Dokumentär om Buffy Sainte-Marie

Bland alla idol-program, hemsnickarprogram och annat trams SVT sänder dyker det då och då upp en liten pärla. Som häromdagen, då K-special sände en dokumentär om den indianska folksångaren Buffy Sainte-Marie, ett alldeles utmärkt program som gjordes 2006. Se den på reprisen eller SVTplay. Jag såg Buffy live i Sverige någon gång i slutet av 1970- eller början av 1980-talet. Jag vill minnas att det var i dåvarande Skanstulls gymnasium, och att det var en strålande konsert och en stor upplevelse.

Albumet She used to wanna be a ballerina från 1971
Donovan slog igenom med låten Universal Soldier på 1965, men låten hade skrivits och givits ut av Buffy Sainte-Marie på albumet ”It's My Way!” året innan utan större uppmärksamhet. Sången tar upp det individuella ansvaret för krigen. Någon kanske minns filmen Soldier Blue från 1970 med Candice Bergen i huvudrollen och med titellåten sjungen av Buffy Sainte-Marie. Filmen bygger på en verklig händelse, när amerikanska soldater under indiankrigen massakrerade en försvarslös indianby med Cheyenne-indianer i Colorado. Eftersom filmen gjordes under pågående Vietnamkrig och kort efter den amerikanska massakern på en hel by i Song My (egentligen My Lai) blev filmen kontroversiell i USA, men knappast här i Sverige. Senare har hon fått en Academy Award for Best Song 1982 för "Up Where We Belong", framförd av Joe Cocker och Jennifer Warnes i filmen ”En officer och gentleman”.

Buffy på konsert 2009
Buffy Sainte-Marie, föddes kanske 1941, i ett Piapotindianreservat i Saskatchewan i Canada. Eller som hon säger i filmen, ”mellan 1940 och 1942”. Hon adopterades bort till släktingar i Maine i USA och studerade i Massachusetts, och tog en examen i orientalisk filosofi. Hon lärde sig själv att spela gitarr och blev en framstående låtskrivare, trots att hon aldrig lärde sig att läsa noter. Hon bidrog också till att lansera sin landsmaninna Joni Mitchell genom att bära med sig en demotape överallt.

Hon har behållit kontakten med sitt indianska ursprung, tillbringat mycket tid i indianreservatet och blev en av de främsta talespersonerna för indianernas rättigheter. Hon har tagit initiativ till många projekt till förmån för indianernas utbildning och liknande. Vid alla framträdanden och intervjuer har hon tagit tillfället i akt att ta upp indianfrågorna, något som inte alltid var populärt bland de arrangörer som framförallt uppskattade henne som artist. Hon har dessutom varit en kreativ person på andra områden, till exempel inom konsten, och medverkade i flera år i TV-serien Sesame Street. Hon fick utmärkelsen Canadian Music Hall of Fame 1995.
En av de låtar som flest artister spelat in är ”Until it is time for You to go”:

You're not a dream
You're not an angel
You're a man
I'm not a queen
I'm a woman
Take my hand
We'll make a space
in the lives
that we'd planned
And here we'll stay
Until it's time
for you to go

Yes we're different
Worlds apart
We're not the same
We laughed and played
at the start
like in a game
You could've stayed
outside my heart
but in you came
And here you'll stay
until it's time
for you to go

Don't ask why
Don't ask how
Don't ask forever
Love me now

This love of mine
had no beginning
It has no end
I was an oak
Now I'm a willow
Now I can bend
And though I'll never
in my life
see you again
Still I'll stay
until it's time
for you to go

Don't ask why
Don't ask how
Don't ask forever
Love me now

You're not a dream
You're not an angel
You're a man
I'm not a queen
I'm a woman
Take my hand
We'll make a space
in the lives
that we'd planned
And here we'll stay
Until it's time
for you to go.