Den urbana uppvärmningen och Climategate

Jag skrev i oktober förra året om osäkerheten om hur stor den globala uppvärmningen verkligen är, och vilken roll den urbana uppvärmningen kan tänkas spela för de mätningar som görs. Det gjorde jag redan innan Climategate visat hur klimatdata manipulerats, och det kom fram ytterligare skäl för att ifrågasätta de klimatdata som presenterats av IPCC. Den urbana uppvärmningen (UHI, Urban Heat Island) är den extra uppvärmning som sker i städer beroende på den stora energianvändningen där, genom biltrafik, uppvärmning av byggnader och luftkonditionering. Temperaturen brukar därför vara högst i centrum, lägre i förorterna och lägst i parker och på landsbygden utanför staden. Beroende på var mätstationerna är placerade i förhållande till trafik och bebyggelse kan de i olika grad påverkas av UHI.

En illustration av hur den urbana uppvärmningen påverkar klimatdata är hur temperaturen utvecklas i den japanska storstaden Osaka jämfört med den lilla orten Maizuru strax norr om Osaka. Medan medeltemperaturen i storstaden Osaka ökat från ca 15 grader till ca 17 grader på drygt 100 år, och särskilt under de senaste 50 åren, har temperaturen i den lilla orten Maizuru strax intill inte ökat alls under de senaste 50 åren. Skillnaden antas bero på storstadens värmeläckage, inte på koldioxidutsläpp. Liknande resultat har man sett när klimatdata från Australien och USA har granskats.
En jämförelse av temperaturen under 1900-talet i fem städer som alla ligger i Tokyoområdet visar på svårigheten med att göra ett urval av mätstationer som inte påverkas av den urbana uppvärmningen i städer som vuxit snabbt under det senaste seklet. Se nedanstående diagram. I Tokyo med 13 miljoner invånare har temperaturen ökat med 2,5 grader. I Maebashi med 325 000 invånare och i Kumagaya med 200 000 invånare är temperaturökningen omkring två grader. I Yokohama med 3,7 miljoner är ökningen bara en grad, kanske påverkat av läget vid havet. I den lilla staden Katsuura med 23 000 invånare, den enda av mätstationerna som inte kan antas ha påverkats av den urbana uppvärmningen, har temperaturen inte ökat alls. Beroende på vilken mätstation man väljer kan man få allt ifrån 0 till 2,5 graders temperaturökning, där flertalet värden sannolikt är starkt påverkade av den urbana uppvärmningen.

Temperaturdata från Tokyoområdet.
Hur mycket av IPCC:s klimatdata visar verklig uppvärmning och hur mycket beror på den urbana uppvärmningen? För ganska precis en månad sedan skrev Joseph D’Aleo, direktör vid Weather Channel och f d professor i meteorologi och klimatologi och medlem av American Meteorology Society, på PajamasMedia om hur ryssarna med perfekt timing inför Köpenhamnskonferensen släppte nyheten om de bortrensade väderstationerna. Det var det Moskvabaserade Institute of Economic Analysis (IEA) som i en rapport anklagade Hadley Center for Climate Change för att mixtra med ryska klimatdata.
IEA konstaterar att ryska meteorologiska data inte återgav den mänskligt framkallade globala uppvärmningsteorin som IPCC hävdar. Ryska väderstationer täcker den största delen av Ryssland men Hadley Center använde bara 25 procent av dessa data i sina rapporter. Mer än 40 procent av det ryska territoriet uteslöts ur beräkningarna av någon orsak; men inte beroende på att det saknades väderstationer och mätdata. NOAA:s globala historiska klimatsdatabas (GHCN) motsvarar så gott som helt de data som CRU och NASA använder. Att subjektivt välja bort tre fjärdedelar av tillgängliga mätdata där de kvarlämnade ligger nära befolkningskoncentrationer gör naturligtvis slutresultatet fullständigt otillförlitligt. Det visar ju exemplen från Osaka och Tokyo ovan. Urbaniseringen under 1900-talet och den ökande energianvändningen i städer påverkar temperaturdata, och kanske i högre grad än vad som har uppmärksammats.
Antalet ryska stationer minskades från 476 till 121. De väderstationer som uteslöts ur Hadley Climate Research Unit Temperature UK (HadCRUT) undersökningen var enligt ryssarna sådana som ofta inte visar på någon uppvärmning under det sena 1900-talet och början av 2000-talet. Den brittiska databasen innehåller därför väderdata som stödjer den globala uppvärmningen, men det är ofullständiga och därmed otillförlitliga data. Ryssarna anser att Hadley väljer ut data från stationer som är belägna nära stora befolkningscentra, och som därmed påverkas av den urbana uppvärmningseffekten, hellre än korrekta data från avlägset belägna väderstationer. Enligt IEA-rapporten visar de 25 procent kvarvarande stationerna en uppvärmning som är 0.64 grader större jämfört med om alla 100 procent används för beräkningen. Eftersom Ryssland representerar en stor del av världens landyta (närmare bestämt 11,5 procent) påverkar detta också världens temperatur på ett signifikant sätt.
Och Ryssland är inte det enda område som blivit föremål för den betänkliga urvalsmetoden “att plocka russinen ur kakan”. I Kina fanns det 100 stationer 1950, mer än 400 stationer 1960 och bara 25 stationer 1990. Den förändrade fördelningen gör det omöjligt att korrekt beräkna förändringen. På liknande sätt saknas stora delar av Canada, Grönland, Arktis Afrika, Brasilien och delar av Australien. I stället extrapoleras data från andra stationer belägna på stort avstånd, ofta på lägre nivåer, längre söderut och nära befolkningskoncentrationer.
En av de viktigaste frågorna när det gäller klimatdata är den minskning av antalet väderstationer som skett efter 1990. I mitten av 1990-talet var över 6 000 väderstationer aktiva, varav endast 1 000 används idag. De stationer som fallit bort ligger mestadels på landsbygden, längre norrut och på högre höjder jämfört med dem som fortfarande används, och de är mestadels kallare. Enbart detta kan förklara en del av den uppmätta globala uppvärmningen. Vid sidan om det minskade antalet väderstationer har också antalet rapporterade månader sjunkit för många av stationerna. Även detta ersätts av beräknade data baserade på andra stationer på stora avstånd.
Globala mätdata visar en uppvärmning mellan 1920 och 1940, därefter avkylning mellan 1940-talet och 1970-talet, sedan uppvärmning mellan 1979 och 1998, därefter avkylning igen. Detta utan korrektion för den urbana uppvärmningen. I USA ligger nästan 90 procent av väderstationerna nära stora befolkningskoncentrationer, vilket kan ge omkring 1 grad extra uppvärmning.
Temperaturen har även mätts med satellitdata sedan 1979, och även dessa mätdata visar på en viss uppvärmning, som dock är omkring 0,5 grader lägre än den som väderstationerna visar. Den mänskligt orsakade globala uppvärmningseffekten försvinner därmed i stort sett om man tar bort de manipulerade väderdata som NOAA, NASA, and Hadley använder. En nyanserad diskussion om hur klimatförändringarna ska mötas måste därför bygga på mer vederhäftiga klimatdata än hittills.