Häromveckan avslöjade DN att plast som skulle återvinnas i stället bränns av Cementa i Slite på Gotland. Plastavfall som ska materialåtervinnas till 80 procent återvinns enligt DN i själva verket bara till 35 procent.
Hur upprörda ska vi bli? Så här såg fördelningen av plastavfallet ut 2010 (Kartläggning av plastavfall, 2012, SNV) med den plast som sorterats ut. Idag är andelen materialåtervinning något större och andelen till cementtillverkning något mindre.
Utsorterad plast. Andelar till energiåtervinning, cementtillverkning och materialåtervinning 2010.
Av de omkring 560 000 ton plastavfall som uppkom under 2010 gick omkring 320 000 ton plastavfall till energiåtervinning vilket motsvarade omkring 58 procent. Men mängden plast som inte sorteras ut är relativt stor och en betydande del av detta kan antas brännas med energiåtervinning i fjärrvärmeanläggningar, typ Högdalen. Så andelen plast som bränns är i själva verket ännu större. Vi är helt enkelt mycket långt från målet 80 procent.
Ett annat sätt att vinkla nyheten kunde vara att fokusera på Cementa i Slite där man minskar användningen av kol i cementtillverkningen. Enligt Cementa är den plast som bränns sådan som inte kan återvinnas. Cementa i Slite utsågs faktiskt till bästa cementfabrik i världen vad gäller användning av alternativa bränslen som ersättning för fossila bränslen vid den årliga internationella CemFuels-konferensen i Dubai den 16 februari 2015, detta trots att viss plast bränns. Men mängden plast som bränns minskar. Cementa har till och med en vision om att nå klimatneutralitet 2030 med noll koldioxidutsläpp under cementproduktens livstid. Så här ser visionen ut.
Cementas vision om klimatneutralitet till 2030.
Livscykelanalyser visar att materialåtervinning av plast är bättre för miljön än att framställa motsvarande mängd ny plast från fossila råvaror. Men det finns förklaringar till att det inte sker i så hög grad som vi skulle vilja. Olika sorters plast (t ex polyeten, polypropen, PET eller mer ovanliga sorter) har olika förutsättningar för återvinning och bör inte blandas. Återvunnen plast används oftast i enklare produkter exempelvis plastpåsar och blomkrukor. Ett undantag är PET-flaskor som samlas in separat, vilket möjliggör att plasten återanvänds för nya PET-flaskor. Alternativet är att bränna plasten och utnyttja det höga energivärdet för att ersätta fossila bränslen. Det kan ske i en fjärrvärmeanläggning eller, som i det här fallet, i en anläggning för tillverkning av cement i Slite.
Inom EU materialåtervinns mindre än en tredjedel av allt hushållsavfall och ungefär lika mycket läggs på tipp. I Sverige läggs nästan ingenting på tipp längre. Energiåtervinning förekommer sällan i andra länder. Det är svårt att få överblick över avfallshanteringen, eftersom avfall köps och säljs över gränser. En betydande del av det sorterade plastavfallet skickas till exempel till Tyskland (enligt DN-artikeln). Sverige köper avfall från andra länder (som innehåller viss mängd plast) som bränsle för produktion av fjärrvärme och elektricitet med hög verkningsgrad och bra rökgasrening.
Materialåtervinning kanske inte behöver vara den enda vägen till frälsning.
Hur upprörda ska vi bli? Så här såg fördelningen av plastavfallet ut 2010 (Kartläggning av plastavfall, 2012, SNV) med den plast som sorterats ut. Idag är andelen materialåtervinning något större och andelen till cementtillverkning något mindre.
Av de omkring 560 000 ton plastavfall som uppkom under 2010 gick omkring 320 000 ton plastavfall till energiåtervinning vilket motsvarade omkring 58 procent. Men mängden plast som inte sorteras ut är relativt stor och en betydande del av detta kan antas brännas med energiåtervinning i fjärrvärmeanläggningar, typ Högdalen. Så andelen plast som bränns är i själva verket ännu större. Vi är helt enkelt mycket långt från målet 80 procent.
Ett annat sätt att vinkla nyheten kunde vara att fokusera på Cementa i Slite där man minskar användningen av kol i cementtillverkningen. Enligt Cementa är den plast som bränns sådan som inte kan återvinnas. Cementa i Slite utsågs faktiskt till bästa cementfabrik i världen vad gäller användning av alternativa bränslen som ersättning för fossila bränslen vid den årliga internationella CemFuels-konferensen i Dubai den 16 februari 2015, detta trots att viss plast bränns. Men mängden plast som bränns minskar. Cementa har till och med en vision om att nå klimatneutralitet 2030 med noll koldioxidutsläpp under cementproduktens livstid. Så här ser visionen ut.
Livscykelanalyser visar att materialåtervinning av plast är bättre för miljön än att framställa motsvarande mängd ny plast från fossila råvaror. Men det finns förklaringar till att det inte sker i så hög grad som vi skulle vilja. Olika sorters plast (t ex polyeten, polypropen, PET eller mer ovanliga sorter) har olika förutsättningar för återvinning och bör inte blandas. Återvunnen plast används oftast i enklare produkter exempelvis plastpåsar och blomkrukor. Ett undantag är PET-flaskor som samlas in separat, vilket möjliggör att plasten återanvänds för nya PET-flaskor. Alternativet är att bränna plasten och utnyttja det höga energivärdet för att ersätta fossila bränslen. Det kan ske i en fjärrvärmeanläggning eller, som i det här fallet, i en anläggning för tillverkning av cement i Slite.
Inom EU materialåtervinns mindre än en tredjedel av allt hushållsavfall och ungefär lika mycket läggs på tipp. I Sverige läggs nästan ingenting på tipp längre. Energiåtervinning förekommer sällan i andra länder. Det är svårt att få överblick över avfallshanteringen, eftersom avfall köps och säljs över gränser. En betydande del av det sorterade plastavfallet skickas till exempel till Tyskland (enligt DN-artikeln). Sverige köper avfall från andra länder (som innehåller viss mängd plast) som bränsle för produktion av fjärrvärme och elektricitet med hög verkningsgrad och bra rökgasrening.
Materialåtervinning kanske inte behöver vara den enda vägen till frälsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar