter med en galleria på tre våningar. I oktober kommer alla detaljer kring projektet att presenteras. På stadsbyggnadskontoret tycker man att Hornstull är en bra plats för handel och enligt Bonnier Fastigheter blir det upp till 14 000 kvadratmeter försäljningsyta, jämfört med cirka 4 000 i dag, med mataffär, systembolagsbutik, kaféer och restauranger samt ett antal butiker med mode, konfektion, hem och fritid.
Förslag till torg vid Hornstull.
De som helst vill bevara allt precis som det är idag borde tänka på att en stad ständigt förändras. En del av de småbutiker man gillar kommer knappast att finnas kvar om tio år även om det inte blir någon galleria. Andra kommer att finnas kvar och nya komma till även om en galleria byggs. Några kanske tycker att det räcker med en eller två gallerior vid Götgatan, någon vid Odenplan och i andra stadsdelar. Men tänk på att köpkraften ökar eftersom vi blir fler stockholmare med högre inkomster. Om vi inte vill tillåta att bra kollektivtrafiklägen som Hornstull utnyttjas kommer handel i stället att tillkomma i sämre kollektivtrafiklägen för kunder som kör bil. Det vore en dålig utveckling för Stockholm. När Västermalmsgallerian byggdes i hörnet av Fleminggatan och S:t Eriksgatan blev denna del av Kungsholmen en attraktivare plats med mer människor och mer urbana kvaliteter. Därför tycker jag att en galleria mycket väl kan ingå i en angelägen upprustning av området och göra Hornstull och Långholmsgatan till en attraktivare del av Söder. Men ju mer hippt och attraktivt området blir desto fler höginkomsttagare kommer att flytta dit. Sen stiger lägenhetspriserna så att de hippa som först flyttade dit tvingas flytta lite längre bort, kanske till Gröndal och Aspudden. Den så kallade gentrifieringen fortgår.
Uppdaterad 17 oktober

Dålig kunskap om Antarktis is

Susanna Baltscheffsky skrev i Svenska Dagbladet häromdagen att nya undersökningar med hjälp av satellit visar att inlandsisarna på bland annat Västantarktis tunnas ut snabbare än vad som varit känt. Det är den brittiska vetenskapstidskriften Nature som presenterar en studie på detta tema. Forskare är enligt artikeln oroliga för att delar av Västantarktis kollapsar. Därför studeras frågan intensivt nu inför att IPCC förbereder sin nya rapport till 2013, kommenterar Per Holmlund, professor i glaciologi vid Stockholms universitet. Men det finns ett stort problem med den brittiska studien, anser han. Mätserien är för kort. Lasermätningar har bara gjorts i drygt tio år och det är svårt med en så kort tidsserie att säga att det beror på klimatet. Det finns en lång kedja av orsaker, betonar Per Holmlund. Men det är ett faktum att vattenmassorna som når Västantarktis isar är varmare nu, och att luften är två–tre grader varmare. ”Man ska komma ihåg att det var varmare än i dag mellan de två senaste istiderna, och då kollapsade inte Västantarktis. Så det är inte självklart att det kommer att hända, men vi bör vara lite skraja”, säger Per Holmlund. ”Kunskapen om den typen av avsmältning är dålig”, skriver artikelns huvudförfattare Hamish Pritchard själv i ett pressmeddelande, vilket möjligen bekräftas bara några dagar senare. Då publicerades nämligen en annan studie i Geophysical Research Letters som tvärtom innebär att sommaren 2008-2009 medförde en “rekordlåg” avsmältning av havsisen runt Antarktis. Den absolut minsta avsmältningen sedan de satellitbaserade mätningarna infördes 1980 inträffade nämligen under sommaren 2008-2009, vilket också framgår av följande diagram.

Forskarnas besked är inte alldeles entydiga, men att isen vid Antarktis har större utbredning än tidigare har jag rapporterat om redan tidigare.

Alltmer lättstörda stockholmare

I förra bloggen skrev jag om att landet Sverige har skapat ett överdrivet behov av trygghet och kontroll? Ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har blivit ett folk av kverulanter. Dagens fråga är om det ett växande eller avtagande problem att människor störs av trafikbuller?
I ett nyhetsbrev om miljö och hälsa från Folkhälsoguiden, Stockholms läns landsting, september 2009, står följande:
”Var femte stockholmare störs av buller. Buller är ett växande miljöproblem. Var femte person i Stockholms län besväras av buller, främst från vägtrafiken. Det är en fördubbling på tio år, visar Miljöhälsorapport 2009 för Stockholms län.” I miljöhälsorapporten anges att ökningen är särskilt påtaglig för vägtrafikbuller och flygbuller. Invånarna i Stockholms län störs mer av buller än i övriga Sverige. I Stockholms stad störs 22 procent av invånarna av trafikbuller jämfört med 16 procent i Malmö och Göteborg. Mest störd är man i Stockholms innerstad, där omkring 20 procent av befolkningen störs av trafikbuller minst en gång per vecka. Andelen som får sin sömn störd av trafikbuller har fördubblats mellan 1997 och 2007. Även andelen som besväras av trafikbuller i allmänhet fördubblades. Flest störda av flygbuller finns i Upplands Väsby och Sigtuna. I Upplands Väsby uppger 43 procent att de besväras av flygbuller minst en gång per vecka, den högsta andelen störda av någon bullerkälla i Sverige.
Det här låter ju onekligen skrämmande. Om andelen störda fördubblas på bara tio år kommer snart hela befolkningen att vara störd, eller hur? Det märkliga är väl att Miljöhälsorapporten redovisar denna utveckling som om det vore ställt utom allt tvivel, utan att diskutera rimligheten i detta. För om det verkligen vore så att dubbelt så många störs av trafikbuller borde väl trafikbullret också ha ökat i någon slags relation till detta.
I vårt nordliga land tillbringar vi mesta tiden inomhus, och i varje fall när vi sover. Men inomhusbullret har faktiskt minskat avsevärt under de senaste decennierna på grund av åtgärder i befintlig bebyggelse, till exempel bygge av skärmar, vallar och förbättrade fönster. Dessutom har vägar förlagts i tunnlar. Huvuddelen av åtgärderna, som har minskat antalet boende med över 35 dBA inomhus i Stockholms stad med 200 000, har utförts efter 1996. Nybyggda bostäder har bättre bulleregenskaper än befintliga, och kraven skärptes 1998, vilket ger godtagbara nivåer på inomhusbullret och normalt kan man även öppna sovrumsfönster på den ”tysta sidan”. Nivån på inomhusbuller är alltså lägre än på befintliga hus. Däremot kan utomhusbullret vara högt, åtminstone på en sida av byggnaden.
Men inte heller utomhusbullret har ökat generellt mellan 1997 och 2007. Trafikmängderna har ökat marginellt, med knappt 4 procent över Saltsjö-Mälarsnittet. Samtidigt har trafik omfördelats på grund av trängselavgifter och bygget av Södra länken, så att färre människor utsätts för höga bullernivåer. Följande bilder visar hur vägtrafikbullret minskat mellan 1968 och 2005 på Södermalm. Antalet flygpassagerare har ökat på Arlanda och Bromma mellan 1997 och 2007, men samtidigt har planen blivit större så att antalet flygplansrörelser har minskat med 15 procent på Arlanda och med 12 procent på Bromma. Dessutom har planen blivit modernare och är därmed tystare. Vid Arlanda har den tredje rullbanan tillkommit under perioden. Därigenom har det totala antalet personer som utsätts för flygbuller minskat, framförallt inom Sigtuna kommun, samtidigt som boende i Sollentuna och Upplands Väsby utsätts för mer buller jämfört med tidigare.
Stockholms stads andel av länets befolkning har minskat från 41,3 procent år 1997 till 40,8 procent år 2007. Innerstadens andel har minskat från 15,3 procent till 15,2 procent. Det är alltså inte så att en större andel av befolkningen generellt bor i mer bullerutsatta delar av regionen.
Det huvudsakliga underlaget till miljöhälsorapporten är Nationell miljöhälsoenkät 2007 med kompletterande enkät i länet. En motsvarande enkät gjordes 1997. Det är alltså inte faktiska bullernivåer som uppmätts utan de svarandes subjektiva bedömning av om de är störda eller inte. Är det ett stort eller litet problem att vara störd minst en gång per vecka?
Eftersom fler personer uppger att de störs av trafiken 2007 jämfört med 1997 utan att trafikbullret nämnvärt förändrats kan en tänkbar förklaring vara att folk är mer medvetna om omgivningsbuller jämfört med tidigare. Kanske har allmänhetens kunskap om bullrets negativa hälsoeffekter ökat, och därigenom blir man också mer kritisk. En annan förklaring, och där återkommer jag till min förra blogg, skulle kunna vara att vi svenskar helt enkelt har blivit lättstörda. Ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har det bra, men det kan vi inte se, så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre. Det finns alltid någon annan som bor på en tystare gata än vi själva. Vi har blivit lättstörda. Men är detta verkligen ett växande miljöproblem?

Lättkränkta svenskar vill ha trygghet

Psykiatern David Eberhard driver i boken ”I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet” från 2007 tesen att vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror i praktiken gör oss allt räddare och snart helt livsoförmögna. Vi förbjuder allt som kan tänkas vara farligt men blir som följd alltmer rädda och oförmögna att hantera krissituationer. Panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det. Frågan är om landet Sverige har skapat ett överdrivet behov av trygghet och kontroll? I boken ”Alltid mer, aldrig nog; om medborgaren staten och välfärden” från 1994 skrev Anders Isaksson om de växande kraven vi som medborgare ställer på samhället, där välfärden förvandlas till en rättighetsmaskin, som skapar sin egen verklighet, som formar människors sätt att vara, tänka och handla. I februari 2008 inledde Maciej Zaremba sin artikelserie i Dagens Nyheter på temat ”först kränkt vinner”. På Lärarhögskolan i Stockholm fanns det studenter som ansåg att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. I år har Eberhard kommit ut med boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”, där han frågar sig varför dagens människor blir kränkta av nästan allt?
Den moderna människan tycks ställa allt högre krav på omgivningen, krav som till slut kan bli orimliga. David Eberhard menar att det finns flera förklaringar till detta. Vi har det extremt bra jämfört med tidigare generationer, och vad de var tvungna att utstå under sin livstid. Vi har det bra, men så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre så ser vi det inte. Eberhard menar att det är dags att betänka hur bra vi ändå har det, både i förhållande till människor förr och till verkligt kränkta människor idag på flykt från fattigdom, svält, tortyr och krig.
Jag började fundera över de här sakerna häromdagen. Inom samhällsplaneringen blir våra krav på omgivningen, Boverkets normsamlingar och miljökvalitetsnormer, som i grunden är ägnade att värna vår hälsa och välbefinnande, sammantaget en kravmaskin som gör det omöjligt att längre skapa den stad vi vill ha. Verkligheten tycks inte motsvara våra föreställningar om den. Om detta ska jag återkomma i en kommande blogg.

Gotland i internetskugga

Detta är en del av årets gotländska vindruvsskörd, som blev mycket stor, vår första riktiga skörd av vindruvor. Förra året fick vi en eller två klasar, i år massor. Kan det vara klimatförändringarna... Vi fick mycket päron men däremot lite äpplen, men ganska fina, särskilt Cox' Pomona, Åkerö och Aroma. De två stora Stenkyrkaträden blev däremot lite frukt på och angripen av skorv.

Anledningen till att det varit flera dagars uppehåll på bloggandet är annars att det mobila bredbandet vägrat fungera för oss på Gotland, och när vi återvänt till fastlandet verkar även vårt fasta Comhembredband strejka. Suck.