Han började som poet och författare, men det är som låtskrivare och sångare han slagit igenom. Första albumet "Songs of Leonard Cohen" kom 1967 och det andra, "Songs from a Room" kom två år senare. "The Partisan" är en låt som inte är skriven av Cohen handlar om de franska motståndsmännen under andra världskriget. Annars framför han som regel sina egna låtar. "Suzanne" handlar om hustrun till en av Cohens nära vänner fick Judy Collins en hit med innan Cohen själv spelat in den. "So long, Marianne" syftar på en norsk kvinna Cohen träffade på den grekiska ön Hydra. På koncerten tillägnar han för övrigt låten "Take this waltz", som är översatt från Federico Garcia Lorcas dikt "Pequeno vals Vienes", den svenske författaren Göran Tunström, som han lärde känna just på den grekiska ön, när de satt på ömse sidor om ett bord och skrev böcker.
Under några år i slutet av 1960- och början av 1970-talet spelades Cohen så ofta i mitt hem, bland annat just de nämnda låtarna, att jag till slut inte kunde höra honom mer. Men när jag för några år sedan jobbade i Afrika och inte hade mycket att göra på kvällarna började jag på nytt lyssna på Cohen och återupptäckte honom. "Hallelujah" är en av hans mest kända sånger, som fanns med på sjunde studioalbumet "Various Positions" från 1984. Sången har sjungits in av många andra artister, bland andra Bob Dylan, Ulf Lundell och Amanda Jenssen. Den handlar om Kung Davids relation med sin överbefälhavares hustru Batseba. På konserten sjunger publiken med i just den låten, som av någon anledning blivit något av en signaturmelodi för Cohen. Själv tycker jag att den låter alltför mycket som en frireligiös psalm för att vara helt i min smak. Då gillar jag bättre "I´m your man", "First we take Manhattan" och "Everybody knows" från åttonde albumet "I’m Your man" från 1988. "First we take Manhattan" refererar till naiviteten och narcissismen hos tyska RAF, Röda arméfraktionen. ” I'm guided by a signal in the heavens, I'm guided by this birthmark on my skin, I'm guided by the beauty of our weapons, First we take Manhattan, then we take Berlin”. Då klappar publiken händerna i takt och stampar i golvet. "Everybody knows" innehåller stroferna “Everybody knows that the dice are loaded, Everybody knows that the good guys lost". Det finns mycket av moll och pessimism i Cohens låtar. Den är för övrigt skriven tillsammans med körledaren Sharon Robinson, som gör ett utmärkt jobb på scenen tillsammans med The Webb Sisters, den brittiska sångduon, som har en egen karriär.
Leonard Cohen uppträder, liksom flera av medmusikanterna på scenen, som en distingerad äldre gråhårig herre i kostym och hatt under den tre och en halv timmar långa konserten på Globen. Även de tre körtjejerna är strikt klädda i svart och vitt. Han ger stort utrymme åt sina medmusikanter. På scenen finns bland andra gitarristen Javier Mas från Barcelona med ett oförglömligt solo. Det är inga stora åthävor, nästan inget mellansnack, när publiken applåderar för länge börjar avbryter Cohen med nästa låt. Musiken står i centrum, inte det som är runtomkring. Konserten är välregisserad, men Cohen ger allt. Den stora Globenpubliken är entusiastisk och släpper inte taget om Cohen förrän efter sex extranummer, bland annat ett nummer med Webb Sisters. En tre och en halv timme lång konsert inklusive paus gav publiken allt och lite till. Dyrt men väl värd varenda krona.
Dagens Nyheters recensent såg konserten i Malmö några dagar tidigare. Antingen är Po Tidholm och jag födda på olika planeter eller också såg vi två helt olika konserter. Enligt Po är Cohen en fullkomligt glimrande låtskrivare och textförfattare, men han gillar inte musiken och hans val av musiker. Enligt Tidholm ”låter Cohens band som en såsig men kompetent underhållningsorkester” och en ”superkonventionell inramning”. Lita inte på Po, för det är helt enkelt inte relevant. Flera av musikerna har Cohen samarbetat med i 30-40 år. Varför skulle han byta? SvD hade en helt annan recension, som gav rättvisa åt konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar