Eileen Gray och E-1027

Hemma i arbetsrummet har vi ett litet bord i glas och stål, som är reglerbart i höjd. Bordet har beteckningen E1027 och ritades 1927 av den irländska arkitekten och möbelformgivaren Eileen Gray. Hon föddes 1878 nära Enniscorthy, ett litet samhälle på sydöstra Irland, och dog i Paris 1976, 98 år gammal. Hon betraktas numera som en av de främsta kvinnorna på detta område.

Eileen Gray 1926
År 1898 började hon studera måleri vid Slade School of Fine Art. År 1900 besökte hon världsutställningen i Paris och inspirerades av art noveau och den skotska arkitekten Charles Rennie Mackintosh arbeten. Kort därefter flyttade hon till Paris och fortsatte sina studier vid Académie Julian och Académie Colarossi för att därefter slå sig ner i London. I en affär för lackarbeten i Soho lärde hon sig att arbeta med lackarbeten, något hon utvecklade när hon 1906 återvände till Paris, där hon etablerade sig i en lägenhet på Rue Bonaparte som sedan blev hennes hem i Paris. När hon ställde ut 1913 blev det succé. Sedan kom det första världskriget.

.

Lägenheten på Rue de Lota med Bibendum Chair till vänster

Eileen Grays fåtölj Bibendum blev en av 1920-talets mest uppmärksammade möbler. Den hade modernistisk design, till skillnad från hennes tidigare arbeten. Den formgavs för madame Mathieu Lévy, som var en förmögen och framgångsrik hattbutiksägare. Hon hade gett Gray i uppdrag att bygga om hennes lägenhet vid Rue de Lota i Paris, där hon också formgav de flesta möblerna. Det tog fyra år, mellan 1917 och 1921 och blev en ekonomisk framgång för Gray

Soffan Pirogue i lägenheten på Rue de Lota

I tidskriftartiklar hyllades den spektakulära båtformade Pirogue-soffan, som en ultimat lyxdetalj för det moderna livet. Det gav henne medvind nog att 1922 öppna ett eget galleri i Paris, Jean Desert, där hon ställde ut och sålde sina möbler. Namnet syftade på en fiktiv manlig ägare.

Eileen Gray hade en relation till den rumänske arkitekten och arkitekturkritikern Jean Badovici, som inspirerade hennes arkitektarbete. På 1920- och 1930-talet engagerade hon sig i Union des Artistes Modernes och ritade och möblerade sitt eget hem, Tempe à Pailla utanför Menton vid franska Rivieran, där hon också skulle arbeta. År 1924 började Eileen Gray och Jean Badovici arbeta på huset E-1027 i Roquebrune-Cap-Martin, nära Menton i södra Frankrike. Den mystiska beteckningen står för paret: E står för Eileen, 10 för Jean, den tionde bokstaven i alfabetet, 2 för Badovici och 7 för Gray.

Huset, som karaktäriseras av rätlinjighet och av ett platt tak, en uppglasad fasad och med spiraltrappa, var både ett kompakt och öppet hus. Gray formgav möblerna och samarbetade med Badovici om arkitekturen. Det är långsmalt som ett fartyg med många olika nivåer, och med en privat och en offentlig del. Hon tog stor hänsyn till hur solen skulle falla in.

Det cirkelrunda glasbordet E-1027 och fåtöljen Bibendum inspirerades av den samtida ungraren Marcel Breuer vid Bauhaus, som i sin tur hade inspirerats av holländaren Mart Stam. Förhållandet med Badovici tog slut 1932, men en av Badovicis vänner, Le Corbusier, besökte E-1027 vid många tillfällen och beundrade huset. Han ville köpa huset men fick inte och byggde i stället ett eget sommarhus i närheten "Le Cabanon".

Bordet E-1027
Le Corbusier lämnade sin egen signatur på byggnaden med flera färgglada muralmålningar under åren 1937-39, som Gray dock betraktade som intrång och vandalism. Hela området deklarerades senare som ”Site Moderne”, ett område av internationellt kulturellt och historiskt intresse och E-1027 är numera en ikonbyggnad inom modernismens arkitektur, men har varit förfallet i åratal. Det är klassat som French National Cultural Monument. Det ägs numera av stat och kommun och det finns planer på renovering.

Gray var bisexuell och hade efter Badovici ett förhållande med en sångerska Marie-Louise Damien, som tog slut 1938. År 1937 ställde hon ut i Le Corbusiers paviljong Esprit Nouveau vid Parisutställningen. Under andra världskriget var hon tvungen att lämna huset vid Menton, som efter kriget visade sig vara förstört av de retirerande tyskarna. Hon återvände till Paris, men var nu så gott som bortglömd av möbelindustrin. I 80-årsåldern återvände hon till Rivieran där hon iordningställde ett jordbruksskjul till sommarbostad och arbetsplats, Lou Pérou, nära Saint-Tropez.

Eileen Gray i sin lägenhet på Rue Bonaparte 1970
Kort före hennes död visades hennes arbeten på en uppskattad utställning i London. Först efter hennes död började hennes arbeten uppskattas fullt ut. År 1968 uppmärksammades Gray i en tidskriftsartikel och hennes fåtölj Bibendum och bordet E-1027 började tillverkas igen. De tillhör nu modernismens klassiker.