För några veckor sedan havererade regeringens och Andreas Carlgrens rovdjurspolitik totalt. Han meddelade då EU-kommissionen att licensjakten på varg ställs in i vinter och att taket på högst 210 vargar i Sverige tas bort. Därmed hoppas han på att kunna undanröja hotet att Sverige ska hamna inför EU-domstolen.
Ja, men vad ska man hitta på, då?
Andreas Carlgren är kritisk mot EU-kommissionens inblandning och hoppas kunna undvika ”att vår beslutanderätt hamnar i domstolen”. Han har inte lyckats övertyga miljökommissionären Janez Potocnik om att Sverige följer EU:s miljölagar på det här området. EU-kommissionen har inte accepterat tanken att jakten skulle öka acceptansen för vargar och att den inavlade vargstammen skulle bli mindre inavlad genom jakten. Men han gav ett helt annat budskap till svenskarna än till EU-kommisionen. Jaktstoppet är bara tillfälligt. Både taket kan komma tillbaka och licensjakten återinföras redan vintern 2012-2013! Carlgren vill i stället utöka skyddsjakten. Men det finns regler för hur skyddsjakt ska tillåtas. Det kan till exempel handla om att vargar angripit tamboskap eller liknande. Tror verkligen Carlgren att han kan lura EU med dubbla budskap?
Vargjakt är ok?
I andra sammanhang har Anderas Carlgren intagit motsatt ståndpunkt, när det gäller jakt på hotade arter. Den 18 oktober 2006 gjorde miljöminister Andreas Carlgren ett officiellt uttalande med anledning av den isländska regeringens beslut om att återuppta kommersiell valjakt: ”Den isländska regeringens beslut att återuppta kommersiell valjakt är synnerligen beklagligt. Den svenska regeringen uppmanar Island att inte verkställa beslutet. Sverige har aldrig erkänt Islands reservation mot förbudet mot kommersiell valjakt. Enligt Sveriges uppfattning har alltså Island en förpliktelse mot Sverige att inte bryta mot det valfångstmoratorium som internationella valfångstkommissionen (IWC) har beslutat.
Islands beslut om kommersiell valjakt är desto mer beklagligt eftersom Island under senare år på ett konstruktivt sätt försökt bidra till att förbättra relationerna inom valfångstkommissionen. Gårdagens beslut är en allvarlig utmaning mot alla de länder inom IWC som arbetat för att restaurera världens bestånd av valar och som arbetat för att skapa en ny förvaltningsplan som garanterar detta mål. Beslutet innebär en försvagning av IWC: s roll som global organisation för att bevara och hållbart nyttja världens valbestånd.
Den svenska regeringen beklagar därför djupt den isländska regeringens beslut och kommer att tillsammans med andra länder aktivt verka för att beslutet inte verkställs.
Sveriges inställning är att alla beslut om kommersiell valfångst skall fattas inom ramen för IWC baserat på rekommendationer från den vetenskapliga rådgivningen. Ett enskilt land skall inte ensidigt fatta ett sådant beslut, säger miljöminister Andreas Carlgren.”
Valjakt är inte OK?
Så lät det den gången, när det inte gällde Sverige. Men sedan EU-kommissionen har börjat intressera sig för hur Sverige sköter sig när det gäller hotade arter har Carlgren svängt också när det gäller valjakt. 2009 ville Carlgren återinföra kommersiell valjakt på grumliga grunder.
Andreas Carlgrens besked om den inställda vargjakten mottogs förstås positivt av Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen, men inte av jägarna, som snarast förklarade krig mot regeringen (och vargarna). Deras onyanserade debattartikel i DN var ett förtäckt stöd för tjuvjakt på vargar. Nu, skriver Jägareförbundet, är det slut på kompromisser. ”Nu återstår endast konflikt.” Ett totalhaveri för regeringens rovdjurspolitik således.
Det glödande varghatet är inte rationellt. Det handlar inte om dödad tamboskap eller dödade jakthundar. Det finns heller ingen risk att människor skulle dödas av vargen. Det är ett oresonligt hat hos ett litet antal jägare, framförallt i Värmland och Dalarna. De blir inte mer benägna att acceptera vargarna för att de tillåts jaga ett litet antal vargar. Det finns inte något belägga för att acceptansen har ökat. Det finns redan en majoritet som vill ha vargar, även i skogslänen.
Carlgren har hävdat att den genetiska situationen hos vargarna har förbättrats av den förda politiken. Det är naturligtvis nonsens. En slumpmässig avskjutning av friska djur påverkar naturligtvis inte vargstammens inavelsstatus. Som DN skriver: Skjut först och fråga sen.
Nyligen beräknades i en vetenskaplig studie vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen att den illegala jakten har haft en förödande effekt på vargstammen. Utan tjuvjakt under tio år skulle vi ha haft 1 000 vargar i Skandinavien i stället för drygt 250. Enligt beräkningen står tjuvjakten totalt för 51 procent av dödligheten bland vargarna. Beräkningen gäller åren 1998 till 2009. Då ökade den skandinaviska vargstammen från 74 till 263 djur. Men om inte tjuvjakten ägt rum hade stammen varit fyra gånger så stor vid periodens slut, cirka 990 vargar.
Tjuvjakten innebär att vargarnas återhämtning går mycket långsammare än den skulle göra utan jakt. Guillaume Chapron vid Grimsö tror att tjuvjägarna handlar om en relativt liten grupp extrema varghatare som inte påverkas av lagar och regler. Han påpekar att samma sak troligen har drabbat fler arter än varg. Mycket talar för att den dolda jakten är lika omfattande på både lodjur och järv.
Andreas Carlgren har föreslagit att nya friska vargar ska inplanteras, antingen från Finland, Ryssland eller från Baltikum. Det är inte förankrat hos länderna i fråga eller förenligt med svenska karantänsbestämmelser. Den finska vargstammen är till exempel svag och den baltiska uppblandad med hund. En annan tanke har varit att sätta ut valpar från svenska djurparker, inte heller denna tanke förankrad bland djurparkerna enligt DN. Erfarenheter av utsättning av djurparksvargar är begränsad och delvis nedslående. Amerikansk forskning har visat att praktiskt taget inga utsatta djurparksvalpar överlever. Underhandsuppgifter talar enligt SvD för att det kan gå om valparna är 1-3 veckor, men detta är inte bekräftat vetenskapligt. Ett problem i sammanhanget är att djurparksvargar föder sina ungar flera veckor tidigare än vargar i naturen.
En ytterligare möjlighet är naturligtvis att acceptera spontaninvandrande vargar från Finland. Ett problem i det sammanhanget är att det inte finns några vargar i renbetesland, som omfattar nästan halva Sverige. Numera har vi vargar till och med i Stockholms län, men inte i de många gånger större nordligaste länen. Detta är ett avgörande hinder om man vill få minskad inavel genom invandring av finska (eller ryska) vargar. De måste ju passera renbetesland, där risken att de tjuvskjuts är extremt stor, nästintill hundraprocentig.
Idag finns det omkring 260 000 renar i Sverige. Frågan är hur många de kan vara utan att hota fjällvärldens känsliga lavtäcke. Fram till 1500-talet hade samerna inte några stora renhjordar. De var i första hand jägare. Det var Karl XI som införde skatt i form av renkött, som tvingade samerna att börja hålla stora hjordar av tamrenar. De sista vildrenarna i Sverige utrotades redan under 1800-talet. I Norge och Finland finns det fortfarande vildrenar kvar.
Samefamilj år 1900.
På Nordiskt organ för rennäringsforskning (NOR) anser man att rennäringen i Sverige lever under alltför stark press på grund av rovdjuren. Det handlar om en näring som redan har dåliga intäkter och som inte tål de här tappen, säger Rolf Egil Haugerud, generalsekreterare för NOR. Samerna vill därför ha mer pengar för rovdjursersättning.
Samebefolkningen uppgår till omkring 20 000 människor, men bara 2 000 är renskötande. De har mycket låga inkomster från renskötseln. En ESO-rapport från 1998 beräknade de samhällsekonomiska intäkterna till 64 miljoner och kostnaderna till 264 miljoner kronor. Till detta kommer att samerna gör anspråk på bortåt 40 procent av Sverige som renbetesområde. Rennäringen är alltså en rejäl förlustaffär som utan samhällsstöd omedelbart skulle läggas ned. Ska detta samhällsstöd ökas utan att skattebetalarna får någonting tillbaka? Det vore bättre att ge pengarna till samerna utan andra motkrav än att de respekterade rovdjurens rätt inom renbetesområdet. Andra samhällssektorer omstruktureras i tider av dålig lönsamhet, som till exempel jordbruket, fisket och varvsindustrin, för att inte tala om den nu högaktuella bilindustrin. En sannolik nedläggning av SAAB berör mångdubbelt fler människor än en eventuell nedläggning av rennäringen i dess nuvarande form.
Staten borde inleda en diskussion med samerna om hur rennäringen kan göras mer lönsam, en diskussion som också borde omfatta hur vargar och andra rovdjur kan samexistera med samerna inom renbeteslandet. En möjlighet kunde vara att avskaffa det olönsamma systemet med tamrenar och låta renarna förvildas. Det föreslogs av professor Sverre Sjölander i sitt sommarprogram 2009. Låt samerna i stället ha hand om jakt på renar och ordna viltsafaris i fjäll- och skogsvärlden som statliga naturvårdare. Det skulle kunna göra rennäringen lönsammare samtidigt som vargen tilläts finnas i större delar av Sverige med möjlighet att på sikt också förbättra sin genetiska status.
Vargen - den jagade jägaren, av Henrik Ekman.
Renar är ingen basföda för vargar, inte heller tamboskap, om nu någon trodde det. Det är älgar som utgör 95 procent av vargens föda. Ändå utgör de vargdödade älgarna bara 4 procent av tillväxten, sett över landet som helhet. Resten skjuts av jägarna, ca 83 500 år 2009, eller dödas i trafiken. Räcker inte detta till för jägarna? Mycken vargkunskap av det här slaget står att läsa i den nyanserade, välskrivna och faktaspäckade boken ”Vargen, den jagade jägaren” av Henrik Ekman. Den borde läsas av alla som är intresserade av varg, rovdjurspolitik och biologisk mångfald.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar