Arkitekt Ola Andersson skriver i DN Sthlm Debatt att Stockholm under tjugo års tid har misslyckats med att bygga bostäder i den takt som staden växer. Skulden för detta lägger han på ”en otidsenlig och därför ogenomförbar regionplan”. Det är idén om att kommunerna ska utveckla regionala stadskärnor som ett komplement till den centrala regionkärnan som han förkastar. I stället för ogenomförbara planer på ”förlegade superförorter” måste enligt Andersson innerstaden växa.
"Otidsenlig regionplan"
Men Andersson har både missförstått den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 och orsakerna till bostadsbristen. Tanken på regionala stadskärnor formulerades för drygt tio år sedan i den förra regionplanen, RUFS 2001, vars framtagande jag då ansvarade för. Redan då kritiserade Ola Andersson tanken på att bygga upp koncentrerade områden med stadsmässig och blandad bebyggelse av den typ som idag nästan bara finns i innerstaden på fler platser i den snabbt växande regionen. I en tidningsartikel i Metro fotograferades Ola Andersson och jag i Sundbyberg, som ett exempel på den typ av bebyggelse som Ola Andersson ville ha mer av i stället för de regionala stadskärnorna. Men jag begrep inte heller då hans kritik. Dels var det ju just den typen av bebyggelse som vi även i den regionala utvecklingsplanen ville se mer av, dels ingick ju faktiskt Sundbyberg i den utvidgade centrala regionkärnan.
RUFS2010 Plankartan
Om Ola Andersson studerade den plan han kritiserar lite närmare skulle han finna att planen redovisar en central regionkärna som är ungefär dubbelt så stor som innerstaden. Den inkluderar således även närförorterna i Söderort och Västerort samt närliggande delar av Solna, Sundbyberg och Nacka. Det finns alltså ingen som helst motsättning mellan Ola Anderssons förslag att låta innerstaden växa och regionplanen. Stockholm har alldeles för lite tät stad i förhållande till efterfrågan på denna stadstyp, eftersom den stadstypen i huvudsak slutade att byggas efter modernismens intåg kring 1930.
Det vore ändå helt orealistiskt att tro att det bara skulle vara i den utvidgade innerstaden som bostäder skulle byggas i framtiden. Stockholmsregionen består av 26 kommuner och det finns efterfrågan på mer boende i alla kommuner. De regionala stadskärnorna är ett svar på hur en del av detta bostadsbyggande, men även arbetsplatser och service, kan styras till tätare stadsmiljöer. Om denna inriktning i RUFS 2010 är alla berörda kommuner överens.
Att Stockholmsregionen under de senaste tjugo åren har misslyckats med att nå ett tillräckligt bostadsbyggande har naturligtvis ingenting med regionplanen att göra. Den främsta orsaken är att den sociala bostadspolitiken med stora statliga subventioner avskaffades i början av 1990-talet. Efter 1990 sker bostadsbyggande helt på marknadens villkor. Eftersom risktagandet har flyttats över från staten till investerarna leder det till att färre bostäder byggs i förhållande till efterfrågan.
Ola Andersson är en skicklig demagog: "De kommunala bostadsbolagens renoveringar av miljonprogrammen i syfte att göra sig av med dem som bor där i dag måste stoppas." Att miljonprogrammet behöver genomgripande upprustning som inkluderar stambyten, fasadrenoveringar mm låtsas han inte om. Vidare låtsas han att den enda möjligheten att bygga nya hus i Stockholmsregionen är i kranskommunernas sommarstugeområden, vilket inte alls stämmer med fakta. Det är endast en liten del av de nya husen som byggs där, antagligen av hushåll som till skillnad från Ola Andersson och jag faktiskt föredrar den glesa och naturnära miljön, trots dess brister på kollektivtrafik och service.
Men Andersson har både missförstått den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 och orsakerna till bostadsbristen. Tanken på regionala stadskärnor formulerades för drygt tio år sedan i den förra regionplanen, RUFS 2001, vars framtagande jag då ansvarade för. Redan då kritiserade Ola Andersson tanken på att bygga upp koncentrerade områden med stadsmässig och blandad bebyggelse av den typ som idag nästan bara finns i innerstaden på fler platser i den snabbt växande regionen. I en tidningsartikel i Metro fotograferades Ola Andersson och jag i Sundbyberg, som ett exempel på den typ av bebyggelse som Ola Andersson ville ha mer av i stället för de regionala stadskärnorna. Men jag begrep inte heller då hans kritik. Dels var det ju just den typen av bebyggelse som vi även i den regionala utvecklingsplanen ville se mer av, dels ingick ju faktiskt Sundbyberg i den utvidgade centrala regionkärnan.
Om Ola Andersson studerade den plan han kritiserar lite närmare skulle han finna att planen redovisar en central regionkärna som är ungefär dubbelt så stor som innerstaden. Den inkluderar således även närförorterna i Söderort och Västerort samt närliggande delar av Solna, Sundbyberg och Nacka. Det finns alltså ingen som helst motsättning mellan Ola Anderssons förslag att låta innerstaden växa och regionplanen. Stockholm har alldeles för lite tät stad i förhållande till efterfrågan på denna stadstyp, eftersom den stadstypen i huvudsak slutade att byggas efter modernismens intåg kring 1930.
Det vore ändå helt orealistiskt att tro att det bara skulle vara i den utvidgade innerstaden som bostäder skulle byggas i framtiden. Stockholmsregionen består av 26 kommuner och det finns efterfrågan på mer boende i alla kommuner. De regionala stadskärnorna är ett svar på hur en del av detta bostadsbyggande, men även arbetsplatser och service, kan styras till tätare stadsmiljöer. Om denna inriktning i RUFS 2010 är alla berörda kommuner överens.
Att Stockholmsregionen under de senaste tjugo åren har misslyckats med att nå ett tillräckligt bostadsbyggande har naturligtvis ingenting med regionplanen att göra. Den främsta orsaken är att den sociala bostadspolitiken med stora statliga subventioner avskaffades i början av 1990-talet. Efter 1990 sker bostadsbyggande helt på marknadens villkor. Eftersom risktagandet har flyttats över från staten till investerarna leder det till att färre bostäder byggs i förhållande till efterfrågan.
Ola Andersson är en skicklig demagog: "De kommunala bostadsbolagens renoveringar av miljonprogrammen i syfte att göra sig av med dem som bor där i dag måste stoppas." Att miljonprogrammet behöver genomgripande upprustning som inkluderar stambyten, fasadrenoveringar mm låtsas han inte om. Vidare låtsas han att den enda möjligheten att bygga nya hus i Stockholmsregionen är i kranskommunernas sommarstugeområden, vilket inte alls stämmer med fakta. Det är endast en liten del av de nya husen som byggs där, antagligen av hushåll som till skillnad från Ola Andersson och jag faktiskt föredrar den glesa och naturnära miljön, trots dess brister på kollektivtrafik och service.
Nu har väl kommunerna delvis grovt förfuskat de sympatiska ideerna från RUFS. Stockholms stad vill bygga radhus i Kista - knappast ett sätt att skapa stad - och den plan för Kungens kurva som jag har sett går ut på att det ska bli more of the same - alltså bara butiker och kontor. En gammal tanke från City 67 som har visat sig idiotisk och som nu Stockholms stad kostar på hundratals miljoner för att gottgöra.
SvaraRadera