Snön lyser vit på taken…

Så här såg det ut på taken kring Kvarnberget på Söder nu på morgonen.

Det är Maria kyrka som sticker upp mitt i bilden. Snett bakom skymtar Riddarholmskyrkan, Storkyrkan och Tyska kyrkan, men de försvinner nästan i snöfallet. 
Att den första snön faller redan i november är ovanligt, men det händer ju då och då. Det hände till exempel den snörika vintern 2010-2011. Då var snödjupet hela 18 cm i Stockholm den 29 november och snön låg sedan kvar till slutet av mars. 2009-2010 kom snön i mitten av december men låg kvar lika länge.

Utsikt mot Mariaberget i nordväst
Nattens och morgonens snöfall är kanske ett tecken på att vi får en lång vinter i år igen, men långtifrån säkert. Även i november 2008 föll rejält med snö, men sen blev det inte så mycket mer den vintern.

Utsikt mot sydväst. Byggnaderna som sticker upp är Rosenlunds sjukhus och Södersjukhuset.
Men varför tycker man att det är en lämplig tidpunkt att lägga om taket på grannhuset i november???

Arbetet på Kvarnberget har gått i stå

Följetongen om den nedsågade paraplyalmen på Kvarnberget fortsätter. Arbetena med att plantera ett nytt träd har nu gått i stå, och man vet inte när det kan fortsätta. Men denna gång är detta faktiskt en god nyhet. Trafikkontoret har nämligen tagit till sig av den kritik som jag och andra närboende har riktat mot utformningen av de nya räckena, som ska skydda det nya trädet. Förra gången skrev jag här att de räcken som satts upp var klumpiga och fula och att de inte passar i en kulturhistorisk miljö.

Också Trafikkontoret har nu efter diverse funderingar kommit fram till att räcket inte blev bra. Anledningen till at det sattes upp var att det fanns att köpa och då togs ett snabbt beslut som blev ”lite galet”. Det ska därför kapas och ersättas av ett nytt räcke som byggs på plats. Men först måste man få tag på en smed som kan ordna det hela. Man hoppas på att detta ska kunna ske till Lucia, och att då även ett nytt träd kan vara på plats.

Vi tackar Trafikkontoret som denna gång har lyssnat till kritiken och fattat ett klokt beslut, och vi inväntar med spänning den fortsatta utvecklingen.

Ingen snabbare ökning av havsnivån

Idag på morgonen informerade radioekot om att en ny rapport visar att havsnivåerna höjs 60 % snabbare än vad IPCC tidigare trott. Höjningen skulle bli 3,2 mm per år i stället för ca 2 mm per år. Detta är nog en riktig nyhetsanka, som av allt att döma sprids för att hetsa de 17 000 delegaterna som har samlats i Doha att fatta förhastade beslut. Havsnivåhöjningen går nämligen inte snabbare än vad man tidigare trott. 

Stureplan i Stockholm om havsnivåerna fortsätter att stiga i nuvarande takt i några tusen år. 

Bildmontaget är från Expressen/Mikael Sjöberg

Sedan år 1900 har den årliga höjningen varit 1,8 millimeter per år enligt beräkningar som gjort i olika hamnstäder och sedan 1993, då man började med satellitmätningar av havsnivån, har dessa visat värden på ca 3 mm/år. Detta skrev jag om redan för två år sedan här, och är inte någon nyhet, och framförallt går inte höjningen snabbare än tidigare.

Havsnivåhöjningen beror på dels avsmältning av polarisarna, dels på volymökning på grund av uppvärmning. Någon avsmältning har dock inte skett under de senaste 30 åren totalt sett. Isarna minskar i Arktis och ökar i Antarktis.  Den globala temperaturhöjningen har upphört sedan 15 år tillbaka, vilket gör att en fortsatt uppvärmning av oceanernas vatten därmed fysikaliskt sett borde upphöra eller avta, och i varje fall inte innebära en ökad takt.

Beräkningarna har dessutom osäkerhetsmarginaler som gör att det är tveksamt om det alls finns någon skillnad mellan 2 och 3 mm. På många platser visar mätningar av havsnivån dessutom att det inte förekommer någon höjning alls, vilket jag skrev om redan för tre år sedan här.

Uppdatering den 29 november
Idag skriver meteorologen professor Lennart Bengtsson om Världsbankens rapport här. Han konstaterar att havsytan stiger långsamt och att en ökning i takten har ägt rum sedan slutet på 1800-talet, men någon ändring i ökningstakten har inte skett under de senaste 20 åren. Man är inte heller klar över varför havsvattnet började stiga redan under slutet av 1800-talet då bidraget från växthusgaserna var försumbart. Inlägget är nyanserat och med referenser redovisade. Det finns enligt Bengtsson ingen anledning att betrakta världsbankens rapport som någon slags sanning.

Chiesa di Dio Padre Misericordioso och Ara Pacis

Rom har många hundra kyrkor, många från renässans och barock, andra från den allra första kristna tiden. I östra Rom i förortsstadsdelen Tor Tre Teste, med 8 000 invånare, ligger en modern kyrka som höjer sig över genomsnittet genom sin speciella arkitektur.

Chiesa di Dio Padre Misericordioso kallas också Jubileumskyrkan, eftersom den byggdes i samband med millennieskiftet 2000. Arkitekten är amerikanen Richard Meier.

Stadsdelen Tor Tre Teste är något av isolerad miljonprogramsförort, någon mil från centrum och strax innanför Roms motorvägsring. Visserligen kan man ta sig dit med förortsbana till Giardinetti och därefter buss nr 556, men det känns som lite upptäcktsfärd att leta sig fram till denna arkitektoniska pärla, vid sidan om allfartsvägarna. En tanke med projektet var också att lyfta denna isolerade stadsdel socialt, hur nu det skulle gå till. Kyrkan innehåller också ett mindre kapell och en församlingsbyggnad.

På baksidan finns bollplaner och annat. Kyrkan består av tre vita snäckskalsliknande betongskärmar, mellan vilka ljuset släpps in. Bakom utformningen finns en del något krystade resonemang om energibesparing, luftrening, vattenspeglingar, symbolik om treenigheten och annat som jag tycker man kan lämna därhän.  Eller vad sägs om symboliken med kyrkans båt som korsar det tredje årtusendets hav och samtidigt på grund av sitt läge, församlingskyrkans båt som korsar distriktet. De tre snäckskalen representerar tre segel, varav det översta Guds skydd över det kristna samfundet. Det räcker faktisk att konstatera att kyrkan är en oerhört vacker byggnad både exteriört och interiört.
Men varför är kyrkan då placerad som den är, inklämd mellan ganska trista bostadshus och en gigantisk parkeringsplats, och omgiven av en hög barriär bestående av en vitmålad mur och ett utomordentligt fult vitmålat högt järnstaket som effektivt skymmer kyrkans nedre del och dess kontakt med omgivande mark. På lite avstånd finns grönområden med ruiner av en gammal romersk akvedukt som på ett mycket bättre hade kunnat ge kyrkan en mycket mer tilltalande omgivning. Det känns som om arkitekten här har lämnat walkover, eller så har han tänkt på ett sätt som jag inte förstår.

Meier har influerats av tidiga 1900-talsarkitekter, till exempel Mies Van der Rohe, Frank Lloyd Wright och Le Corbusier, särskilt Villa Savoye och den Schweiziska Paviljongen. Han arbetade också tidigt för Marcel Breuer. Efter Jubileumskyrkan har han också ritat Ara Pacis, museibyggnaden vid Tibern som inrymmer kejsar Augustus fredsaltare, som har grävts fram och därefter flyttats dit och rekonstruerats.

Ara Pacis är i stort sett den enda moderna byggnaden i den centrala delen av Rom, i alla fall som sticker ut.

Jubileumskyrkan är lika starkt präglad av ljus, vitt och glas som Ara Pacis, som har blivit både omskriven och kritiserad, särskilt av Roms borgmästare Gianni Alemanno som särskilt har vänt sig mot den höga vita västervägg som museet vänder mot Tibern och den trafikled som går där.

Det kan tänkas att museet kommer att modifieras genom att trafiken läggs under jord och att en gångyta skapas närmast museibyggnaden, något som borgmästaren hoppas kunna genomföra inom något år, men det är knappast sannolikt att Rom kommer att ha råd att genomföra det.

Renato Guttuso på Complesso del Vittoriano

De flesta känner nog till det jättestora Viktor Emanuelmonumentet i Rom vid Piazza Venetia, alldeles intill Forum Romanum. Det byggdes till kungen Viktor Emanuel II:s ära, och färdigställdes 1911, då det nya Italien fyllde 50 år. Monumentet i sig tillhör inte mina favoriter i Rom, men det finns faktiskt utställningslokaler i komplexet. Förra året såg vi en fin konstutställning med Tamara de Lempicka här på Complesso del Vittoriano, som lokalerna heter, Den här gången var det i stället en utställning om Renato Guttoso på samma ställe, detta med anledning av att han nyligen skulle fyllt 100 år.

Occupazione delle terre incolte in Sicilia, Renato Guttuso, 1950
Guttoso föddes 1911 nära Palermo på Sicilien, där det finns ett särskilt Renato Guttusomuseum, men tillbringade största delen av sin aktiva tid som konstnär i Rom.  Han var kommunist och antifascist under tiden för spanska inbördeskriget, och partisan under kriget, vilket präglade en del av hans konst som han utvecklade från expressionismen mot landskap och naturmålningar och sociala eller folkliga motiv. Med mycket färg.

Crocifissione 1941
Hans mest kontroversiella målning var Crocifissione (Korsfästelsen) som innebar kritik mot krig och förföljelse under religiös täckmantel. Den symboliserar enligt dagboken alla dem som drabbas av förföljelse, fängelse, tortyr för sina åsikter. Katolska kyrkan kritiserade målningen inte bara för detta, utan också därför att Maria Magdalena naken omfamnar Jesus på korset.

La Vucciria, 1974
En annan av hans mest kända målningar heter La Vucciria, från 1974, vilket är namnet på en marknad i Palermo.

I funerali di Togliatti, 1972
I funerali di Togliatti från 1972 visar begravningen av Italiens kommunistledare med en stor parad med röda fanor. Bland alla ansikten på bilden finns många kända kommunister och kulturpersoner, bland dem Lenin, Stalin och Gramsci.

Paesaggio urbano, 1940
Guttuso avled i Rom 1987 vid 75 års ålder. Utställningen var väl värd ett besök. Så här ser förresten Viktor Emanuelmonumentet ut.

Konstutställningen ha sin ingång till vänster och lite grann på baksidan.

Färdmedel i Rom och andra städer

Enligt en rapport från Isfort 2012, (Istituto Superiore di formacione e ricerca per i trasporti) har Rom den största andelen resor med bil, 67 procent, och lägst andel resor till fots, bara 5 procent, jämfört med fyra andra städer i Europa. Jag får revidera min bedömning av Rom som promenadstad från ett tidigare blogginlägg. Rom måste få klart underkänt, i alla fall enligt statistiken.
Lägst bilandel har London och Paris, bara 17 procent. Högst andel resor till fots har Paris med 47 procent, följt av London med 33 procent.. Köpenhamn har flest andel resor med cykel, 31 procent medan motsvarande andel i Rom är noll, Stockholm 1 procent samt 3 procent i både London och Paris. Bara Köpenhamn klarar att kalla sig cykelstad, men Amsterdam är förstås inte med i jämförelsen.
London har högst andel resor med kollektivtrafik, 47 procent, följt av Stockholm med 35 procent och Paris med 33 procent och Köpenhamn har lägst andel, bara 15 procent. Allt detta enligt ett referat nyligen i Il Venerdi di Repubblica, fredagsbilagan till den italienska dagstidningen Repubblica.

Färdmedelsgfördelningen i Rom i procent
Sådana här siffror beror helt på hur man mäter. Hur är området avgränsat – kommunen eller hela storstadsområdet, avser mätningen alla resor under hela dygnet eller bara arbetsresor under morgonens maxtimme, och så vidare.

Färdmedelsgfördelningen i London
City of London omfattar ju bara en minimal del av hela Londonregionen medan staden Paris omfattar tre miljoner människor inom ett relativt tätbebyggt område.

Färdmedelsfördelningen i Paris
Staden Rom omfattar större delen av storstadsområdet medan Stockholms stad omfattar mindre än hälften av regionen. Exakt hur jämförelserna är gjorda framgår inte av artikeln. Jag utgår från att institutet som har gjort rapporten har valt någotsånär jämförbara mått.

Färdmedelsfördelningen i Stockholm
Trots dessa statistiska svårigheter säger siffrorna ändå en del.  London och Paris har mycket väl utbyggda kollektivtrafiksystem, medan det är mera rudimentärt i Rom. Centrala delen av Paris är en mycket tät stad där det är väl sörjt för fotgängarna.

Färdmedelsfördelningen i Köpenhamn
Köpenhamn är tätare än Stockholm, dessutom plattare och med bättre klimat än Stockholm och man har systematiskt planerat för cykeltrafiken under många år. Den stora andelen cyklister i Köpenhamn motsvaras av relativt låga andelar biltrafik och kollektivtrafik. Stockholm får ändå liksom Rom underkänt som cykelstad, bara 1 procent resp 0 procent jämfört med 31 procent i Köpenhamn om man får tro Isfort. Men det låter nästan osannolikt högt tycker jag.

Roms befolkning och stadsbyggande

Få städer i världen har genomgått en så märklig befolkningsutveckling som Rom. Under romarrikets glansdagar mellan 300 f Kr och 300 e Kr var huvudstaden Rom en miljonstad. Det var ungefär två tusen år sedan och hundratals år innan Stockholm fanns på kartan, Rom var då huvudstad i ett jätterike som omfattade hela Medelhavsområdet. Det sträckte sig från Skottland i norr till Egypten i söder, från Atlanten i väster till Mesopotamien i öster. Från alla håll sökte sig människor till Rom för att vara nära maktens grytor. Det var allt från administratörer, militärer och handelsmän till hantverkare och slavar. Överallt skulle det byggas nya hus och palats.
Sedan kejsaren Konstantin flyttat huvudstaden till Konstantinopel, Romarriket delats i Östrom och Västrom och det Västromerska riket gått under i krigen mot västgoter och germaner tömdes staden på befolkning. Under seklerna därefter när Rom var säte för påvarna och huvudstad i Kyrkostaten pendlade befolkningen mellan 50 000 och 100 000, vilket på den tiden fortfarande var en ansenlig befolkning, men ändå bara bråkdelen av miljonbefolkningen under  Romarriket. Medan Sverige var en stormakt på 1600-talet var dock huvudstaden Stockholm ännu mindre än Rom, bara en obetydlig småstad med kanske 10 000 invånare.

Roms befolkning under 2 300 år.
Genom Garibaldis insatser enades Italien 1861 och Rom blev huvudstad i det nya landet. Åter växte befolkningen snabbt och nådde åter miljonstrecket i början av 1900-talet. Idag är Rom en storstad på omkring tre miljoner människor, men det är inte längre någonting som sticker ut internationellt. Europas största städer är numera Istanbul, Paris, London och Moskva, som alla har långt större befolkning än Rom. För två tusen år sedan omfattade Rom området innanför Aurelius stadsmur. I förra bloggen konstaterade jag att det antika Rom var omkring tre gånger tätare än Paris och andra täta storstäder är idag. Hur kunde man bo så tätt?

Insulae till vänster, villor till höger.
Borgare och aristokrater bodde i förnämliga villor om högst två eller tre våningar. De flesta familjer bodde dock i lägenheter om ett rum i ganska höga hyreshus, s k insulae. Romarna hade uppfunnit betong, ett byggnadsmaterial som medgav att man byggde hus på höjden. Ofta byggdes hus i fem eller sex våningar. Ofta byggdes de tre första våningarna i betong, medan man byggde de översta våningarna i enklare konstruktioner.

Modell av romersk insulae
En byggnad som är 2000 år gammal är Pantheon som är byggd av betong i kupolen, en konstruktion som fortfarande finns kvar. Sedan glömdes tekniken bort och uppfanns på nytt under 1800-talet.

Pantheon med kupol, 126 e Kr.
I Stockholm har olika byggnadsstadgor och byggnadsordningar har reglerat både hushöjder och gatubredder i Stockholm, och därmed format en stor del av den innerstad vi har vant oss vid. Före 1800-talets mitt fanns det få byggnader i Stockholm som var högre än tre våningar. Högre trähus än två våningar tilläts inte av brandskyddsskäl. Enligt 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm reglerades gatubredder och hushöjder. Nya gator skulle bli 60 svenska fot, dvs ungefär 18 m breda. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m.
På liknande sätt ville kejsar Augustus begränsa byggnadshöjden i det antika Rom. Den maximala höjden beslutades till 21 m vid en allmän gata. Detta liknar på ett påfallande sätt hushöjden i Stockholm. Kejsar Trajanus skärpte sedan reglerna till maximalt 18 m, men byggherrarna försökte på olika sätt kringå bestämmelserna, precis som man också försökte i Stockholm, t ex med s k kungsvåningar.

Aqua Claudia utanför Rom, en antik akvedukt.
Romarna byggde ju akvedukter som försedde staden med stora mängder friskt vattten, som också räckte till de stora badanläggningarna som byggdes av bl a kejsarna Diocletianus och Caracallas. Det fanns också vattentoaletter, också offentliga sådana, där skiten spolades bort i täckta avloppsledningar, något som Stockholm fick först i slutet på 1800-talet. Romarna var sannerligen långt före sin tid.