tisdag 28 december 2010

Brasilia och modernismens misslyckande

På 1950-talet började planerna på en ny huvudstad i Brasilien ta form och en arkitekttävling utlystes. Tävlingen vanns 1957 av den brasilianska arkitekten och stadsplaneraren Lúcio Costa. Hans plan som också genomfördes består av två axlar, en lätt böjd nord-sydlig axel med bostadsområden och en öst-västlig axel som innehåller offentliga byggnader för regeringen och departementen. Staden byggdes på rekordfart och kunde invigas den 21 april 1960. Den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer stod för de flesta offentliga byggnaderna.
Oscar Niemeyer.
Costa, född 1902, död 1998, tillhörde tillsammans med Oscar Niemeyer, född 1907, modernismen. Costa och Niemeyer ritade tillsammans paviljongen till världsutställningen i New York 1939. Niemeyer ritade i samarbete med amerikanen Wallace Harrison, FN-skrapan i New York 1951.
Stadsplanen för Brasilia.
Brasilia planerades för 500 000 invånare men har idag cirka 2,5 miljoner, varav över en miljon bor i förslummade förstäder. Det är Brasiliens fjärde största stad. I hela storstadsområdet är befolkningen 3,5 miljoner. Brasilia är ett av de mest enastående exemplen på modernistisk stadsplanering. Det är en stad som uteslutande är planerad i den översiktliga skalan. Från luften ser Brasilia ut som en örn med regeringsbyggnaderna vid huvudet och kvarter med bostäder och institutioner som breder ut sig som vingar. Regeringskvarteren i Brasilia är elegant designade med höga byggnader som kantar en bred grön yta, som avslutas med parlamentsbyggnaden i fonden. Det är en imponerande syn, sett på avstånd, i helikopterperspektiv. Dominerande material är betong och glas, men de stora glaspartierna är mindre lyckade i det varma klimatet.
Brasilia
Staden är emellertid en katastrof sedd från ögonhöjd, den mänskliga skalan som planerarna har försummat. Stadsrummen är alltför stora och formlösa, gatorna är alltför breda. Trottoarerna är alltför raka och långa. På de stora gröna ytorna finns gångstigar som visar hur invånarna har röstat med fötterna i protest mot den stela formella stadsplanen. Det mänskliga landskapet i Brasilia är enligt den danska arkitekten Jan Gehl ett uselt misslyckande (Cities for People, 2010).
Brasilia, regeringsbyggnaderna.
Jan Gehl kallar fenomenet Brasiliasyndromet – att den mänskliga skalan försummas för den översiktliga skalan och stadsplaneskalan. Brasiliasyndromet finns enligt Gehl i många delar av världen idag, till exempel i de växande städerna i Sydostasien, men också alltför många nya områden i Europa präglas av samma syndrom, till exempel Örestad i Köpenhamn.
Bostadsområden i Brasilia
 Örestad
Örestad
Jag kommer osökt att tänka på en del av de nya områdena som byggts eller planeras i Stockholm, till exempel S:t Eriksområdet, Starrbäcksängen, Norra Station. Vad tillför till exempel Tors torn i den mänskliga skala som Jan Gehl argumenterar för när det gäller att planera staden för att ge förutsättningar för stadsliv?

3 kommentarer:

  1. Betyder det att du inte gillar S:t Eriksområdet? Själv tycker jag det verkar lyckat. I varje fall sommartid verkar det levande. Folk rör sig i området och sitter och fikar på sina uteplatser osv. Och det finns nån restaurang och kanske nåt kafé eller nåt mot Fleminggatan. Hm...måste nog dit och ta mig en titt igen.

    SvaraRadera
  2. Jag boddde länge några kvarter från S:t Eriksområdet och upplevde förändringen från sjukhus till bostadsområde. Visst har det kvaliteter, men jag upplever också att det är ett isolerat område, som visserligen ligger nära men inte är en del av "det egentliga Kungsholmen", bortsett från kvarteret vid Fleminggatan förstås. Min egen upplevelse är i alla fall att man inte går in i området eller genom det utan ärende, och att sådana ärenden saknas för de flesta.

    SvaraRadera
  3. Den runda parken inne i St Eriksområdet är en liten oas, om man känner till den. Så skall innergårdar i slutna (dvs riktiga) stadskvarter se ut.

    SvaraRadera