Alltmer lättstörda stockholmare

I förra bloggen skrev jag om att landet Sverige har skapat ett överdrivet behov av trygghet och kontroll? Ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har blivit ett folk av kverulanter. Dagens fråga är om det ett växande eller avtagande problem att människor störs av trafikbuller?
I ett nyhetsbrev om miljö och hälsa från Folkhälsoguiden, Stockholms läns landsting, september 2009, står följande:
”Var femte stockholmare störs av buller. Buller är ett växande miljöproblem. Var femte person i Stockholms län besväras av buller, främst från vägtrafiken. Det är en fördubbling på tio år, visar Miljöhälsorapport 2009 för Stockholms län.” I miljöhälsorapporten anges att ökningen är särskilt påtaglig för vägtrafikbuller och flygbuller. Invånarna i Stockholms län störs mer av buller än i övriga Sverige. I Stockholms stad störs 22 procent av invånarna av trafikbuller jämfört med 16 procent i Malmö och Göteborg. Mest störd är man i Stockholms innerstad, där omkring 20 procent av befolkningen störs av trafikbuller minst en gång per vecka. Andelen som får sin sömn störd av trafikbuller har fördubblats mellan 1997 och 2007. Även andelen som besväras av trafikbuller i allmänhet fördubblades. Flest störda av flygbuller finns i Upplands Väsby och Sigtuna. I Upplands Väsby uppger 43 procent att de besväras av flygbuller minst en gång per vecka, den högsta andelen störda av någon bullerkälla i Sverige.
Det här låter ju onekligen skrämmande. Om andelen störda fördubblas på bara tio år kommer snart hela befolkningen att vara störd, eller hur? Det märkliga är väl att Miljöhälsorapporten redovisar denna utveckling som om det vore ställt utom allt tvivel, utan att diskutera rimligheten i detta. För om det verkligen vore så att dubbelt så många störs av trafikbuller borde väl trafikbullret också ha ökat i någon slags relation till detta.
I vårt nordliga land tillbringar vi mesta tiden inomhus, och i varje fall när vi sover. Men inomhusbullret har faktiskt minskat avsevärt under de senaste decennierna på grund av åtgärder i befintlig bebyggelse, till exempel bygge av skärmar, vallar och förbättrade fönster. Dessutom har vägar förlagts i tunnlar. Huvuddelen av åtgärderna, som har minskat antalet boende med över 35 dBA inomhus i Stockholms stad med 200 000, har utförts efter 1996. Nybyggda bostäder har bättre bulleregenskaper än befintliga, och kraven skärptes 1998, vilket ger godtagbara nivåer på inomhusbullret och normalt kan man även öppna sovrumsfönster på den ”tysta sidan”. Nivån på inomhusbuller är alltså lägre än på befintliga hus. Däremot kan utomhusbullret vara högt, åtminstone på en sida av byggnaden.
Men inte heller utomhusbullret har ökat generellt mellan 1997 och 2007. Trafikmängderna har ökat marginellt, med knappt 4 procent över Saltsjö-Mälarsnittet. Samtidigt har trafik omfördelats på grund av trängselavgifter och bygget av Södra länken, så att färre människor utsätts för höga bullernivåer. Följande bilder visar hur vägtrafikbullret minskat mellan 1968 och 2005 på Södermalm. Antalet flygpassagerare har ökat på Arlanda och Bromma mellan 1997 och 2007, men samtidigt har planen blivit större så att antalet flygplansrörelser har minskat med 15 procent på Arlanda och med 12 procent på Bromma. Dessutom har planen blivit modernare och är därmed tystare. Vid Arlanda har den tredje rullbanan tillkommit under perioden. Därigenom har det totala antalet personer som utsätts för flygbuller minskat, framförallt inom Sigtuna kommun, samtidigt som boende i Sollentuna och Upplands Väsby utsätts för mer buller jämfört med tidigare.
Stockholms stads andel av länets befolkning har minskat från 41,3 procent år 1997 till 40,8 procent år 2007. Innerstadens andel har minskat från 15,3 procent till 15,2 procent. Det är alltså inte så att en större andel av befolkningen generellt bor i mer bullerutsatta delar av regionen.
Det huvudsakliga underlaget till miljöhälsorapporten är Nationell miljöhälsoenkät 2007 med kompletterande enkät i länet. En motsvarande enkät gjordes 1997. Det är alltså inte faktiska bullernivåer som uppmätts utan de svarandes subjektiva bedömning av om de är störda eller inte. Är det ett stort eller litet problem att vara störd minst en gång per vecka?
Eftersom fler personer uppger att de störs av trafiken 2007 jämfört med 1997 utan att trafikbullret nämnvärt förändrats kan en tänkbar förklaring vara att folk är mer medvetna om omgivningsbuller jämfört med tidigare. Kanske har allmänhetens kunskap om bullrets negativa hälsoeffekter ökat, och därigenom blir man också mer kritisk. En annan förklaring, och där återkommer jag till min förra blogg, skulle kunna vara att vi svenskar helt enkelt har blivit lättstörda. Ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har det bra, men det kan vi inte se, så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre. Det finns alltid någon annan som bor på en tystare gata än vi själva. Vi har blivit lättstörda. Men är detta verkligen ett växande miljöproblem?