Berlin 20 år efter återföreningen

Jag besökte Berlin första gången 1970, och sedan flera gånger under 1970- och 1980-talen, både väst och öst. Kontrasten mellan de båda delarna var slående, det glättiga neonglittrande väst, mot det grå och torftigare öst. Gränspoliserna var alltid lika hotfulla och skrämmande vid passagerna vid S-bahn Friedrichstrasse eller Checkpoint Charlie.

Muren delade Berlin under drygt 28 år mellan 13 augusti 1961 till 9 november 1989.  En märklig "hjälte" vid återföreningen var Egon Krenz. Han var Östtysklands sista kommunistledare efter den avsatte Erich Honecker från oktober 1989. Det var alltså han som hade makten i öst den 9 november 1989, när Berlinmuren öppnades som ett resultat av missförstånd mellan olika östtyska ledare.  Det var alltså Egon Krenz som ytterst hade makten att kommendera ut polis och militär för att stoppa folkmassorna som strömmade genom den öppnade muren, men som inte gjorde detta. 

Egon Krenz, Östtysklands sista ledare

Under några timmar stod Europa på randen till krig och massaker, men återföreningen blev trots allt fredlig och oblodig. Jag tycker att Krenz borde ha fått erkännande och medalj för detta, men han fick ingetdera. I stället dömdes han senare till sex och ett halvt års fängelse som högsta ansvarig för dödskjutningarna vid Berlinmuren under 1980-talet, tillsammans med övriga tidigare höga partirepresentanter från det östtyska kommunistpartiet. Men Krenz är ingen fredsduva, och försvarar än idag det forna Östtyskland.

En plats med särskild laddning var Potsdamer Platz.  Under mellankrigstiden fanns där många restauranger och hotell, ett centrum för Berlins nattliv.

Potsdamer Platz 1930.

Under andra världskriget förstördes hela området av artilleri och bombningar.  Vid ockupationen kom Potsdamer Platz att bli gräns mellan de sovjetiska, amerikanska och brittiska ockupationszonerna, och Berlinmuren byggdes sedan tvärs över den en gång betydelsefulla men sedan övergivna platsen.

Efter återföreningen 1989 blev Potsdamer Platz under en tid Europas största byggarbetsplats.  Ett av de största projekten var Sonys europeiska huvudkontor, Sony Center, ritat av Helmut Jahn, med en gigantisk kupol av glas och stål som täcker ett torg, omgivet av byggnader i glas och stål. 

Man kan sitta ner över ett glas öl under tak vid Sony Center även när det är småregnigt, som under de senaste dagarna.

En del tycker om den nya moderna arkitekturen kring Potsdamer Platz, men jag tycker snarast att den alltför mycket påminner om den ganska anonyma kontorsarkitektur som numera karaktäriserar de flesta storstäder. Potsdamer Platz har inte återfått sin speciella karaktär från före kriget, men det är naturligtvis på nytt ett sjudande centrum i en av Europas storstäder.

Skyskrapor i glas och stål karaktäriserar numera Potsdamer Platz. 

Fortfarande finns det påminnelser om var muren en gång gick på många ställen i staden. Markeringar i gatan eller små bevarade rester av muren här och där. En mer än en kilometer lång mur, nära Ostbahnhof, är ett särskilt konstprojekt utfört av internationella konstnärer 1990.

 Konst på en bevarad del av muren nära Ostbahnhof.

Det på fredlig väg återförenade Berlin och Tyskland är trots allt ett av de stora framstegen i vår tid.

”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.

"I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it". Detta är ett citat från “The Friends of Voltaire”, Evelyn Beatrice Hall, pseud. S.G. Tallentyre, 1906), alltså inte av Voltaire själv, men för att sammanfatta Voltaires uppfattning.

Voltaire (1694- 1778) fransk författare och upplysningsfilosof.

Detta enkla budskap är också grundprincipen för vår yttrandefrihet. Yttrandefrihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. FN:s deklaration formulerar rätten på följande sätt: "Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser". En liknande text finns också i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
För några dagar sedan hotade en liten församling i Florida att bränna koranen på bål på årsdagen för attentatet mot WTC i New York den 11 september 2001. Lyckligtvis fick den omfattande kritiken dem att avstå. Men tyvärr var det många av kritikerna som glömde bort grunderna för vår demokrati och yttrandefrihet.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon var "allvarligt oroad" av en amerikansk frikyrkas planer på att bränna Koranen den 11 september, sade en FN-talesman enligt nyhetsbyrån AFP. FN-chefen, han som är den som ytterst skall försvara FN:s deklaration om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, han ansåg att "sådana handlingar inte kan tolereras inom någon religion". Hur kan det vara så lätt att glömma de grundläggande fundamenten för vår demokrati och frihet? Jo, de kan tolereras och rätten att bränna böcker ska försvaras hur mycket vi än ogillar det, må det vara biblar, koranen, eller Jan Guillous samlade verk, det kan kvitta. liksom att uttrycka sin missaktning över religion, ateism, socialism eller vilken filosofi som helst i tal, skrift, musik, konst eller genom varje slags uttrycksmedel.

Nazistiskt bokbål i Berlin 10 maj 1933.
En förnuftig röst var däremot Helena Benauoda, ordförande i Sveriges muslimska råd. ”De är galenpannor — det är bättre att strunta i sådana här personer”, säger hon till TT. Klokt, förnuftigt, genomtänkt sagt. Skulle alla resonera så skulle det symboliska bokbålet i Florida, iscensatt av en liten församling med ett drygt 50-tal medlemmar i Florida, passera obemärkt och inte förarga någon, mer än möjligen några få närboende. I stället startade hotet om bokbål med massmedias hjälp en världsomfattande våg av fördömanden och avståndstaganden. Och det är inte något fel att kritisera, felet är att börja ropa på förbud. Lika svårt tycktes många ha att försvara rätten att publicera Muhammedkarikatyrerna, eller konstnären Lars Vilks rondellhund.
Muslimer och andra religiösa grupper förtrycker kvinnor, homosexuella och andra religiösa grupper, och inskränker själva yttrandefriheten, så snart de får möjligheten. Företrädare för islam kräver starkare än andra grupper att slippa utsättas för kritik. Och eftersom de mest fundamentala företrädarna återkommande sätter sina hotelser i verket, retirerar de som borde stå upp och värna om yttrandefriheten. Därigenom medverkar de själva till att yttrandefriheten inskränks. Varför ska de religiösas krav på att slippa utsättas för kritik alltid väga tyngre?
Koranbrännandet är inte bara en skymf mot koranen, utan en skymf mot islam och muslimer över hela världen, sade Muhammad Ismail, en talesman för islamiska Hizb ut-Tahrir. Visst, men det måste man kunna tåla utan att hota med våld. USA:s militäre ledare i Afghanistan, general David Petraeus varnade för att bokbålet utgjorde ett direkt hot mot amerikanska trupper. Visst, men ändå inget skäl att ropa på förbud.
Här i Sverige går valrörelsen in i sitt slutskede. Ett av de mest avskyvärda partierna är de främlingsfientliga Sverigedemokraterna. Men detta är verkligen inte något skäl att, som nu förekommer, störa deras möten för att hindra dem att framföra sitt budskap. Demokrati och yttrandefrihet måste försvaras även när det handlar om Sverigedemokraterna.

Uppdatering lördag den 18 september
Enligt dagens DN fanns två riksdagskandidater från Vänsterpartiet, Dror Feiler och Fransisco Contreras, med bland dem som störde Sverigedemokraternas möte i torsdags genom att blåsa i vuvuzela och tala i megafon på Sergels Torg. Dror Feiler tror enligt DN att "det är viktigare att försvara demokratin än att Jimmie Åkesson ska åtnjuta full frihet på ett okommenterat sätt".

Dror Feiler har ju själv hotats efter installationen ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet, för några år sedan. Den gången passade det bra att hävda samma yttrandefrihet som han inte vill tillerkänna andra. Dror Feiler har inte förstått demokratins grundläggande principer, som jag har refererat ovan.  Lars Ohly är kritisk och ska ta sina partivänner i örat. Det gör han rätt i, men det märkliga är ju att det alls ska behövas.

Utsikten som försvann

Förr kunde man se Gamla stan när man vandrade ner för Götgatsbacken norrut.

Den utsikten är numera ett minne blott. I stället finns här en uteservering till hotell Hilton.

Redan tidigare har den ganska trista Restaurang Strömmen blockerat utsikten från Hornsgatan mot Strömmens vatten. Samtidigt som alla pratar om hur värdefulla de här utblickarna är så ger staden tillstånd till sådana här försämringar av stadsbilden. Det är beklagligt.

Socialistisk detaljhandel – åt var och en efter behov…

Venezuelas president Hugo Chavez har godkänt en utbetalning på 690 miljoner dollar till den franska handelsjätten Casino och de andra ägarna av en stormarknadskedja. Därmed har staten tagit över 80 procent av aktierna och är nu majoritetsägare i kedjan.

Chavez har tidigare beordrat att Casinos dagligvarubutiker ska förstatligas sedan han anklagat dem för att hålla konstgjort höga priser efter den venezuelanska devalveringen i januari. ”I och med förvärvet av en majoritetsandel...kommer övergången till en socialistisk ekonomisk modell att förstärkas”, löd ett uttalande från informationsdepartementet. ”Nu kan folket köpa och äta mer”. Nåja, den som lever får se.

När jag läste denna nyhet i DN kom jag att tänka på de stora f d statliga varuhus som stod som ruiner i Tripoli när jag bodde där för några år sedan. De var monument över ett misslyckat förstatligande i ett annat oljeland, Libyen. Enligt Muammar Khaddafis Gröna bok, som utkom 1978, innebar privat detaljhandel en form av utsugning av människor som skulle avskaffas i den nya mönsterstat som Libyen skulle omskapas till. All privathandel förbjöds därför i början på 1980-talet. Istället skulle varor fördelas efter behov till låg kostnad från statliga varuhus. Ganska snabbt uppstod dock varubrist och dessa statliga varuhus stod tomma. Om det någon gång fanns någon vara inne såldes den genast slut till folk som egentligen inte behövde just detta, men behövde något att byta med.

Efter flera års umbäranden insåg regimen att den s k reformen blivit ett stort misslyckande. Varuhusen stängdes och privat detaljhandel tilläts igen. När jag bodde i Tripoli blomstrade småhandeln åter och nya privata stormarknader var åter på väg att etableras.
Jag minns också ett besök i Tallinn under Sovjetunionens sista skälvande år före upplösningen. Varubristen var skriande. Så även om priserna var låga, så fanns det nästan ingenting att köpa. I stora livsmedelshallar stod kyl- och frysdiskarna tomma eller så gott som tomma. I ett hörn av köttdisken låg några oaptitliga inälvor. Några få konservburkar var det enda som fanns på hyllorna. Men en stor trave mörkt bröd visade att människor trots allt kunde överleva. När jag återvände ett par år efter Estlands självständighet fanns det åter gott om varor i butikerna.

Miljöfarlig Ganeshafestival

Snart är det Ganeshafestival i Indien - Ganesha Chaturthi på hindi. Hinduerna firar då Ganesha, den gud som har fått sitt huvud ersatt av ett elefanthuvud, son till gudarna Shiva och Parvati. Guden Ganesha är den gud som står för visdom, välstånd och lycka, enligt hinduisk tradition. Det är också en gud som hyllas för att han undanröjer olika typer av hinder, men är på samma gång den som sätter ut hindren, hur nu detta ska gå ihop.Det finns olika myter om hur han fick sitt elefanthuvud. Den vanligaste handlar om att Ganesha föddes med ett mänskligt huvud, men att Shiva av misstag högg av honom huvudet när han kom emellan Shiva och Parvati. Shiva ersatte då Ganeshas ursprungliga huvud med ett elefanthuvud.

Festivalen infaller efter den hinduiska kalendern, oftast i slutet av augusti och början på september. I år börjar Ganeshafestivalen den 10 september och varar i 10 dagar. Under festivalen säljs gipsfigurer i olika storlekar som avbildar Ganesha. Man sätter också upp stora statyer av Ganesha i alla bostadsområden. Festivalen avslutas med att statyerna bärs genom gatorna i processioner med dans, sång och fanfarer och statyerna sänks eller kastas sedan i vattnet - i havet, någon flod eller sjö - en ritual som kallas Ganesh Visarjan. Detta offentliga firande av Ganeshafestivalen är populärt, med olika kulturella inslag som sång och musik, uppträdanden, teater mm.

Ursprungligen tillverkades Ganeshafigurerna av lera som togs från jorden nära hemmen. Seden att sänka ner figurerna i vattnet efter Ganeshafirandet representerade cykeln av skapande och upplösning i naturen.

På senare tid har man emellertid insett att det omfattande dumpandet av de gipsfigurer man numera använder i sjöar och vattendrag har allvarliga miljöeffekter. När gipsfigurerna långsamt löses upp i vattnet avger de giftiga tungmetaller som kvicksilver och kadmium och vattnets surhetsgrad kan öka. Dagen efter dumpningen kan man se stim av döda fiskar flyta på vattnet. Därför har man numera börjat experimentera med ekologiskt godtagbara alternativmaterial att tillverka Ganeshafigurerna av.

Bröderna Edstrands stållager och kontorshus

Lars Epstein skriver på sin DN-blogg  om att det vid Skansbron, nära rondellen ner till Hammarby sjöstad, står ett gammalt kontorshus med en plåtfasad. En gång lär det ha stått ”BRÖDERNA EDSTRAND” på fasaden, men stålgrossisten har sedan länge flyttat. Nu ska huset rivas och lämna plats för bostäder, kontor och en bussdepå. Därmed kan man också bygga bostäder vid slutet av Bondegatan på Södermalm, där nuvarande bussdepå finns. Att huset försvinner är ingen större förlust.

Men i SvD skriver arkitekten Johan Johansson om denna byggnad. Den byggdes 1960 i fyra våningar med fasader av mönsterstansade kassetter i rostfritt stål och en indragen takvåning, placerade på en sockel i gult tegel. Det är Kaleb Sjödén som anges som arkitekt, men ett envist rykte gör dock gällande att upphovsmannen till fasaderna i själva verket var den mer kände arkitekten Sigurd Lewerentz, han som ritat den berömda kyrkan i Björkhagen ni vet, liksom begravningskapell vid Skogskyrkogården. Sigurd Lewerentz var en så känd arkitekt att byggnaden i så fall borde betraktas som värdefull och ges högsta möjliga skyddsklassning och bevaras för eftervärden med alla de komplikationer detta kan tänkas ha. Jag ska inte gå in på hur Johansson resonerar här, men det kanske är sant. Ryktet går hursomhelst varken att bekräfta eller dementera. Men det är ju lite märkligt att en byggnad som ingen bryr sig särskilt mycket om, eller skulle sakna om den revs, plötsligt skulle bli mer värdefull bara för att Lewerentz ritat någon del av den.
Risken finns ju då att Stockholms fulaste hus på Folkungagatan som jag tidigare har skrivit om plötsligt skulle betraktas som värdefullt, bara för att Bengt Lindroos har ritat det, även om han själv erkänner att det är det djävligaste han gjort.

Kv Fredriksdal i framtiden invid Skansbron och Skanstullsbron.
Det är kanske bra att vi inte alltid vet allting säkert. Hursomhelst kommer få stockholmare att sakna denna ganska trista byggnad när den går i graven. Ganska många gamla eller nya stockholmare kommer tvärtom att kunna glädjas åt de nya bostäder som kommer att byggas här och på Södermalmssidan, tack vare att byggnaden rivs, må så vara att Lewerentz kan ha haft ett finger med när fasaden ritades. Dessutom kommer Hammarby Sjöstad lite närmare Södermalm på det sättet. Och vi får lite mer av den täta stad som så många vill ha.

Om medeltemperatur och moln

I Sverige brukar vi räkna juni, juli och augusti till sommarmånaderna, och då är det också varmast. Men så är det inte i den del av Indien där jag uppehåller mig. Perioden juni till september är monsunperioden, och det är årets kallaste månader - om man nu kan anse det kallt när det är 25-30 grader på dagarna. Men annars är det varmare. Under monsunen är det kallare eftersom det regnar och molnen skärmar av solinstrålningen så att den inte när de lägre luftlagren.

Medeltemperaturen i Pune, en stad med fem miljoner invånare i Maharashtra, ganska nära Mumbai, har, trots den globala uppvärmningen, faktiskt sjunkit under de senaste hundra åren, vilket framgår av nedanstående diagram. Globalt anser man att medeltemperaturen har ökat med 0,7 grader. I Indien är motsvarande temperaturhöjning 0,4 grader, drygt hälften av den globala höjningen, men i Pune alltså några tiondelar lägre än för hundra år sedan.

Medeltemperaturen är alltså omkring 25 grader i Pune, men vad står denna siffra egentligen för, och vad innebär det att medeltemperaturen ökar eller minskar med några tiondels grader på hundra år? Det som mäts är alltså lufttemperaturen någon meter över markytan. Årets medeltemperatur är medelvärdet av dygnets medeltemperatur under årets tolv månader. Skillnaden mellan varmaste och kallaste månaden är omkring 10 grader, lite olika beroende på om man mäter skillnaden mellan dygnets min-, max- eller medeltemperatur. Skillnaden mellan den varmaste månaden maj och den kallaste månaden december är 9,05 grader om man mäter dygnsmedeltemperaturen. Tar man dygnets maxtemperatur blir skillnaden mellan varmaste månaden april och den kallaste månaden augusti 10,6 grader. Utgår man från dygnets mintemperatur blir skillnaden mellan den varmaste månaden juni och den kallaste januari 10,8 grader. Det är egentligen inte så stora variationer under året vi talar om, tio grader upp eller ner.
Däremot är det som framgår av nedanstående diagram ganska stora skillnader mellan dygnets min- och maxtemperatur, alltså mellan dag och natt. I februari är skillnaden mellan dag och natt hela 20,1 grader, i augusti bara 6,1 grader. I medeltal är skillnaden mellan dag och natt i Pune 13,9 grader. Så när vi talar om att jordens medeltemperatur har ökat med 0,7 grader under de senaste 100 åren, eller i fallet Indien 0,4 grader, borde vi också tänka på att temperaturen ökar och minskar med mer än det tiodubbla, mellan 6 och 20 grader, varje dygn, 365 dygn om året i hundra år, eller 36 500 gånger under denna period.

Luften värms alltså inte upp långsamt med 0,7 grader på hundra år, den värms vissa årstider upp med 20 grader på några timmar och kyls sedan ner lika mycket igen, allt inom loppet av 24 timmar. Luften saknar förmåga att lagra värmen någon längre period. Temperaturen är ett resultat av ständigt pågående växelspel mellan olika krafter, instrålning och utstrålning. Den globala medeltemperaturen är alltså ett statistiskt fenomen, inte ett fysikaliskt. Uttrycket "Den globala uppvärmningen" är i den meningen en myt, ett uttryck som fungerar som en dimridå, för att dölja de verkliga förhållandena.
Under dygnets ljusa timmar värms luften alltså upp 20 grader som en effekt av solinstrålningen, medan den kyls ned lika mycket några timmar senare genom värmeutstrålning när solen har gått ned, eftersom luften har så liten värmelagringskapacitet. Den allra största värmelagringskapaciteten har vattnet i världshaven, och där varierar temperaturen obetydligt mellan dag och natt och mellan vinter och sommar. Oceanerna som utgör jordens stora värmemagasin värms upp och kyls ned i ett cykliskt förlopp.
Men hur är det då med molnen? Här i Indien är det i princip molnigt under monsunperioden mellan juni och september. Det innebär att i snitt 80 procent av markytan är täckt av moln. Då är det alltså kallare än under övriga delar av året trots att solen står högre och solinstrålningen är större. Molnen har en avsevärd effekt på temperaturen, genom att de skärmar av solinstrålningen på dagen och lägger ett lock för värmeutstrålningen på natten. Därför sjunker skillnaden mellan dag och natt från 20 grader till bara 6 grader, en molneffekt på 14 grader, vilket framgår av följande diagram, som också visar hur molnigheten varierar under året.

Molnens betydelse framgår tydligt av följande karta, som jag har jag hämtat från professor Peter Stilbs klargörande inlägg på klimatbloggen The Climate Scam nyligen. Den visar den stora betydelsen för lufttemperaturen som molnen har.

Bilden visar en karta över utgående värmestrålning från Jorden från ett område där man ser Australien och Nya Zeeland längst ner och Kina och Japan högst upp. Värmeutstrålningen varierar inom detta område från under 100 Watt/m2 till över 300 Watt/m2, beroende på om det finns moln eller inte. I genomsnitt är 59 procent av jordytan täckt av moln. Det är alltså enligt Peter Stilbs så att molnbildningen har större effekt på strålningsbalansen mot rymden än växthusgaserna. Att de har en helt avgörande betydelse för medeltemperaturerna i Pune, Maharashtra, Indien inser man lätt när vi ser klimatkurvorna och jämför monsunperioden med resten av året.

Relaterat inlägg
Finns det en global temperatur?
Den urbana uppvärmningen och Climategate