Sveriges Radios utrikesreporter Cecilia Uddén är kompis med de egyptiska salafistpolitkerna Lamia Selim 26 år (vänster) och Sarry Galal Ahmed, 27 år som båda förespråkar att sharialagar införs. Det är vad nedanstående bild säger eller hur, publicerad på SR:s hemsida.
Uddén ler och håller armarna om de båda fundamentalisterna som förspråkar att kvinnor som haft sex utanför äktenskapet stenas till döds och att händerna huggs av tjuvar. Är det ett uttryck för opartiskhet?
Cecilia Uddén är en skicklig journalist som fått många priser, men ibland slirar faktiskt även hennes omdöme som nu när hon låtit sig fotograferad i denna position. Naturligtvis även hos SR som dessutom har publicerat bilden. Det är DN:s Peter Wolodarski som har påpekat det olämpliga med bilden i Dagens eko, där de båda fick komma till tals. Men Uddén förstod fortfarande inte att det finns något olämpligt med bilden!
Cecilia Uddén har tidigare visat prov på dåligt omdöme. År 2004 sa hon att Sveriges Radio inte behöver vara opartiskt i förhållande till det då aktuella amerikanska presidentvalet: ”Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA. Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter på samma sätt som vi skulle göra i ett svenskt val.” Detta ledde till att hon stängdes av från valbevakningen under två veckor samt till en intensiv debatt om SR:s eventuella partiskhet. ”Vår uppgift är inte att göra den sortens uttalande, vi ska lyfta fram olika faktorer, röster och olika vinklar för att sedan låta lyssnarna själva fatta sina beslut,” sade den gången Kerstin Brunnberg, Sveriges Radios programdirektör.
Kanske det är dags för ett nytt klargörande om vad som är lämpligt och olämpligt i journalistiska sammanhang, i varje fall när man företräder public servicemedia?
Din beskrivning av Cecilia Udén är enögd.
SvaraRaderaJag har också varit samhällsplanerare och fil dr i samhällsplanering samt högskolelärare i retorik.
Min kommentar i Studio-etts debattsida lyder:
Hur kommer det sig att Cecilia Udén hamnade i den kritiserade bilden i er hemsida? Var det hon som tog bilderna? och när bilderna tagits : är hon den som redigerade er hemsida och satte dit bilderna?
Varför ska Cecilia få en massa skit på sig? Inte bara från den arrogante, enögda Wolordasky utan även från programredaktören? Ni sätter upp bilden och sedan ställer Cecilia mot väggen för den och drar in i diskussionen någon som kan slå till henne? Wolordasky fick dessutom sista ordet. Cecilia avbrötts i sitt sista genmäle. Vart har Studio etts-redaktionens anständighet tagit vägen? Vad är det för mobbning ni sysslar med?
Jag uppmanar lyssnarna att anmäla Studio ett till Radionämnden.
J L Ramírez
Åh ja, helt opartisk journalistik är knappast hennes signum....
SvaraRaderaOtroligt att hon tex friades, när hon i sitt SR-sommar spelade den där hatlåten mot ett i Sveriges riksdag demokratiskt invalt part, en låt, enl. uppgift gjord av hennes söner. "WE SPIT ON SD "
Lady 70+
Hej José
SvaraRaderaVilken ära att få en kommentar från min lärare på Nordplan 1989! Minns du vår trevliga resa till Barcelona med Regionplanekontoret våren 2000 förresten.
Saken är ju den att Cecilia Uddén faktiskt försvarade bilden på SR:s hemsida. Hon hade faktiskt kunnat säga att det blev lite fel, men det gjorde hon inte.
Cecilia Uddén har här klantat sig och det är synd att hon inte kan erkänna det. Hon har faktiskt godkänt bilden som illustrerade reportaget. Hon tycks tro att det är ok för att hon har intervjuat två medieovana unga tjejer som behövde lite stöd. Man skulle kunna göra en jämförelse. Tänk dig att jag som oberoende journalist på SR just intervjuat två anhängare av det extremnationalistiska partiet Jobbik i Ungern. För att tacka dem för deras öppenhjärtiga svar där de bl a kräver att alla romer ska ut ur landet lägger jag armarna om dem och låter fotografen ta en bild som sedan får illustrera radioinslaget. Vore det ok?
SvaraRaderaJag gillar Cecilia Uddén och därför är det beklagligt att hon gör sådana här övertramp. Man blir för övrigt mörkrädd vid tanken på att de idéer som de två salafistkvinnorna torgför i reportaget omvandlas till praktisk politik i det nya Egypten.