Första maj kanske är en dag som lämpar sig för att tala om det gemensamma. Jag uppmärksammade som många andra författaren Lena Andersson när hon 2005 sommartalade genom att läsa nya Testamentet ordagrant, men genom att välja sällan citerade avsnitt, vilket uppfattats som en ateistisk predikan. Hon har på senare tid medverkat i radioprogrammet "Allvarligt talat" med många kloka synpunkter.
Lena Andersson
Men nu tycks någonting ha hänt. Lena Andersson växte upp i stadsdelen Tensta, byggd under miljonprogrammet då staten subventionerade ett bostadsbyggande av en omfattning som aldrig skådats förr eller senare i Sverige. Till Tensta kommer man med den blå linjens tunnelbana, som byggdes under slutet av 1970- och början av 1980-talet och gjort att Stockholmstrafiken fungerar ganska väl. Hon studerade under 1980-talet vid skidgymnasiet i Torsby och senare vid Stockholms universitet, och drog nytta av den svenska skola som gjort det möjligt för allt fler att studera utan skyhöga skolavgifter även från de samhällsklasser där detta aldrig tidigare varit möjligt. Hon är 40+, dvs i den ålder då de flesta ännu klarar sig ganska väl utan stora insatser av sjukvården.
Jag tillhör generationen före Lena Andersson som föddes då fortfarande bara en minoritet kunde studera vidare, då bostadsbristen och trångboddheten var fundamental och något första spadtag på tunnelbanan ännu inte hade tagits. Jag kan se hur stora förbättringar som trots allt har nåtts i Sverige under det senaste dryga halvseklet. Lena Andersson borde också kunna se detta, men vill kanske inte.
När jag jobbade i Indien för några år sedan bodde jag i en mångmiljonstad utan tunnelbana, med 40 procent av befolkningen som bodde i slum och några på gatan utan tak över huvudet. Ändå bodde en minoritet i bra och rymliga bostäder och hade råd med bil eller mc. Jag kunde vid behov få god vård på ett utmärkt sjukhus tack vare en försäkring, som dock den stora majoriteten saknade. Skillnaden mellan Sverige och Indien är naturligtvis till en del att vi har högre inkomster här, men också att de är jämnare fördelade. Skillnaden jämfört med Sverige för ett halvsekel sedan och Indien idag heter skatter, som möjliggör att de flesta nu kan leva ett anständigt liv. För alla dem, som har höga inkomster kan detta givetvis vara en nackdel, om man inte tycker att detta skall vara alla förunnat.
Jag skriver detta med anledning av Lena Anderssons uppmärksammade kolumn i DN för två veckor sedan med rubriken "
Skatt är den sanna girigheten", med uppföljningen ”
Votering begärd, verkställ” i går, den 30 april. Här kommer hon ut som en sann superlibertarian. Alla skattepengar går till att täcka andra människors behov, men ingenting som Lena Andersson själv har nytta av. Eftersom alla hela tiden kräver att någon annan ska betala är skatt girighet.
Gemensamma majoritetsbeslut tycks Andersson bara kunna acceptera i frågor som vänster- eller högertrafik, men i sort sett inga andra och de flesta frågor är enligt Andersson inte av den karaktären. Jag kan bara konstatera att frågan om vänster- eller högertrafik i Lena Anderssons samhälle skulle vara helt ointressant, därför att det utan skatter inte heller skulle finnas några vägar.
Andersson tycks anse att det är orimligt att en majoritet beslutar att ta en viss andel av individens inkomster för gemensamt ändamål. Hon tycks jämställa majoritetsbeslut i en demokrati med diktatur. Att en majoritet tar en viss andel av inkomsterna i anspråk – skatt – jämställer hon med despotisk makt och slavarbete. Som god libertarian vill hon tillåta maximal självständighet och valfrihet, med betoning på politisk frihet, frivilliga sammanslutningar samt det individuella omdömet. Hon hänvisar dem som inte uppskattar självägandets samhälle att frivilligt sluta sig samman och frivilligt arbeta för varandra.
Åsa Linderborg
Åsa Linderborg har i
Aftonbladet slaktat Lena Anderssons första kolumn och konstaterar att Lena Andersson argumenterar på gymnasienivå. Hur skulle hon själv kunna samla in några likasinnade att betala hela kostnaden för tunnelbanan från Tensta till city? Det är enligt Linderborg förbluffande att hon inte kan finna ett enda argument varför åtminstone en viss skattenivå är nödvändig om man alls ska kunna bygga ett samhälle. Jag håller helt med henne.
Men kanske är det inte alls som man tror. Författaren Roland Paulsen hävdar i ett
inlägg i DN att Lena Anderssons text helt enkelt ska läsas som ironi. Att Andersson driver så absurda resonemang att läsaren tvingades distansera sig från texten, läsa ”mellan raderna” och tänka själv. Associationer och kritiskt tänkande väcks till liv. Att liksom jag, tolka hennes text bokstavligt är helt fel.
Roland Paulsen
Det är enligt Andersson inte de kapitalister som flyr till skatteparadis, som Panama, vi ska förfära oss över utan att staten alls tvingar oss att betala skatt. Precis som fursten och hallicken, ser staten alla pengar som sina, skriver Andersson. Varför accepterar vi egentligen Skatteverkets ”tvångsindrivning”? I en värld där världens rikaste procent nu äger mer än resten av världens befolkning tillsammans kalla staten för ”furste” är sarkastiskt, men enligt Paulsen ändå effektfullt. Men har Roland Paulsen rätt i att texten ska läsas ironiskt, och att Lena Andersson faktiskt menar precis tvärtom? Det blir mer och mer gåtfullt. Vad ska man tro. Mystiken tätnar.
Bostadsminister Peter Eriksson
