Vykort från en klimatförändrad framtid

Klimatförändringarna kommer att påverka Londons framtid. Om detta handlar en utställning som pågår på Museum of London från oktober i år till mars nästa år, väl tajmat med klimatförhandlingarna i Cancún i Mexiko. Klimatförändringarna kommer att påverka alla aspekter från byggnader och offentliga platser till Londonbornas dagliga liv. Hur detta kan komma att te sig försöker Robert Graves och Didier Madoc-Jones visa i 14 digitalt manipulerade bilder på utställningen Postcards From The Future.

När Arktis värms upp saktar Golfströmmen in och temperaturen i UK sjunker. Vintern blir olidligt hård. Themsen fryser till varje vinter. Den frusna Themsen är både romantisk och skrämmande. På 1600-talet målade konstnärer vackra vinterbilder, men den här gången växer isen till mer och mer på lång sikt.

"Londons öppna platser liknar tropiska plantager. Konstnaden för matproduktion ökar och den odlingsbara jorden är en knapp resurs. Mer och mer av Londons parker används för industriell odling. Hyde Park med landmärket Hyde Park Hilton hotell används för produktion av palmolja för energiproduktion.

Notting Hill karnevalen finns kvar men det är numera en dödsfälla att vara ute i solen utan att vara insmord med blått solskydd på grund av det uttunnade ozonlagret.

Antalet klimatflyktingar får en enorm omfattning. Londons centrala delar inklusive Buckingham Palace är numera omgivna av vidsträckt slumbebyggelse. Alla är på flykt och Londons översvämmade centrala delar är numera övergivna.

London har anpassat sig till de höjda vattennivåerna och behovet av självförsörjning med mat. Här planteras ris på Parliament Square fram till murarna runt Westminister Palace.

Nelson tittar från sin kolonn ner på slumbebyggelsen som numera fyller Trafalgar Square.

Det översvämmade Picadilly Circus används numera för energiproduktion med vindkraft och solfångare.

London har blivit obeboeligt. Vid 7-meters floden svämmar vattnet över Thames Barrier och London liknar Venedig."
“Vi vill skapa en plats där folk kan fundera på hur klimatförändringarna kan komma att påverka deras egen framtid. Vi vill skapa vackra och fängslande bilder som talar för sig själv. Vi har valt vykortsbilder från London som alla känner till. Genom att fokusera vår kreativa energi på dessa välkända panoramabilder har bilderna fått ett eget liv. Vi blev själva förvånade över hur storyn utvecklades när scenen skapats. Varje bild har blivit en minisåpa med färg, drama, triumf och motgång när London förvandlas för att möta förändringen,” säger bildskaparna.
Tja vad ska vi tro? Blir det varmare eller kallare? Den frågan tycks ju vara helt dagsaktuell när snöstorm och kyla slagit sitt grepp om både London och Stockholm. Här tycks upphovsmännen inte riktigt kunna bestämma sig. Annalkande istid eller tropisk värme? Och hur sannolikt är det egentligen med kärnkraftverk i Kew Gardens, vindkraftverk på Picadilly Circus, risodling på Parliament Square eller slumbebyggelse på Trafalgar Square?
Trots de alarmistiska bilderna i London verkar det inte som om klimatförhandlingarna i Cancún leder någon vart. Det är inte bara Japan som vägrar förlänga Kyotoavtalet. Även EU:s president, Herman van Rompuy, säger att Cancún-samtalen är meningslösa.

Beklagligt ställningstagande av DO om niqab och burka i skolan

I dagens DN debatt gör DO Katri Linna klart att hon anser det vara diskriminering att förbjuda niqab i skolan: Att utestänga en elev från undervisningen bara för att hon bär niqab strider enligt DO mot diskrimineringslagen. Diskrimineringslagen förpliktar skolorna att försöka undanröja hinder som följer av elevers religiösa övertygelse. Att utestänga en elev från undervisningen bara för att hon bär niqab utan att ta hänsyn till de specifika förutsättningarna för deltagandet strider därför enligt DO mot diskrimineringslagen.
Det är ett beklagligt ställningstagande, som kommer att väcka mycket debatt framöver. Det är också beklagligt att det inte blir en rättslig prövning i domstol av det ärende som prövningen avser. Risken finns nu att den sekulära grunden för samhällslivet i Sverige urholkas, eftersom religiösa skäl på detta sätt får en särställning i samhället. Kanske behöver diskrimineringslagen skrivas om.

Barnskötare iklädda niqab?
DO tar inte ställning till om det går att arbeta som barnskötare iförd niqab, utan bara om rätten till utbildning. Det innebär att det skulle finnas en rätt att utbilda sig till barnskötare oavsett om det sedan går att arbeta som barnskötare, ett helt bisarrt ställningstagande. Det finns ingen rättighet att få gå en speciell utbildning i Sverige liksom det inte finns en rättighet till ett visst arbete. Varje utbildning måste få ställa krav på dem som utbildas.
DO säger också att det inte främjar kvinnors jämställdhet att utestänga kvinnor som bär niqab från utbildning. Men det är inte det frågan gäller, utan endast om det är diskriminering. Det tyder alltså på att DO har en annan agenda än enbart diskrimineringslagen som grund för sitt ställningstagande
Religionsfriheten innebär inte en ovillkorlig rätt att tillämpa religiösa sedvänjor utan hänsyn till konsekvenserna för andra människors fri- och rättigheter. Vi har redan dragit upp gränser för religionsfriheten. Det är till exempel inte tillåtet med månggifte i Sverige, även om man enligt islam hävdar rätten för män att ha upp till fyra fruar. Det är till exempel inte heller tillåtet med faraonisk omskärelse av kvinnor även om man hävdar detta bruk av religiösa skäl.
Att det förekommer muslimska friskolor med lärare som använder niqab är för mig inget argument, utan snarare ytterligare ett skäl att även förbjuda religiösa friskolor.
Jag anser med hänsyn till religionsfriheten inte att vi generellt bör förbjuda någon att gå klädd i burka eller niqab i offentliga sammanhang. Däremot är det ingen mänsklig rättighet att arbeta inom skola och barnomsorg. Det är det inte heller att utbilda sig till vissa yrken. Det är rimligt att en arbetsgivare ställer upp regler för vad som är lämplig klädsel inom olika yrken, liksom att en skola förbjuder användandet av heltäckande slöja, niqab eller burka, i utbildningen. Jag har därför varit positiv till de ställningstaganden mot burka och niqab som man har gjort i Stockholms skolor, och ser gärna att riksdagen utfärdar centrala riktlinjer för detta.

DO Katrin Linna har tidigare hävdat att ”religionsfriheten är en omistlig del av vårt öppna och demokratiska samhällssystem”, där rätten att utöva religiösa sedvänjor enligt Linna självfallet också gäller i skolan. Men det finns inget tvång att använda slöja i Sverige, och ingen utestängs således från skola och arbete. DO:s ställningstagande är bara att beklaga. Det kan få långtgående konsekvenser och öppna vägen för religiös fundamentalism.

Rekordmånga bloggbesökare i november

Antalet besökare på denna blogg har efter nedgången under sommaren ökat stadigt under hösten och var under november nära 2 700, vilket är nära sju gånger så många som i november för ett år sedan.

Det är trevligt att många och allt fler läser min blogg och det bidrar till att jag fortsätter att skriva inlägg i alltmer skiftande ämnen. Ni är välkomna att fortsätta läsa och göra kommentarer.

Psykologiskt klimattrams i SvD

Nu ska psykologerna engagera sig i att få människor att bekämpa klimatförändringarna, enligt ett stort uppslaget reportage i SvD. Och tidningen inleder på sedvanligt tendensiöst sätt:
”Isbjörnen som vankar fram och tillbaka på det krympande isflaket”. Fakta är att det finns fler isbjörnar än på mycket länge och att det största hotet är legal jakt som bedrivs i Kanada.
”Kvinnan som vadar fram längs bygatan i Bangladesh med vatten upp till hakan och sina ägodelar på huvudet. Vidsträckta fält av vitblekta koraller”. Fakta är att det har inte har inträffat någon havsnivåhöjning som har drabbat korallöar och det kommer inte att ske i framtiden heller eftersom korallöar växer i takt med havsnivåhöjningen.
”Den ryske mannen som sitter i askan efter sitt nedbrunna hus och gömmer händerna i ansiktet”. Det finns inte något som talar för att de ryska skogsbränderna hänger samman med klimatförändringen.
”Forskarna har blivit allt mer säkra på att klimatet faktiskt håller på att förändras med stigande temperaturer, smältande glaciärer, höjda havsnivåer, översvämningar, värmeböljor och omfattande skogsbränder som följd". Ingen ifrågasätter att klimatet förändras. Frågan är vad som är orsakerna. Där är inte forskarna överens.
”Allmänheten är fortfarande ganska passiv och litar inte riktigt på forskarnas slutsatser”. Lyckligtvis är folk sunt skeptiska. De kanske frågar sig hur mycket av klimatförändringen som beror på människans utsläpp och hur mycket som har naturliga orsaker. Faktum är ju att medeltemperaturen har stigit sedan början av 1800-talet, långt innan utsläppen av koldioxid hade någon omfattning att tala om. Klimatet har ju trots allt förändrats under flera miljarder år, långt innan människan fanns. Kan man alls påverka utvecklingen eller borde man i stället anpassa sig till den.
”Det som är komplicerat med klimatförändringarna är att de främst orsakas av en genomskinlig och luktfri gas – koldioxid”, säger psykologen Marta Cullberg Weston, initiativtagare till ” Klimatpsykologiskt nätverk”.

Psykologen Marta Cullberg Weston.
Frågan är vad psykologer vet om orsakerna till klimatförändringen. ”Klimatet har ändrats tidigare i historien också, men det som är unikt med dagens förändringar är att de till största delen orsakas av människan”, säger Janet Swim, amerikansk psykologiprofessor. Hon kanske menar uppvärmningen mellan 1970 och 2000, men hon förklarar inte hur uppvärmningen började redan på 1800-talet eller avsaknaden av uppvärmning mellan 1940 och 1970.

Psykologiprofessorn Janet Swim.
Enligt de svenska och amerikanska psykologer som SvD har pratat med finns det psykologiska orsaker till att människor är skeptiska till klimathotet. Det handlar alltså inte om att det vetenskapliga underlaget ifrågasätts. Nej det handlar om psykologiska flyktmekanismer som ”det händer inte här”, eller att klimathotet är diffust och avlägset. ”Problemet för klimatet är att kostnaden för ett miljövänligt beteende är konkret och upplevs som en uppoffring i nuet, medan vinsten ligger i framtiden och upplevs som relativt diffus” säger psykologiprofessorn Janet Swim. Men faktum är att den eventuella vinsten av klimatåtgärder inte bara upplevs som diffus, den är genuint osäker. Vi vet inte om vi kan påverka klimatförändringarna det minsta, det enda vi vet är vad teoretiska modellberäkningar visar, modeller som hittills inte kunnat återspegla de verkliga förändringarna - avsaknaden av uppvärmning efter 1998.
Frågan är varför SvD engagerar sig i en okritisk kampanjjournalistik av detta slag? Och varför man ifrågasätter läsarnas förmåga att tänka själv.

Indiskt stjärnskott på långa häcken

Indien är ingen stor idrottsnation. När man visar sport på TV här är det i nio fall av tio cricket det handlar om. Den tionde gången är det hockey, alltså field hockey eller landhockey som vi säger hemma. Friidrott visas aldrig på TV här. Men de senaste dagarna har ett nytt stjärnskott från löparbanorna faktiskt synts i TV-rutorna här. Hon heter Ashwini Chidananda Akkunji, är 23 år och har bidragit till att Indien just nu gör sin bästa insats genom tiderna i de nu pågående Asiatiska spelen som avslutas i den kinesiska staden Guangzhou i dag. Indien har hittills vunnit 14 guld och ligger på sjätte plats inför den sista dagen.

Ashwini Akkunji har bidragit med två av dessa guldmedaljer. På torsdagen vann hon 400 m häck på 56,15 och på fredagen ingick hon i det segrande indiska laget i stafett 4x400 m. Där sprang hon tredje sträckan och gav Mandeep Kaur ett stort försprång på sista sträckan som hon kunde hålla ända in i mål med tiden 3.29, 02. Akkunji kommer från byn Siddapura i Udupi Taluk i delstaten Karnataka i sydvästra Indien. Det är där Bangalore ligger.

Ashwini Akkunji, Sini Jose, Manjeet Kaur och Mandeep Kaur, Indiens segrande stafettlag.
Hemma i Siddapura satt sju familjemedlemmar framför TV-rutan och såg henne vinna. Akkunji ringde sin pappa två gånger före loppet i torsdags och var lite nervös inför finalen, men hon skulle göra sitt bästa. Och det räckte ju hela vägen fram till mål. Folk är mycket religiösa i Siddapura och många besökte templet och ringde i klockor vid underliga tider för att hjälpa henne fram till segern, liksom man gjorde inför Samväldesspelen i Delhi för en tid sedan då hon också vann. När hon kommer hem från Kina ska byn fira sin andra Diwali för året. Och hela Indien firar med henne. Men hennes succé kom som en överraskning även för grannarna i byn. Man visste att hon idrottade och reste runt till olika tävlingar även utomlands, men hade ingen aning om att hon var ett sådant stjärnskott. Och vem vet, kanske dyker hon till och med upp i de svenska TV-rutorna så småningom.
Hennes tid, 56,15 är i och för sig inte så snabb, internationellt sett. Världsrekordet har ryskan Julia Pechonkina med 52,34 sedan 2003, en tid som jamaicanskan Melanie Walker snuddat vid de senaste åren. Svenska rekordet är på 54,15 sedan 1986 och innehas av Ann-Louise Skoglund. Men det indiska rekordet som är på 55,42 sedan OS i Los Angeles 1984 och innehas av P T Usha borde ligga inom räckhåll för Akkunji under de närmaste åren.
Stafettguldet försvarade Indien från asiatiska spelen i Doha för fyra år sedan. Manjeet Kaur från Punjab var den enda från det segrande indiska laget som var med även nu. Nu gav hon laget en bra start på första sträckan och fick därmed sitt tredje guld i asiatiska mästerskap.
Två av de andra indiska guldmedaljerna har vunnits i kabaddi, både kvinnor och män. Kabaddi är en för de oinvigda helt obegriplig lagsport med ursprung i södra Indien, där det fortfarande är något av nationalsport, liksom i Bangla Desh. Två lag med sju spelare i varje lag har var sin planhalva av spelplanen. Spelplanen är 12,5x10 meter. Man spelar i 2x20 minuter och byter sida i halvlek. Lagen turas om att springa in på motståndarlaget planhalva och attackera eller brotta ner en motståndare och sedan springa tillbaka igen. Attackerade spelare är "ute". Den försvarande laget bildar en kedja för att stoppa den attackerande spelaren att komma tillbaka till sin egna planhalva innan han hinner ta ett andetag. Om den attackerande spelaren tar ett andetag är han ute.

Indiens damer slår Thailand i finalen i kabaddi.
Guldmedajerna i kabaddi har uppmärksammats särskilt här i Pune, eftersom såväl herrlaget som damlaget har vardera en spelare från Pune, 24-åriga Nitin Ghule och 19-åriga Deepika Joseph. Medan Ghule arbetar vid järnvägen studerar Joseph på Fergusson College, som ligger bara ett stenkast från där jag bor i Pune. Vem vet jag kanske till och med har mött henne när jag druckit min espresso på Barista på Fergusson Road, där många studenter brukar sitta. Så jag tar åt mig lite av guldglansen, ni vet,” jag mötte Lassie”.

Barista Café på Fergusson College Road, Pune, där jag har Privilege Card.

Fortsatt debatt om skyskrapor

Debatten om höga hus fortsätter. I dagens nummer av Stockholm City diskuteras den föreslagna skyskrapan vid Norra Djurgårdsstaden nära Ropsten. Den ska byggas på platsen för en av de nuvarande gasklockorna i stål. Med sina 170 meter blir gasklocksskrapan i Norra Djurgårdsstaden Stockholms högsta byggnad någonsin, men ligger fortfarande i lä av Turning Torso i Malmö med 190 meter. I en internationell jämförelse är det inte särskilt högt. Den ska rymma 529 lägenheter, tre gånger fler än än Turning Torso.

Värtan är en plats som jag tycker är tänkbar för ett högt hus, om man nu vill bygga sådana i Stockholm. Jämfört med Tors Torn är arktitekturen också mer spännande med sin veckade fasad. För övrigt är redan den befintliga gasklockan omkring 90 meter hög och utgör redan ett landmärke, väl synligt från många platser i Stockholm. Det är den världsberömda arkitekten Jacques Herzog som ritar den nya byggnaden. Han är mest känd för fågelboet i Peking och Tate Modern i London. Herzog sticker ut hakan och säger i Stockholm City: ”Att göra platsspecifika lösningar känns förlegat. En stad och dess byggnader är i ständig evolution. Det är inte enbart romantiskt att vilja bevara det gamla. Det är också en sjukdom som gör att städer blir alltför mycket sig själva.”

Tors Torn
I senaste numret av tidskriften Arkitektur diskuterar redaktören Olof Hultin behovet av skyskrapor i Stockholm. Han betecknar Alexander Wolodarskis Tors Torn som ”anskrämliga”, och jag är böjd att hålla med. Dessutom är placeringen svårbegriplig, eftersom den inte markerar någon speciell plats i staden. Han nämner skyskrapetillskyndaren och centerpartisten Per Ankersjö, som tror att vi måste bygga skyskrapor om vi ska få plats med alla människor när stan växer. Men Ankersjö är helt enkelt dåligt påläst. Hultin ger rådet: inga nya skyskrapor i Stockholms innerstad! Motiveringen är lika enkel: de behövs inte! Tillskyndarnas argument, att Stockholms snabba tillväxt kräver att vi bygger högt och förtätar innerstaden, avfärdar han som trams. Och här åberopar han de argument som jag och Alexander Ståhle framförde i tidningen Stockholm City för en tid sedan. När staden växer (och det gör den kanske med 400 000 invånare på 20 år) är det mycket bättre att förtäta i ytterstaden. Det är där det behövs en förtätning, inte i en redan tät och välfungerande innerstad! Ytterstaden är nämligen bara en fjärdedel så tät som innerstaden. Ytterstaden kan få en fördubbling av sin bebyggelsevolym med normala hushöjder och stadstyper som vi känner som omtyckta och välfungerande, och som skapar underlag för service.
Jag har tidigare räknat ut att det skulle krävas 78 Turning Torso varje år i Stockholms innerstad, totalt 1 557 stycken, för att rymma tillräckligt många bostäder för de kommande 20 årens befolkningstillväxt. Hur många tror att det vore ett realistiskt koncept? Ett vanligt innerstadskvarter med 100 m sida och sju våningar utan gårdshus rymmer omkring 350 lägenheter, dubbelt mot Turning Torso. Det är många som vill bo i tät innerstadsmiljö. Vi kan skapa mycket mer tät bebyggelse i måttlig skala som verkligen efterfrågas genom förtätning i ytterstaden.

Förbindelserna över Saltsjö-Mälarsnittet

Stockholmsregionens befolkning har ökat kontinuerligt från omkring 200 000 invånare i början av 1800-talet till dagens drygt 2 miljoner. Den väntas fortsätta att växa till uppemot 3 miljoner vid mitten av detta sekel.

Stockholmsregionens befolkning 1800-2050.
Städer är i grunden handelsplatser, platser för utbyte av varor och tjänster. Ju fler människor som bor i en stad, desto fler möjligheter öppnas för nya alltmer specialiserade produkter – varor eller tjänster – på denna marknad. Därför växer städerna och därför är de största städerna också de ekonomiskt starkaste. Följande diagram visar hur diversifieringen hänger samman med storleken för svenska regioner. Stockholmsregionen är störst och har flest branscher av alla svenska regioner. Det innebär att mycket specialiserade verksamheter, t ex nya branscher, bara kan finnas i Stockholmsregionen. När nya branscher växer kan de spridas till andra regioner.

Branscher och regionstorlek i Sverige.
För att storleken på en region verkligen ska komma till nytta för den ekonomiska tillväxten krävs att trafiksystemet ger god tillgänglighet inom hela den funktionella regionen. Här har Stockholmsregionen en svaghet i de fåtaliga förbindelserna med spår och vägar mellan norr och söder. En miljon människor bor på vardera sidan om vattnen. Ännu finns bara två järnvägsspår i den s k Getingmidjan, och dessa har nu funnits i 140 år. Därtill finns fyra tunnelbanespår sedan 1950-talet och sedan några år också tvärbanan. På vägsidan finns förbindelserna över Slussen, Centralbron, Västerbron och Essingeleden. Följande diagram visar hur vägtrafiken över det s k Saltsjö-Mälarsnittet har utvecklas under de senaste 80 åren.

Trafik över Saltsjö-Mälarsnittet 1930-2010.
En ganska snabb ökning fram till mitten av 1970-talet, därefter långsammare ökning men under de senaste tio åren har trafiken stagnerat, framförallt som resultat av en alltmer tilltagande trängsel. På motsvarande sätt har kapaciteten inom kollektivtrafiken, pendeltågstrafiken och tunnelbanan, i stort sett också nått sitt kapacitetstak. Om inte kapaciteten skulle ökas skulle resultatet bli att interaktionen mellan regionens norra och södra delar successivt skulle minska, relativt sett. Effekterna av detta skulle bli att den fortsatta ekonomiska tillväxten i regionen skulle hämmas och att ökningen av antalet jobb skulle avta. Det är i detta perspektiv man bör se den nya Citybanan och förslaget till Förbifart Stockholm – att hålla ihop regionens norra och södra delar. Bygget av Citybanan är nu igång, medan bygget av Förbifart Stockholm väntas starta inom ett par år.
När den första bron byggdes väster om Gamla Stan, Västerbron 1935, hade Stockholms län 800 000 invånare. Västerbron räckte i drygt 30 år. När nästa broar byggdes, Essingeleden och Centralbron, 1967 hade befolkningen ökat med ca 600 000 invånare till 1,4 miljoner. Det har nu gått drygt 40 år sedan dess, och kommer att ha gått mer än 50 år innan nästa nordsydliga vägförbindelse är klar, Förbifart Stockholm. Under den perioden kommer Stockholms befolkning att öka med ytterligare 900 000 invånare till omkring 2,3 miljoner. Den befolkningsökningen motsvarar fler människor än Göteborg och Malmö tillsammans.

Stockholmsregionens befolkning 1900-2010 och nya broförbindelser.
Det är befolkningsökningen som leder till att det då och då behövs fler förbindelser över Saltsjö-Mälarsnittet. Men fler vägar leder inte nödvändigtvis till mer trafik. Innan Essingeleden öppnades 1966 hade Västerbron och Slussen tillsammans 135 000 bilar per dygn. Idag drygt 40 år senare är trafiken över dessa broar fortfarande mindre än hälften av vad den var under början på 1960-talet. Genom trängselavgifterna och Södra länken har under de senaste åren trafik omfördelats från Centralbron till Essingeleden. När Förbifarten öppnas om ca 10 år kommer trafik att omfördelas från Essingeleden, som idag är en flaskhals med bilköer under stora delar av dagen. Utan Förbifarten skulle trängsel i vägsystemet förvärras, vilket skulle drabba inte bara bilisterna själva utan också kollektivtrafiken med buss.

Trafik över olika förbindelser över Saltsjö-Mälarsnittet 1900-2010.
Men bättre framkomlighet med bil behöver inte leda till ökade utsläpp, eftersom utsläppen ökar vid köer. Sedan 1990 har CO2-utsläppen per capita i Stockholmsregionen minskat med 23 procent. Det är mer än CO2-minskningen per capita i Sverige som helhet, där minskningen var 14 procent. Detta har skett samtidigt som Essingeleden fått fyra körfält i varje riktning (genom ommålning), Södra länken och Norrortsleden byggts, fler körfält har tillkommit på E4 norr och söder om stan. Genom att Stockholmarnas per capitautsläpp dessutom är mindre än hälften av dem i övriga Sverige, bidrar Stockholmsregionen till att hela Sverige ska kunna klara sina klimatmål. Men för att Stockholm ska kunna fortsätta att växa behöver infrastrukturen också byggas ut. Stockholms tillväxt är bra både för hela Sveriges ekonomi och för hela Sveriges miljö.
De här tankarna fick jag tillfälle att utveckla för några veckor sedan vid ett möte på Stockholms Byggnadsförening. Förbifart Stockholm presenterades av projektledaren på Trafikverket Riggert Andersson. Sedan fick jag tillfälle att säga något om trafikledens betydelse för regionens fortsatta tillväxt, ekonomiskt och befolkningsmässigt.