Kultureliten och Kulturslussen

Kultureliten förlorade striden om Slussen. Det räckte inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga beslutsfattarna den här gången. I dagens DN finns en signerad artikel på ledarsidan av Erik Helmersson med rubriken Slussen: Respekten för kulturen är borta”. Han konstaterar att det inte var länge sedan ett konstnärs-, skådespelar- eller författarupprop togs på djupaste allvar, blev riksnyhet och uppfordrade till handling, till motstånd, antingen det gällde almar, Vietnam, kärnkraft eller fred. I dag talar kultureliten för allt dövare öron med kampen om Slussen som ett bra exempel.

Kulturslussen med hela 10 körfält.

Han citerar kollegan Bengt Ohlsson en krönika i DN På stan. ”Att läsa listan på alla som står bakom Kulturslussen känns lite som att få armen vriden allt längre upp på ryggen. Carl Johan De Geer… Katarina Frostenson… Aj! Lars Norén… Krister Henriksson… AJ!…Sven Wollter… Bruno K Öijer…” Aj! För 20 år sedan hade namnen ingett den största respekt. Nu tycks de mest inbjuda till löje, vilket också återspeglas i sociala medier. Benke konstaterar att Stockholms stad enligt kultureliten vill bygga en ”kommersiell galleria”, medan Kulturslussens saluhall, däremot, är ”generös”. Jaså? Verkligen?

På moderaten Per Hagwalls blogg läser jag om hur Benny Andersson väljer sina strider. Tidigare har han drivit kampanj för en förlängning av upphovsrätten på inspelad musik från 50 till 95 år, för att hans storsäljare ska fortsätta rendera honom royalties långt efter döden. Nu tar Andersson, tillsammans med ”kultureliten”, strid för en sönderfallande motorvägskorsning i Stockholms hjärta. Men stadsbyggnad är inte en låttext eller ett musikalmanus, det går inte bara att hitta på fakta och sedan kräva att bli tagen på allvar. Skeppsbron skall inte breddas 20 meter, det kommer inte att bli stopp vid slussöppningar eftersom minst en bro alltid är öppen, tillgängligheten blir mycket bättre än idag och har fått godkänt av Handikapprådet, gallerian blir inte 35 000 kvm utan hälften och det går lätt att vända med en buss på nya Slussen. Och hur kan man argumentera mot en alltför bred bro med 8 körfält och samtidigt förespråka Kulturslussen med hela 10 körfält och dessutom begära att man ska bli tagen på fullt allvar?

Det räcker inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga, det krävs kanske också lite argument i sak, argument som inte omedelbart kan skjutas i sank på de sociala medierna. Som kultureliten inte tycks följa närmare. Till och med Benny Andersson får finna sig i att hans argument granskas och avfärdas när de inte innehåller någon substans. Det räcker inte att tillhöra ett kulturkotteri där alla skålar på samma Bonnierfest och där vännerna på kulturredaktionerna glatt ställer upp. Framgången avgörs inte längre av kontaktnäten på kulturredaktionerna. Idag finns det lite för många kanaler för att inte tomheten skall lysa igenom.