I takt med att det svenska deckarundret har producerat allt fler, för det mesta kvinnliga deckarförfattare, som har gjort succé inte bara här hemma, utan också internationellt, har kvaliteten på den genomsnittliga svenska deckaren sjunkit betänkligt. Allt mer skruvade historier trycks och tycks hitta sina läsare, men åtminstone jag har blivit alltmer uttråkad. Näst senaste besvikelsen var Anna Janssons minst sagt osannolika historia om Maria Waern och en galen massmördare på Gotska Sandön. Därför var jag förväntansfull när den mystiska pseudonymen Lars Keplers deckare Hypnotisören dök upp på bokmarknaden. Hyllad och omskriven, det bästa som hänt på länge, redan sålts till en massa länder, ska filmas, sägs det redan. Ännu mer uppmärksammad blev boken sedan det avslöjats att det var ett seriöst författarpar Alexandra Coelho Andhoril och Alexander Andhoril, som legat bakom boken. Kanske ett smart försäljningstrick.
Lars Kepler
Men ju mer förväntningarna skrivas upp, desto större blir besvikelsen. Uppriktigt sagt förstår jag inte varför boken fått så bra omnämnande. Det är en riktigt skruvad historia med flera galna massmördare lösa, med en krystad intrig och med ett osannolikt slut. Även om boken har vissa bladvändarkvaliteter tenderar våldsskildringarna att urarta till ren underhållning, som kanske främst tillkommit i spekulativt syfte inför filmatiseringen. En sak jag retar mig på när jag läser deckare är om detaljerna inte stämmer. En buss har inte glas i takfönstren, det går inte att dra ut någon med rep om midjan från en sjunkande buss. En mer överreklamerad bok får man leta efter, den är långt från förebilden Stieg Larssons nivå.
Den enda verkliga gåtan i boken är detta osannolika mumintroll till kriminalpolis, Joona Linna, en riktig karikatyr med sin trygga finlandssvenska dialekt. Ständigt denna finlandssvenska. Än är den sjungande, än sorgsen, än melankolisk. Men varför talar han finlandssvenska egentligen? Det gör den som har vuxit upp i Österbotten eller västra Nyland, inte Linna som har vuxit upp i Märsta och i Fredhäll. Och inte undertecknad heller, som har vuxit upp i Stockholm med finlandssvenska föräldrar.
Svensktalande Finland
Och var har Joona lärt sig finska? Tydligen var has föräldrar Yrjö och Ritva Linna finskspråkiga och talade finska hemma. Men barn till finskspråkiga i Sverige lär sig inte att tala finlandssvenska? Och den Sarja Varjus vars ”sorgsna musik” gjorde henne till tangodrottning i Seinäjoki 1996 heter i verkligheten Saija, inte ”Sarja”.
Tvåspråkig vägskylt, samiska och finska.
Och hur kommer det sig att fjällräddarna i Dorotea bryter på finska? Och hur kommer det sig att Joona som kan tala finska kan samtala med en same som talar ett konstigt språk som Joona Linna omedelbart kan identifiera som umesamiska, ett nästan utdött språk som endast talas av ett fåtal personer i Arvidsjaur, Sorsele, Malå, norra Tärna och sydöstra delen av Arjeplog, alltså i norra delen av Västerbottens län och södra delen av Norrbottens län, men inte i Dorotea där Joona befinner sig, som ligger i södra delen av Västerbottens län. Dessutom den enda samen från Västerbottensfjällen som inte kan ett ord svenska? Tydligen kan språkgeniet Joona Linna, som har vuxit upp i Märsta och i Fredhäll, även några olika samiska dialekter. Mystiken tätnar.
Jag har som tur är en oläst Elisabeth George bredvid sängen.
Uppdatering 2013
Läs SvD:s recension här.
Men ju mer förväntningarna skrivas upp, desto större blir besvikelsen. Uppriktigt sagt förstår jag inte varför boken fått så bra omnämnande. Det är en riktigt skruvad historia med flera galna massmördare lösa, med en krystad intrig och med ett osannolikt slut. Även om boken har vissa bladvändarkvaliteter tenderar våldsskildringarna att urarta till ren underhållning, som kanske främst tillkommit i spekulativt syfte inför filmatiseringen. En sak jag retar mig på när jag läser deckare är om detaljerna inte stämmer. En buss har inte glas i takfönstren, det går inte att dra ut någon med rep om midjan från en sjunkande buss. En mer överreklamerad bok får man leta efter, den är långt från förebilden Stieg Larssons nivå.
Den enda verkliga gåtan i boken är detta osannolika mumintroll till kriminalpolis, Joona Linna, en riktig karikatyr med sin trygga finlandssvenska dialekt. Ständigt denna finlandssvenska. Än är den sjungande, än sorgsen, än melankolisk. Men varför talar han finlandssvenska egentligen? Det gör den som har vuxit upp i Österbotten eller västra Nyland, inte Linna som har vuxit upp i Märsta och i Fredhäll. Och inte undertecknad heller, som har vuxit upp i Stockholm med finlandssvenska föräldrar.
Och var har Joona lärt sig finska? Tydligen var has föräldrar Yrjö och Ritva Linna finskspråkiga och talade finska hemma. Men barn till finskspråkiga i Sverige lär sig inte att tala finlandssvenska? Och den Sarja Varjus vars ”sorgsna musik” gjorde henne till tangodrottning i Seinäjoki 1996 heter i verkligheten Saija, inte ”Sarja”.
Och hur kommer det sig att fjällräddarna i Dorotea bryter på finska? Och hur kommer det sig att Joona som kan tala finska kan samtala med en same som talar ett konstigt språk som Joona Linna omedelbart kan identifiera som umesamiska, ett nästan utdött språk som endast talas av ett fåtal personer i Arvidsjaur, Sorsele, Malå, norra Tärna och sydöstra delen av Arjeplog, alltså i norra delen av Västerbottens län och södra delen av Norrbottens län, men inte i Dorotea där Joona befinner sig, som ligger i södra delen av Västerbottens län. Dessutom den enda samen från Västerbottensfjällen som inte kan ett ord svenska? Tydligen kan språkgeniet Joona Linna, som har vuxit upp i Märsta och i Fredhäll, även några olika samiska dialekter. Mystiken tätnar.
Jag har som tur är en oläst Elisabeth George bredvid sängen.
Uppdatering 2013
Läs SvD:s recension här.
Hello. It looks like you have published a photo taken by me, Htm. The photo was first published by me in Wikimedia Commons and licensed under the Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported, 2.5 Generic, 2.0 Generic and 1.0 Generic license. You have to provide the same license on your blog or remove the work. Thank you. Yours Htm.
SvaraRaderaDear Htm. The photo has been changed. But I would prefer not using "anonymous" or pseudonym in issues like this one.
Raderahaha, det där med finlandssvenskan i Sverige är komplicerat. Det finns alltför många i Sverige som när de hör finlandssvenska tycker att personen ifråga "bryter på finska". Även när man förklarar för dem hur det ligger till verkar de inte riktigt förstå. Ibland tror jag att svenskar är världens mest historielösa folk.
SvaraRaderaJag gillar verkligen österbottniska. Fantastiskt språk. Jag har hört österbottniska som jag nästan inte förstår ett ord av. Helt underbart.
Själv talar jag skånska, vilket för övrigt inte är en "svensk dialekt" utan ett helt eget språk som tyvärr utsatts för en brutal försvenskning.
:-)
Fantastisk recension. Tack.
SvaraRadera-S