Få städer i världen har genomgått en så märklig befolkningsutveckling som Rom. Under romarrikets glansdagar mellan 300 f Kr och 300 e Kr var huvudstaden Rom en miljonstad. Det var ungefär två tusen år sedan och hundratals år innan Stockholm fanns på kartan, Rom var då huvudstad i ett jätterike som omfattade hela Medelhavsområdet. Det sträckte sig från Skottland i norr till Egypten i söder, från Atlanten i väster till Mesopotamien i öster. Från alla håll sökte sig människor till Rom för att vara nära maktens grytor. Det var allt från administratörer, militärer och handelsmän till hantverkare och slavar. Överallt skulle det byggas nya hus och palats.
Sedan kejsaren Konstantin flyttat huvudstaden till Konstantinopel, Romarriket delats i Östrom och Västrom och det Västromerska riket gått under i krigen mot västgoter och germaner tömdes staden på befolkning. Under seklerna därefter när Rom var säte för påvarna och huvudstad i Kyrkostaten pendlade befolkningen mellan 50 000 och 100 000, vilket på den tiden fortfarande var en ansenlig befolkning, men ändå bara bråkdelen av miljonbefolkningen under Romarriket. Medan Sverige var en stormakt på 1600-talet var dock huvudstaden Stockholm ännu mindre än Rom, bara en obetydlig småstad med kanske 10 000 invånare.
Roms befolkning under 2 300 år.
Genom Garibaldis insatser enades Italien 1861 och Rom blev huvudstad i det nya landet. Åter växte befolkningen snabbt och nådde åter miljonstrecket i början av 1900-talet. Idag är Rom en storstad på omkring tre miljoner människor, men det är inte längre någonting som sticker ut internationellt. Europas största städer är numera Istanbul, Paris, London och Moskva, som alla har långt större befolkning än Rom. För två tusen år sedan omfattade Rom området innanför Aurelius stadsmur. I förra bloggen konstaterade jag att det antika Rom var omkring tre gånger tätare än Paris och andra täta storstäder är idag. Hur kunde man bo så tätt?
Insulae till vänster, villor till höger.
Borgare och aristokrater bodde i förnämliga villor om högst två eller tre våningar. De flesta familjer bodde dock i lägenheter om ett rum i ganska höga hyreshus, s k insulae. Romarna hade uppfunnit betong, ett byggnadsmaterial som medgav att man byggde hus på höjden. Ofta byggdes hus i fem eller sex våningar. Ofta byggdes de tre första våningarna i betong, medan man byggde de översta våningarna i enklare konstruktioner.
Modell av romersk insulae
En byggnad som är 2000 år gammal är Pantheon som är byggd av betong i kupolen, en konstruktion som fortfarande finns kvar. Sedan glömdes tekniken bort och uppfanns på nytt under 1800-talet.
Pantheon med kupol, 126 e Kr.
I Stockholm har olika byggnadsstadgor och byggnadsordningar har reglerat både hushöjder och gatubredder i Stockholm, och därmed format en stor del av den innerstad vi har vant oss vid. Före 1800-talets mitt fanns det få byggnader i Stockholm som var högre än tre våningar. Högre trähus än två våningar tilläts inte av brandskyddsskäl. Enligt 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm reglerades gatubredder och hushöjder. Nya gator skulle bli 60 svenska fot, dvs ungefär 18 m breda. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m.
På liknande sätt ville kejsar Augustus begränsa byggnadshöjden i det antika Rom. Den maximala höjden beslutades till 21 m vid en allmän gata. Detta liknar på ett påfallande sätt hushöjden i Stockholm. Kejsar Trajanus skärpte sedan reglerna till maximalt 18 m, men byggherrarna försökte på olika sätt kringå bestämmelserna, precis som man också försökte i Stockholm, t ex med s k kungsvåningar.
Aqua Claudia utanför Rom, en antik akvedukt.
Romarna byggde ju akvedukter som försedde staden med stora mängder friskt vattten, som också räckte till de stora badanläggningarna som byggdes av bl a kejsarna Diocletianus och Caracallas. Det fanns också vattentoaletter, också offentliga sådana, där skiten spolades bort i täckta avloppsledningar, något som Stockholm fick först i slutet på 1800-talet. Romarna var sannerligen långt före sin tid.
Sedan kejsaren Konstantin flyttat huvudstaden till Konstantinopel, Romarriket delats i Östrom och Västrom och det Västromerska riket gått under i krigen mot västgoter och germaner tömdes staden på befolkning. Under seklerna därefter när Rom var säte för påvarna och huvudstad i Kyrkostaten pendlade befolkningen mellan 50 000 och 100 000, vilket på den tiden fortfarande var en ansenlig befolkning, men ändå bara bråkdelen av miljonbefolkningen under Romarriket. Medan Sverige var en stormakt på 1600-talet var dock huvudstaden Stockholm ännu mindre än Rom, bara en obetydlig småstad med kanske 10 000 invånare.
Genom Garibaldis insatser enades Italien 1861 och Rom blev huvudstad i det nya landet. Åter växte befolkningen snabbt och nådde åter miljonstrecket i början av 1900-talet. Idag är Rom en storstad på omkring tre miljoner människor, men det är inte längre någonting som sticker ut internationellt. Europas största städer är numera Istanbul, Paris, London och Moskva, som alla har långt större befolkning än Rom. För två tusen år sedan omfattade Rom området innanför Aurelius stadsmur. I förra bloggen konstaterade jag att det antika Rom var omkring tre gånger tätare än Paris och andra täta storstäder är idag. Hur kunde man bo så tätt?
Borgare och aristokrater bodde i förnämliga villor om högst två eller tre våningar. De flesta familjer bodde dock i lägenheter om ett rum i ganska höga hyreshus, s k insulae. Romarna hade uppfunnit betong, ett byggnadsmaterial som medgav att man byggde hus på höjden. Ofta byggdes hus i fem eller sex våningar. Ofta byggdes de tre första våningarna i betong, medan man byggde de översta våningarna i enklare konstruktioner.
En byggnad som är 2000 år gammal är Pantheon som är byggd av betong i kupolen, en konstruktion som fortfarande finns kvar. Sedan glömdes tekniken bort och uppfanns på nytt under 1800-talet.
I Stockholm har olika byggnadsstadgor och byggnadsordningar har reglerat både hushöjder och gatubredder i Stockholm, och därmed format en stor del av den innerstad vi har vant oss vid. Före 1800-talets mitt fanns det få byggnader i Stockholm som var högre än tre våningar. Högre trähus än två våningar tilläts inte av brandskyddsskäl. Enligt 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm reglerades gatubredder och hushöjder. Nya gator skulle bli 60 svenska fot, dvs ungefär 18 m breda. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m.
På liknande sätt ville kejsar Augustus begränsa byggnadshöjden i det antika Rom. Den maximala höjden beslutades till 21 m vid en allmän gata. Detta liknar på ett påfallande sätt hushöjden i Stockholm. Kejsar Trajanus skärpte sedan reglerna till maximalt 18 m, men byggherrarna försökte på olika sätt kringå bestämmelserna, precis som man också försökte i Stockholm, t ex med s k kungsvåningar.
Romarna byggde ju akvedukter som försedde staden med stora mängder friskt vattten, som också räckte till de stora badanläggningarna som byggdes av bl a kejsarna Diocletianus och Caracallas. Det fanns också vattentoaletter, också offentliga sådana, där skiten spolades bort i täckta avloppsledningar, något som Stockholm fick först i slutet på 1800-talet. Romarna var sannerligen långt före sin tid.
Tack för informativ text.
SvaraRadera