Hur ska Sverige regeras efter valet i nästa vecka? Hittills har den rödgröna regeringen styrt i minoritet, trots att decemberöverenskommelsen revs upp. Efter den senaste Svensk väljaropinion, en sammanvägning av flera stora opinionsmätningar som Sifo gör för radions Dagens Eko, ökar Kristdemokraterna och befinner sig nu över 4-procentsspärren. Miljöpartiet ökar också till drygt 6 procent och verkar nu säkra att vara kvar i riksdagen även nästa mandatperiod, liksom Liberalerna som också legat nära. För Kd är det rätt överraskande eftersom de legat klart under 4-procentsspärren i de flesta mätningar under flera år. För Miljöpartiets del är det kanske en effekt av sommarens rekordvärme, som har lyft klimatfrågan. Två nya kvinnliga partiledare, Anna Busch Thor och Isabella Lövin, har i så fall stärkt sina ställningar.
Men det gör det inte lättare att bilda ny regering. Av allt att döma kommer det att finnas åtta partier i riksdagen även i fortsättningen och inget block kommer att få egen majoritet. Evert Svensson, fd riksdagsledamot (S), skrev på DN Debatt i söndags att vi behöver ett nytt valsystem som ger färre och större partier.
Svensson var ganska ny i riksdagen när det nuvarande valsystemet infördes med en kammare och en 4-procentsspärr. Med facit i hand kan man kanske konstatera att det nya valsystemet inte var riktigt genomtänkt, trots att det diskuterats så länge. Ett uppenbart exempel är att antalet ledamöter bestämdes till 350 vilket ledde till den så kallade lotteririksdagen, där många riksdagsbeslut måste avgöras med lottens hjälp. Lotteririksdagen eller lottriksdagen kallades det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och VPK fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans. Efter denna mandatperiod infördes 349 platser i riksdagen för att förhindra att detta skulle kunna uppstå igen.
Med 4-procentspärren trodde man sig kunna begränsa antalet partier till de 5 partier som då fanns i riksdagen. Men det lyckades inte. Miljöpartiet kom in i riksdagen i 1988 års val efter debatter om säldöd och algblomning. Visserligen ramlade man ur riksdagen igen men från 1994 har man hela tiden funnits i riksdagen. 1991 kom KDS (Nuvarande Kd) in i riksdagen på egna meriter och fick dessutom tre regeringsposter i Carl Bildts regering. 1991-1994 fanns dessutom Ny demokrati i riksdagen. År 2010 kom SD in i riksdagen, där vi numera har åtta partier.
Och med åtta partier har det blivit svårare och svårare att bilda regering, särskilt som det också finns tre politiska block – alliansen, de rödgröna och SD.
Det finns två huvudlinjer om man vill få en riksdag där det blir klarare majoriteter och lättare att bilda en handlingskraftig regering. Det ena är att införa majoritetsval i enmansvalkretsar, som man har i t ex Storbritannien eller valkretsar med ett fåtal mandat per valkrets där det skulle krävas 15-20 procent för att klara en riksdagsplats. Men eftersom vi har tre nästan jämnstora partier runt 20-25 procent, S, M och SD, skulle det bara leda till att dessa tre partier skulle ta de flesta mandat, men inte skapa någon tydlig riksdagsmajoritet.
Det andra alternativet skulle vara att höja riksdagsspärren och eventuellt utesluta utjämningsmandat. Bara partier över 5 % eller mer skulle representeras i riksdagen. Det verkar vara Evert Svenssons alternativ. Men jag tror tyvärr att han har fel. Det går enkelt att beräkna effekterna av att höja riksdagsspärren. I nedanstående diagram visas effekterna av att höja riksdagsspärren till 6, 8 eller 10 %.
Mandatfördelning på politiska block i riksdagen baserat på Sifos sammanvägda opinionssiffror vid olika riksdagsspärrar, 4, 6, 8 och 10 %.
Med dagens opinionssiffror skulle inget block få egen majoritet. Vid en spärr på 6 % skulle ju Kd och Liberalerna inte komma in i riksdagen, vilket skulle stärka de rödgröna något, men inte leda till riksdagsmajoritet. Vid högre spärr skulle även Mp, V och C riskera sin riksdagsplats, men det skulle ändå inte leda till någon tydligare majoritet. Höga riksdagsspärrar skulle sannolikt leda till att partier gick ihop eller samverkade valtekniskt. Om man antar att V och Mp skulle samverka på vänstersidan och C, L och Kd på högersidan skulle det kanske minska antalet partier till fem, men inte ändra de grundläggande förutsättningarna.
Mandatfördelning på eventuella samverkande politiska partier i riksdagen baserat på Sifos sammanvägda opinionssiffror.
Vi skulle få fem partier med mellan 16 och 26 procent vardera, men inget av dagens politiska block skulle få mycket mer än 40 procent. De rödgröna skulle få 41 % och alliansen knappt 39 %.
Den bistra sanningen som ingen vill ta i (i varje fall före valet) är att det krävs blocköverskridande samverkan för att få majoritet i riksdagen.
Men S och M skulle bara få 45 procent och är dessutom en osannolik lösning. En tänkbar möjlighet vore att S och Mp regerade tillsammans med C, L och Kd, en mittenregering, som med nuvarande opinionssiffror skulle få 52 procent, alltså egen majoritet. Då skulle V, M och SD förlora påtagligt i inflytande. Jag har svårt att se något annat realistiskt alternativ, och detta är kanske inte heller realistiskt. Men det är dags att se verkligheten.
Men det gör det inte lättare att bilda ny regering. Av allt att döma kommer det att finnas åtta partier i riksdagen även i fortsättningen och inget block kommer att få egen majoritet. Evert Svensson, fd riksdagsledamot (S), skrev på DN Debatt i söndags att vi behöver ett nytt valsystem som ger färre och större partier.
Svensson var ganska ny i riksdagen när det nuvarande valsystemet infördes med en kammare och en 4-procentsspärr. Med facit i hand kan man kanske konstatera att det nya valsystemet inte var riktigt genomtänkt, trots att det diskuterats så länge. Ett uppenbart exempel är att antalet ledamöter bestämdes till 350 vilket ledde till den så kallade lotteririksdagen, där många riksdagsbeslut måste avgöras med lottens hjälp. Lotteririksdagen eller lottriksdagen kallades det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och VPK fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans. Efter denna mandatperiod infördes 349 platser i riksdagen för att förhindra att detta skulle kunna uppstå igen.
Med 4-procentspärren trodde man sig kunna begränsa antalet partier till de 5 partier som då fanns i riksdagen. Men det lyckades inte. Miljöpartiet kom in i riksdagen i 1988 års val efter debatter om säldöd och algblomning. Visserligen ramlade man ur riksdagen igen men från 1994 har man hela tiden funnits i riksdagen. 1991 kom KDS (Nuvarande Kd) in i riksdagen på egna meriter och fick dessutom tre regeringsposter i Carl Bildts regering. 1991-1994 fanns dessutom Ny demokrati i riksdagen. År 2010 kom SD in i riksdagen, där vi numera har åtta partier.
Och med åtta partier har det blivit svårare och svårare att bilda regering, särskilt som det också finns tre politiska block – alliansen, de rödgröna och SD.
Det finns två huvudlinjer om man vill få en riksdag där det blir klarare majoriteter och lättare att bilda en handlingskraftig regering. Det ena är att införa majoritetsval i enmansvalkretsar, som man har i t ex Storbritannien eller valkretsar med ett fåtal mandat per valkrets där det skulle krävas 15-20 procent för att klara en riksdagsplats. Men eftersom vi har tre nästan jämnstora partier runt 20-25 procent, S, M och SD, skulle det bara leda till att dessa tre partier skulle ta de flesta mandat, men inte skapa någon tydlig riksdagsmajoritet.
Det andra alternativet skulle vara att höja riksdagsspärren och eventuellt utesluta utjämningsmandat. Bara partier över 5 % eller mer skulle representeras i riksdagen. Det verkar vara Evert Svenssons alternativ. Men jag tror tyvärr att han har fel. Det går enkelt att beräkna effekterna av att höja riksdagsspärren. I nedanstående diagram visas effekterna av att höja riksdagsspärren till 6, 8 eller 10 %.
Med dagens opinionssiffror skulle inget block få egen majoritet. Vid en spärr på 6 % skulle ju Kd och Liberalerna inte komma in i riksdagen, vilket skulle stärka de rödgröna något, men inte leda till riksdagsmajoritet. Vid högre spärr skulle även Mp, V och C riskera sin riksdagsplats, men det skulle ändå inte leda till någon tydligare majoritet. Höga riksdagsspärrar skulle sannolikt leda till att partier gick ihop eller samverkade valtekniskt. Om man antar att V och Mp skulle samverka på vänstersidan och C, L och Kd på högersidan skulle det kanske minska antalet partier till fem, men inte ändra de grundläggande förutsättningarna.
Vi skulle få fem partier med mellan 16 och 26 procent vardera, men inget av dagens politiska block skulle få mycket mer än 40 procent. De rödgröna skulle få 41 % och alliansen knappt 39 %.
Den bistra sanningen som ingen vill ta i (i varje fall före valet) är att det krävs blocköverskridande samverkan för att få majoritet i riksdagen.
Men S och M skulle bara få 45 procent och är dessutom en osannolik lösning. En tänkbar möjlighet vore att S och Mp regerade tillsammans med C, L och Kd, en mittenregering, som med nuvarande opinionssiffror skulle få 52 procent, alltså egen majoritet. Då skulle V, M och SD förlora påtagligt i inflytande. Jag har svårt att se något annat realistiskt alternativ, och detta är kanske inte heller realistiskt. Men det är dags att se verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar