Om Bab al-Aziziya

Nyhetsrapporteringen om händelseutvecklingen i Libyen är intensiv. Mycket rykten sprids, och en del, kanske de flesta är obekräftade och felaktiga. I går och i förrgår har mycket handlat om Ghaddafis högkvarter Bab al-Aziziya. Det betyder "porten mot Aziziya", som är en stad som ligger ca 40 km söder om Tripoli. Området har i media beskrivits som jättestor, en femtedel av Tripoli, vilket naturligtvis är helt fel. På måndagen och tisdagen hörde jag Agneta Ramberg på Ekot, i Aktuellt och Rapport på TV och även i TV4:s Bengt Magnusson säga att området är mer än sex kvadratkilometer stort. Jag har också hittat uppgiften i Sydsvenskan och i Svd. I princip står det i alla tidningar som alls skrivit om detta. I morse hörde jag Titti Nylander, som varit där på 1980-talet säga att det var flera kvadratkilometer stort. Troligen är det TT som har spridit den felaktiga uppgiften. Men titta på nedanstående karta:

Klicka på bilden så blir den större. Dagens Nyheter hade en liknande karta införd i dagens tidning. Det framgår av kartan att det är knappt en kvadratkilometer. När jag mäter på Google Earth får jag det till omkring 900 m som längst i öst-västlig riktning och ca 800 m i nordsydlig riktning. Utan att vara exakt uppskattar jag det till mellan 60 och 70 hektar, det vill säga 0,6-0,7 kvadratkilometer. Det är omkring tiondelen så stort som det har påståtts. Det är också lätt att kontrollera detta själv.
Jag vet det eftersom jag har bott i drygt två år i Tripoli och arbetat med kartor över staden hela den tiden. Jag har dessutom med egna ögon betraktat anläggningen, som ser ut som ett fängelse eller kanske befästning, med sina höga murar och bevakningstorn. Jag har till och med till fots promenerat runt anläggningen, och vet att det inte handlade om sex kvadratkilometer.
Det här är kanske en oviktig detalj i nyhetsflödet. Frågan är bara hur många andra detaljer som också är lika felaktiga, men som inte är lika lätta att kontrollera själv.

Pseudodebatt om Västra city

Under sommaren har en delvis spretig stadsplanedebatt om Västra city utspelat sig på Dn:s kultursidor. Arkitekten Johan Johansson inledde med att påpeka att Stockholm Waterfront är ett av de första stegen mot en överdäckning av spårområdet vid Centralen, det projekt som ibland kallas Västra city och som kommer att innebära väl så stora förändringar som ombyggnaden av Slussen. I förlängningen finns planer på en fortsatt överdäckning av spårområdet ända upp till Karlbergs station. Johansson såg inga större fördelar med överdäckningen av spårområdet mellan Norra Bantorget och Karlberg. I stället fokuserade han på det så kallad Serafimergenombrottet, som aktualiserats nyligen av en annan arkitekt, Mikael Askergren. Förslaget var senast aktuellt på 1960-talet när en planskild trafikled föreslogs binda samman Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand. Det stoppades den gången av en kraftfull folkopinion som organiserats av Kungsholmens byalag. 

Serafimergenombrottet enligt City 67

Dessutom ville Johansson öppna för möjligheten att förlänga Vattugatan till Hantverkargatan. Detta för att skapa bättre förbindelser mellan Kungsholmen och Stockholms citykärna. Om ni inte minns vilken gata det handlar om så är Vattugatan den norra av de två gator som fortsätter på bro över Vasagatan för att binda samman Klarastrandsleden med biltunneln till Sveavägen. 

Tegelbacken, Vattugatan och östra Kungsholmen.

Visserligen är avståndet mellan Hantverkargatan och Vattugatan mycket kort, men det skulle ändå krävas en total förändring för att göra det möjligt för Vattugatan att planskilt passera Klarastrandsleden. Frågan är i vilket syfte? Jag har i flera decennier bott på östra Kungsholmen utan att känna mig det minsta avskild från City. För fotgängare är detta problem obetydligt och med nuvarande funktion som tunnelmynning blir Vattugatan inget attraktivt gångstråk.

Fredrik von Feilitzen bemöter Johansson (och Askergren) och avvisar så klart idéerna och passar samtidigt på att åter ondgöra sig över antalet våningar på Stockholm Waterfront. Han påpekar dessutom att det tiotal ”kåkar” som skulle behöva rivas i förslaget bland annat gäller 1700- och 1800-talsbebyggelse som tillhört Kungsholms glasbruk, Serafimerlasarettet och Karolinska institutet och som är av stort kulturhistoriskt värde. Sex av de hus som skulle rivas är av byggnadsminnesklass. Så förslaget kommer naturligtvis inte att genomföras, lika lite som Feilitzens eget om att riva ett antal våningar på Waterfront. På så sätt kan man avfärda hela debatten som en pseudodebatt.

Sedan kom Askergren själv in i debatten med det dräpande och avgörande argumentet att Erik Gunnar Asplund själv föreslagit Serafimergenombrottet redan 1919.  Då måste vi väl ändå ge oss som fortfarande tvekar? Asplund får inte ifrågasättas, eller… Det är enligt Askergren ”för hela Stockholms kvaliteter som stad vi behöver ett Serafimergenombrott”. Förlåt? Hela Stockholm? Har Askergren satt sin fot utanför Stockholms innerstad? Där om någonstans behöver vi bygga stad.  Här klarar sig nog staden på egen hand.

Sen kommer Madeleine Sjöstedt med ett som vanligt intetsägande politikerinlägg. Feilitzen kommer med ett genmäle där han åter tjatar om husens höjd och undviker att tala om stadens struktur. 

I sin slutreplik i debatten om Västra City efterlyser Johan Johansson åter en konstruktiv stadsbyggnadsdiskussion som inte fastnar i stadsbilden och enskilda byggnaders utformning. Där vill jag gärna hålla med honom. Broar och gator är de viktiga sammanbindande delarna i en stad som tillsammans med byggnaderna med sitt innehåll ger förutsättningar för det vi kallar stadsliv. Därför tycker jag att vi kan lämna de idémässiga diskussionerna om hushöjder som redan är bestämda och hus som redan är byggda liksom gatugenombrott som aldrig kommer att genomföras och i stället tala om det som ännu inte är bestämt. Hur ska den fortsatta överdäckningen av spårområdet ske mellan Norra Bantorget och Karlberg på ett sätt som tillför stadskvaliteter? Vilka volymer och funktioner handlar det om och hur kan en sådan bebyggelse integreras i den omgivande staden? I en sådan diskussion är frågor om eventuella Serafimergenombrott eller rivning av våningsplan på Stockholm Waterfront ofruktbara sidospår.

Västra city och planerad överdäckning mellan Tegelbacken och Karlberg.

Denna viktiga fråga avfärdar Johanson med några meningar. Det är svårt med nivåerna och det är dyrt och dessutom oklart vad den skulle kunna ge tillbaka till staden. Det är enligt Johansson svårt att se att varför Stockholms stad skulle lägga kraft på att försöka genomföra just detta projekt. Men det projektet ligger på ritborden till skillnad från Serafengenombrottet. Och det är lätt att se åtminstone några fördelar. Den trista Torsgatan skulle få ett antal nya målpunkter på sin västra sida som saknas idag. Ett nytt flanörstråk skulle kunna skapas utmed Klara sjö, och som binder samman Centralen och S:t Eriksgatan. Diskutera gärna detta.

Ljugarns nya arkitektur

Ljugarn var tidigare en lotsplats och fiskehamn på östra Gotland. På 1800-talet brändes kalk i Ljugarn. Det exporterades kalk, kalksten, tjära och trävaror från Ljugarns hamn. På 1880-talet lades kalkugnen ner. Ungefär samtidigt upptäcktes Ljugarn av sommargäster från Stockholm. Det var den 1,5 km långa sandstranden som lockade och kanske också den genuina bebyggelsen, den Gula gården, det Claudelinska huset, Strandridaregården och det gamla tullhuset, som numera är vandrarhem. Ljugarn blev en elegant badort; stora sommarvillor uppfördes längs Strandvägen och 1930 återfanns inte mindre än fem badpensionat i Ljugarn, däribland Ljugarns pensionat, Pensionat Lövängen och Pensionat Bringsarve.

Traditionell Ljugarnarkitektur för sommarhus längs Strandvägen.

Bland Ljugarns kända sommargäster räknas bland andra borgarrådet i Stockholm Yngve Larsson, som tillbringade mer än 50 somrar i sin sommarvilla Barnarve på Strandvägen.

Sommarvilla i måttlig skala omgiven av stenmur, som ligger långt tillbakadragen på tomten. 

Konstnären Louis Sparre byggde det närbelägna Sandarve. Bland de tidiga badgästerna märks även amiralen och marinmålaren Jacob Hägg. Senare tillkom premiärdrottningen Alice Timander. Ljugarn har under ett sekel dominerats av sommargästerna och de fastboende är numera en liten minoritet.  

Traditionell sommarvilla i nationalromantik skymtar mellan tallarna.
När jag kom till Gotland i slutet av 1970-talet var Ljugarns glansdagar sedan länge passé. Campingplatsen invid de anrika sommarvillorna intogs vid midsommartid av raggargäng från när och fjärran. Till Ljugarn åkte vi på sin höjd för att bada och handla på Konsum. Nåja, kanske också fika på Espegards konditori. Men den våg av förmögna stockholmare som söker sig till Gotland på somrarna har nyupptäckt Ljugarn när fastighetspriserna på Storsudret stiger. En lyxkrog, ”Smakrike”, håller om somrarna öppet mittemot det Claudelinska huset. Också korvmojen mittemot Konsum har förvandlats till krog.

Det en gång så enkla Strandcaféet har förvandlats till en fullvärdig restaurang med rättigheter och musikunderhållning.
Längs Strandvägen i Ljugarn växer åter sommarvillorna upp som svampar ur jorden på styckade stora tomter. De en gång så eleganta nationalromantiska sommarvillorna från tiden strax efter förra sekelskiftet ter sig nu som futtiga friggebodar i jämförelse med de nya arkitektritade jättehusen i glas och betong.

”Se på mig, vad jag har råd med”, tycks de skrika ut till sin omgivning. 

De nya sommarvillorna ter sig överstora på de små styckade tomterna, där husens fasad ligger nästan ända framme vid gatan.

De kulturhistoriska värdena hos den gamla bebyggelsen längst Strandvägen i Ljugarn tycks krossas som grus i nyrikedomens totala brist på känsla, smak och omdöme. Det är inte utan att man undrar lite över hur byggnadsnämnd och stadsarkitektkontor egentligen har resonerat när de faktiskt har godkänt övergreppen.

Gubbsjuka sportredaktioner

I sommar har det varit VM i fotboll för kvinnor. Sverige har nått framgångar men fotbollstjejerna från olika länder har visat att damfotbollen går framåt. Man kunde ju tro att kvinnoidrotten numera borde uppskattas lika mycket som herridrotten har gjort i decennier. Men tidningarnas sportredaktioner verkar fortfarande befinna sig i stenåldern. Finns det inte tjejer på sportredaktionerna som kan säga ifrån? I TV4-bevakningen av fotbolls-VM såg jag i alla fall flera tjejer göra ett bra jobb.
Jag såg häromdagen på TV-utsändningen från DN-galan i friidrott på Stockholms Stadion, en Diamond League-tävling, den 29 juli. Det var spännande även om toppresultaten i många fall uteblev. Men inte helt. Kenyanskan Vivian Jepkemoi Cheruiyot vann damernas 5 000 m på en världstid, 14.20,87. Det är världens genom tiderna tredje bästa tid. Länge låg hon på världsrekordtider. Prestationen var desto större som hon gjorde större delen av loppet själv, sedan hararna lagt av.

Vivian Cheruiyot, som gjorde en världstid på 5 000 m, fick notis i SvD.
Men den som i förväg utnämnts till galans höjdpunkt, Usain Bolt, gjorde däremot en för honom högst medioker insats på 200 m med blygsamma 20,02, långt från världrekordtider och även långt från Stadionrekordet på 19,77 som hålls av Michael Johnson sedan 1996. Det var också långt från Bolts eget årsbästa, även om han vann loppet. En flopp kan man tycka.

Flopp från Usain Bolt fick 8 spalter i SvD.
Men detta framgick inte av nyhetsreferaten av tävlingarna. I radions nyhetssändningar nämns bara Bolt, inte Cheruiyot. I SvD kan man på en trespaltig rubrik läsa ”Bolt kung på Stadion”, en artikel författad av tidningens medarbetare Janne Bengtsson, som tillsammans med en femspaltig bild på Bolt nästan täcker ett helt uppslag. Ingen rubrik talar om vem som var drottning på Stadion. Cheruiyots mycket större prestation omnämns i en enspaltig TT-notis utan bild. På nätet har Bolt-rubriken justerats.
Den upplaga av DN som jag får till min nuvarande vistelseort hade inte lyckats få med något referat från Stadion över huvudtaget. När jag söker på ”DN-galan” på dn.se får jag upp en artikel av Johan Esk, som i ingressen säger: ”DN-galan är till för att Usain Bolt ska visa att han inte är som andra stjärnor.” Den var skriven före galan. Jag hittar en artikel som refererar att ”Bolt har tagit sin första stadionseger”, en annan med rubriken att ”Bolt visade klassen”. Där refereras Cheruiyots uppvisning på tre rader.
Hur tänkte ni här? Halva mänskligheten består av kvinnor!
Skärpning gubbar!