Stadskärnor eller ”superförorter”

Arkitekt Ola Andersson skriver i DN Sthlm Debatt att Stockholm under tjugo års tid har misslyckats med att bygga bostäder i den takt som staden växer. Skulden för detta lägger han på ”en otidsenlig och därför ogenomförbar regionplan”. Det är idén om att kommunerna ska utveckla regionala stadskärnor som ett komplement till den centrala regionkärnan som han förkastar. I stället för ogenomförbara planer på ”förlegade superförorter” måste enligt Andersson innerstaden växa.

"Otidsenlig regionplan"
Men Andersson har både missförstått den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 och orsakerna till bostadsbristen. Tanken på regionala stadskärnor formulerades för drygt tio år sedan i den förra regionplanen, RUFS 2001, vars framtagande jag då ansvarade för. Redan då kritiserade Ola Andersson tanken på att bygga upp koncentrerade områden med stadsmässig och blandad bebyggelse av den typ som idag nästan bara finns i innerstaden på fler platser i den snabbt växande regionen. I en tidningsartikel i Metro fotograferades Ola Andersson och jag i Sundbyberg, som ett exempel på den typ av bebyggelse som Ola Andersson ville ha mer av i stället för de regionala stadskärnorna. Men jag begrep inte heller då hans kritik. Dels var det ju just den typen av bebyggelse som vi även i den regionala utvecklingsplanen ville se mer av, dels ingick ju faktiskt Sundbyberg i den utvidgade centrala regionkärnan.

RUFS2010 Plankartan
Om Ola Andersson studerade den plan han kritiserar lite närmare skulle han finna att planen redovisar en central regionkärna som är ungefär dubbelt så stor som innerstaden. Den inkluderar således även närförorterna i Söderort och Västerort samt närliggande delar av Solna, Sundbyberg och Nacka. Det finns alltså ingen som helst motsättning mellan Ola Anderssons förslag att låta innerstaden växa och regionplanen. Stockholm har alldeles för lite tät stad i förhållande till efterfrågan på denna stadstyp, eftersom den stadstypen i huvudsak slutade att byggas efter modernismens intåg kring 1930.
Det vore ändå helt orealistiskt att tro att det bara skulle vara i den utvidgade innerstaden som bostäder skulle byggas i framtiden. Stockholmsregionen består av 26 kommuner och det finns efterfrågan på mer boende i alla kommuner. De regionala stadskärnorna är ett svar på hur en del av detta bostadsbyggande,  men även arbetsplatser och service, kan styras till tätare stadsmiljöer. Om denna  inriktning i RUFS 2010 är alla berörda kommuner överens.
Att Stockholmsregionen under de senaste tjugo åren har misslyckats med att nå ett tillräckligt bostadsbyggande har naturligtvis ingenting med regionplanen att göra. Den främsta orsaken är att den sociala bostadspolitiken med stora statliga subventioner avskaffades i början av 1990-talet. Efter 1990 sker bostadsbyggande helt på marknadens villkor. Eftersom risktagandet har flyttats över från staten till investerarna leder det till att färre bostäder byggs i förhållande till efterfrågan.
Ola Andersson är en skicklig demagog: "De kommunala bostadsbolagens renoveringar av miljonprogrammen i syfte att göra sig av med dem som bor där i dag måste stoppas." Att miljonprogrammet behöver genomgripande upprustning som inkluderar stambyten, fasadrenoveringar mm låtsas han inte om. Vidare låtsas han att den enda möjligheten att bygga nya hus i Stockholmsregionen är i kranskommunernas sommarstugeområden, vilket inte alls stämmer med fakta. Det är endast en liten del av de nya husen som byggs där, antagligen av hushåll som till skillnad från Ola Andersson och jag faktiskt föredrar den glesa och naturnära miljön, trots dess brister på kollektivtrafik och service.

Stockholmarnas utsläpp av växthusgaser

Det är en etablerad kunskap att stockholmarna orsakar mindre utsläpp av växthusgaser än genomsnittssvensken på grund av en väl utbyggd kollektivtrafik och en tät bebyggelse som värms upp med fjärrvärme, till stor del med biobränslen. Det är en del av fördelarna med den täta storstadsregionen.

En annan fördel är att regionen är ekonomiskt framgångsrik, men detta kan en del debattörer också vända till en nackdel. Enligt ett inlägg i DN av Per Garthon och två andra medarbetare i tankesmedjan Cogito är Stockholm inte den miljövänliga staden med minskande utsläpp av växthusgaser som statistiken visar. Tar man även med de utsläpp som konsumtionen orsakar i de länder där sakerna tillverkats som stockholmarna konsumerar orsakar nämligen en stockholmare i genomsnitt 15,7 ton växthusgaser per år. Det är drygt 10 procent högre än genomsnittssvenskens årliga utsläpp på 14,2 ton.

Per Garthon

Men det är inte så konstigt att stockholmarnas konsumtion orsakar större utsläpp än genomsnittssvensken. Det är helt enkelt ett resultat av att stockholmarnas inkomster i genomsnitt är högre och deras konsumtion därför större. Enligt SCB var stockholmarnas (dvs länsinvånarnas) genomsnittsinkomster 2010 för personer över 20 år 17,3 procent högre än genomsnittet i Sverige. Tar man hänsyn till detta blir i själva verket stockholmarnas utsläpp fortfarande mindre än genomsnittssvenskens, räknat per inkomstkrona. Trots att inkomsterna var 17 procent högre var utsläppen alltså bara drygt 10 procent högre. Stockholm är nog trots allt fortfarande den miljövänliga storstaden oavsett vad Garthon et al tycker.

Gubbe med keps

Under åren i Libyen vande vi oss vid att aldrig överraskas av något oförutsett beteende i trafiken. Att möta en bil som närmar sig på samma sida på en väg med mittremsa känns lite obehagligt första gången man råkar ut för det men man vänjer sig, bara man tar det lugnt. Att bilar kör vänstertrafik genom rondeller när det är trångt på andra sidan är väl också helt naturligt. Att passera ett rött ljus utan att stanna genom en liten avstickare vid sidan om gatan är kreativt, och bidrar till att trafiken flyter lite smidigare.

I DN kåserar Sanna Torén Björling om ”Farliga gator”. Hon konstaterar att bilisterna i Stockholm har självförtroende, vilket de inte har i Göteborg. Därför kan stockholmarna kosta på sig att släppa fram fotgängare, trots att trafiktempot är högt. Det gör man inte i Göteborg. Där vill bilisterna köra snabbt och inte låtsas om att de bor i en småstad.
Krönikören Mats Petterson i GT konstaterar att även gotlänningarna har sin egen körkultur. Att använda körriktningsvisare är till exempel onödigt. ”Folk har väl inte att göra med var jag ska hän”. Själv har jag lagt märke till en vänstersväng som jag kallar gotländsk eftersom jag oftast har sett den här. Den innebär att man övergår till att köra vänstertrafik redan omkring 300 m innan avtagsvägen till vänster dyker upp. Det är ett effektivt sätt att förhindra farliga omkörningar just vid vänstersvängen, vilket annars kunde vara en risk eftersom körriktningsvisaren ändå inte används. I nio fall av tio dyker det ju ändå inte upp en mötande bil just då. Det tionde fallet inträffar bara under semestern och då är det ändå bara stockholmare man möter.

Ibland hamnar man efter en Volvo som kör 50-60 km per timme oavsett om den tillåtna farten är 80 eller 40. Det känns tryggt och bra, i alla fall om man inte har bråttom till färjan. Jag brukar då gissa att det är ”en gubbe med keps” och i nio fall av tio stämmer det. Den tionde gången är det en kvinna med krulligt permanentat hår som knappt syns bakom ratten. Idag körde en bil ca 60 km i timmen på en av de få vägar på Gotland där man faktiskt får köra 90. När jag väl kunde köra om på en raksträcka var det en gubbe i keps – som talade i sin mobil.

Vem ska betala?

Den 9 maj skrev Kajsa Ekis Ekman i DN: ”Efter ett halvårs frånvaro återkom i söndags demokratin till Grekland”.  Hon menar att det är en seger för demokratin att de två partier som styrt Grekland i decennier har röstats bort från makten. Ekman oroar sig för att demokratin under ett halvår har åsidosatts medan bankerna och Bryssel i praktiken har tagit över styret. Hon bortser då från att det nu saknas en majoritet som alls kan styra landet. Det omöjliga valresultatet har lett till att dels en opolitisk regeringschef har utsetts, dels nyval kommer att ske i juni. Hur detta i någon rimlig bemärkelse kan innebära att demokratin har återkommit till Grekland är obegripligt.

Kajsa Ekis Ekman
Vad som har orsakat krisen är att de partier som i god demokratisk ordning har röstats fram i Grekland under decennier, enligt flertalet bedömare, har låtit det grekiska folket leva över sina tillgångar, bland annat genom att inte betala sina skatter, medan skuldberget har ökat. Det tycks nu finnas en politisk majoritet i Grekland som inte vill att landet ska betala sina skulder, utan att genomförda lönesänkningar och andra besparingar ska återställas samtidigt som man inte vill lämna euron. Man vill alltså fortsätta den politik som  de två ledande partierna fört och som har lett fram till den ekonomiska krisen.
Euron är en delorsak till krisen. Om Grekland hade haft kvar sin egen valuta, drachman, skulle den ha sjunkit i värde och grekerna skulle ha blivit allt fattigare i alla fall. Men majoriteten vill inte lämna euron.
Enligt Ekis Ekman är det de konservativa och socialdemokraterna som i årtionden har tagit lån och förskingrat pengar, inte folket som nu tvingas betala. Vanliga människor ska inte behöva betala lånen enligt Ekis Ekman, eftersom korrupta politiker har skänkt pengarna till rika kapitalister, säger hon i Radions P1. Det är lättvindigt resonerat. Det är det grekiska folket som i demokratisk ordning har röstat fram dessa partier. Det är först när notan ska betalas som grekerna tröttnar på dem, men det är så dags.
Det är ett problem för demokratin att folk röstar fram en omöjlig politik. Om Grekland inte vill acceptera lånevillkoren från EU, är det fritt fram att lämna euron och EU-samarbetet, men det vill inte  majoriteten göra. Men vem ska betala? Om grekerna har röstat fram oansvariga politiker får de rimligen också ta konsekvenserna av detta.

Farligare att cykla än att åka bil

Häromdagen refererade DN Folksams nya och skrämmande statistik över cykelolyckorna. Nästan hälften av dem som skadas allvarligt i trafikolyckor och av dem som får bestående men är cyklister. I bara 20 procent av cykelolyckorna är bilar inblandade. Den helt dominerande delen är singelolyckor eller olyckor med andra tvåhjulingar eller fotgängare.

I en ledare dagen därpå drar DN den märkliga slutsatsen: ”att cykla är mera sunt än osunt för individen, omgivningen och klimatet”. Det är en slutsats som baseras mer på ideologisk övertygelse än fakta. Min första invändning är - jämfört med vad? Jag utgår från att DN har underförstått att alternativet är biltrafik, men det finns också kollektivtrafik och gångtrafik att jämföra med. Att jag inte anser att koldioxidutsläppens betydelse för klimatet är övertygande bevisade framgår nog av andra inlägg på denna blogg, så det lämnar jag därhän. Att cykeltrafik skulle vara mindre störande för omgivningen än till exempel kollektivtrafik eller fotgängartrafik ifrågasätter jag starkt. För dem som inte är övertygade rekommenderar jag en promenad i Götgatsbacken på Söder. Den fotgängare som inte påverkas negativt av den omfattande cykeltrafiken i hög fart där är troligen helt blind och döv. Konflikter mellan trafikslagen inträffar i stort sett hela tiden, bland annat dokumenterat av Södermalmsnytt.

Den viktigaste invändningen gäller dock individperspektivet. Cyklisterna orsakar sig själva så extremt många olyckor att frågan knappast kan negligeras. Men jämförelsen med dem som skadas vid bilolyckor kan inte göras utan att ta hänsyn till trafikarbetet, det vill säga både hur många som cyklar och hur långt de cyklar. Mätt i antal resor svarar cykeln för cirka 11 procent av de markbundna transporterna i Sverige. Men cykelresor är korta varför de endast utgör någon procent av det totala persontransportarbetet i Sverige. Det betyder att det inte bara är något farligare att cykla än att åka bil. Innebörden är att det är kanske hundra gånger farligare att cykla! Ska samhället verkligen verka för så farliga aktiviteter som att cykla? 

Det finns ett bra alternativ till cykeln som också ger motion och det är att gå. Då menar jag att man kan gå sträckor upp till 4 km inom 45 minuter och därmed uträtta en betydande del av alla ärenden. För längre sträckor än så finns kollektivtrafik som komplement. Att gå är betydligt mindre riskabelt jämfört med att cykla. Läs mer om detta här. 

Jag slutade själv att cykla i Stockholm för 25 år sedan för att i stället promenera mera. Orsaken var främst den stress som cyklandet innebar med krav på ständig uppmärksamhet på trafiken. Även om det finns cykelbanor krävs uppmärksamhet på andra cyklister och fotgängare. Att promenera är helt överlägset för hjärnan. Tankarna tillåts glida iväg fritt och bearbeta stundens problem eller bara reflektera över Stockholms skönhet. 

Att gå är bra för själen. I dagens SvD redovisas dessutom forskning som visar att vardagsmotionen är minst lika viktig för hälsan som det intensiva träningspasset. 

Detta är ingen argumentation mot till exempel behovet av fler cykelbanor. Men jag tycker att argumenten för detta ska vara sakliga och inte ideologiska.

Rådigt ingripande

Strax före kl 18 på fredagskvällen ingrep en kvinna mot en misstänkt kvinnlig brottsling som sparkades och slogs på Götgatan i Stockholm. Hon tog ett stadigt tag om armen och pressade ned henne på gatan, medan en man i närheten ringde polisen. Så här såg det ut när jag kom ut från Slussens tunnelbaneentré mot Götgatan.

I några minuter hölls hon sedan fast tills polisen anlände och förde henne till radiobilen.

Men exakt vad hade egentligen hänt innan jag kom till platsen? Någon som vet?

Nu släpps äntligen boken om Libyen

I oktober 2004 fick vi en förfrågan om att arbeta i Libyen under en tvåårsperiod. Konsultföretaget WSP skulle på uppdrag av den libyska planmyndigheten göra en regionplan för Tripoliregionen. Ghaddafis Libyen! Kan man arbeta där? Ville vi verkligen arbeta under en ökänd diktator? Känd för stöd till terrorister över hela världen, för sin lynnighet, för sina teatrala framträdanden på den internationella scenen, förtryck av den egna befolkningen. Å andra sidan hade denna diktatur just kommit ut ur kylan, ur en mångårig ekonomisk bojkott föranledd just av Libyens terroristaktioner men också för brott mot internationella regler om ickespridning av kärnvapen. Världen var övertygad om att denne till synes helt galne härskare höll på att utveckla egna kärnvapen. Men nu hade han krupit till korset, erkänt sin skuld, betalat stora belopp till efterlevande till dem som dödats i hans terrordåd och dessutom lovat att under internationell övervakning avbryta planerna på egna massförstörelsevapen.

Världen hade dragit en lättnadens suck och sträckte ut en varm hand till den tidigare föraktade och utfryste Ghaddafi. Det libyska folket kunde komma ut ur sin isolering, och vi blev nyfikna på att få följa förändringarna på nära håll. Så vi tackade ja till jobbet och flyttade till Tripoli och bodde där under drygt två år 2005-2007.

Våren 2011 exploderade Libyen i ett landsomfattande uppror som ledde till totalt krig med FN- och Natoinblandning. Då hade vi redan sagt oss att det nog behövdes en bok om Libyen. Samtidigt som boken skrevs fortskred kriget och när boken var klar var Ghaddafi borta och Libyen hade fått en ny regering. Hur framtiden ser ut vet vi inte men demokratiska val står nu på dagordningen. Idag kommer boken ut på bokhandelsdiskarna – Libyen, Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, på Norstedts förlag. 

Författarna på ett kafé i oasen Ghadames i öknen nära gränsen till Algeriet och Tunisien.

Libyen är ett glest befolkat land, rikt på olja. Till största delen består landet av oändliga öknar och otillgängliga bergstrakter. En smal kustremsa längs Medelhavet är befolkad och odlingsbar. Turismen är näst intill obefintlig, trots att det finns flera kultur­historiska världsarv och en lång kust med i det närmaste oändliga sandstränder. Landet är okänt för många trots att det ligger så nära Europa.

Dagens Nyheter har rescenserat boken här. Några andra omdömen om boken står att läsa här och här och här och här och här.  Ett referat från vårt boksläpp finns här. En intervju med Eva Hernbäck i kunskapskanalen finns här. En intervju med mig från P1 morgon finns här. En intervju med Eva i Människor och tro finns här.