Den svenska vargpolitiken blir alltmer desperat

Miljöminister Andreas Carlgrens linje har varit att vinna varghatarnas sympati för en begränsad svensk vargstam genom att locka med en årlig vargjakt. Varghatarna gillar ju samtidigt att jaga, och vargjakten är ett lockbete. Samtidigt försöker han övertyga dem som är kritiska mot jakt på en utrotningshotad svensk vargstam med att den inavlade vargstammen ska bli genetiskt friskare. Men han har inte lyckats övertyga någon. Varghatarna har inte blivit mer benägna att acceptera varg.

Vargjakten har varit illa organiserad enligt Svenska Rovdjursföreningen. Alfadjur har skjutits, det har förekommit skadeskjutningar och radiomärkta vargar har dödats, vilket försvårar vargforskningen. De vargar som dödas är inte utvalda på genetisk grund. Jägarna har ingen genetisk information om vilka vargar de riktar sina gevärspipor emot. Av de 17 vargar som obducerats från årets jakt har fyra haft någon form av missbildning, som kan vara resultat av inavel. Carlgren har därför meddelat EU-kommissionen att ”inavelsgraden har minskat nu”. Men detta är rent nonsens eftersom inga nya gener har tillförts genom årets jakt. Det kan bara ske genom nya vargar som inte är besläktade med dem som redan finns i landet.
EU-kommissionen har uppmanat Sverige att respektera EU:s naturvårdslagstiftning och skydda den utrotningshotade vargstammen på ett tillfredsställande sätt, men detta har Carlgren högaktningsfullt struntat i. Häromdagen beslutade EU-kommissionen enligt SvD om att inleda en överträdelseprocedur mot Sverige som kan leda till att Sverige döms för fördragsbrott i EU-domstolen. Carlgren har tidigare viftat bort EU-kommissonens beslut genom att kalla det ”en rutin som sker i hundratals ärenden om året”. Men antal formella fall 2009 var inte hundratals utan 28 och året innan 41. Hälften av dem rör anmälningar om direktiv som Sverige ännu inte genomfört, det vill säga inte att Sverige skulle brutit mot EU:s lagstiftning.

Miljöminister Andreas Carlgren
En av grunderna för EU-kommissionens beslut är att licensjakten har tillåtits redan innan nya vargar förs in för att förbättra artens genetiska status. Nu tycks Carlgren bli alltmer desperat. Vid en presskonferens förklarar han enligt DN att vargvalpar redan i år ska flyttas från djurparker till befintliga revir. Planen är att utsättningen börjar redan i april i år, det vill säga om drygt två månader. Det är uppenbart att han säger detta enbart för att i någon mån möta kritiken från EU. Förslaget har inte ens diskuterats med de svenska djurparkerna som är starkt kritiska. När Naturvårdsverket kom med förslaget första gången i december 2010, förutsattes en förberedelsetid på 1-2 år. De svenska djurparkerna anser att det är ett orimligt förslag att sätta ut vargar redan våren 2011. En förutsättning för att utsättning ska vara meningsfull är att djurparksvargarna verkligen tillför nya gener, och det är långtifrån klart att så skulle vara fallet. Djurparksvargarna är ofta släkt med de vilda vargarna. Djurparkerna vet inte om det alls kommer att födas några vargvalpar i svenska djurparker i vår som lämpar sig för utsättning. Om vargvalpar med annan genetisk bakgrund sätts ut måste det också finnas rimliga garantier för att de inte skjuts i kommande licensjakter innan de hinner reproducera sig. Denna fråga har heller inte diskuterats. Enligt djurparkerna föds vargvalpar i djurparker flera veckor senare än dem i naturen. Det leder till en åldersskillnad mellan utsatta valpar och deras nya ”kullsyskon” som är för stor för att utsättning ska fungera.
Någon utsättning av djurparksvalpar kommer därför inte att ske i vår, och det vet naturligtvis Carlgren. Presskonferensen är bara ett spel för gallerierna. Enligt Carlgren var det en tillfällighet att den ägde rum samma dag som EU beslutade om att inleda den juridiska processen mot Sverige. Det är svårt att förstå hur han kan tro att EU-kommissionen ska låta sig luras av ett så billigt trick.

Jag kommer att tänka på Iraks dåvarande informationsminister Mohammed Said as-Sahaf, internationellt mest känd under benämningen ”Baghdad Bob”. Han blev världskänd under invasionen av Irak 2003, då han samtidigt som det var uppenbart att kriget blev en katastrof för Iraks regim, gav allt mer verklighetsfrämmande och bisarra kommentarer på det rådande läget. Mohammed Said as-Sahaf lever numera i exil i Förenade arabemiraten. Vart ska Andreas Carlgren flytta?

Kan man hindra Stockholms tillväxt?

I går kväll samtalade Christoffer Barnekow på ett fullsatt Café Panorama i Kulturhuset om Stockholms framtid med det nya stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius, landskapsarkitekt Thorbjörn Andersson, Sweco och adjungerad professor på Ultuna, och arkitekt Rasmus Waern, Wingårdhs arkitektkontor. Andersson har nyligen fått Sienapriset för god utemiljö av Sveriges arkitekter för Sandgrundsparken i Karlstad. Publiken var som vanligt vid dessa tillställningar av mogen ålder. Av applåderna och publikens frågor att döma dominerade stockholmare som är kritiska mot byggande i den egna stadsdelen (nimby).

Thorbjörn Andersson
Stockholms snabba tillväxt sågs också som ett problem, till exempel av Thorbjörn Andersson, som tycker att vi ska sätta en gräns för hur stort Stockholm kan bli, något oklart om han därmed menar Stockholms kommun eller hela storstadsområdet. Regina Kevius tyckte tvärtom att talet om gränser för invånarantalet var skrämmande. Många vill komma och bo och studera i Stockholm, Stockholm måste vara en välkomnande stad och vi måste bygga mycket. Där håller jag helt med Regina Kevius. Av de tre i panelen var det ändå bara Regina Kevius som är en infödd stockholmare, född i Tensta och uppvuxen i Husby som hon är. Barnekow och Andersson har kommit hit från Skåne och Rasmus Waern från Göteborg, antagligen för att de tycker att Stockholm har något att erbjuda. En vacker stad, bra arbetstillfällen och goda studiemöjligheter kanske. Varför skulle staden Stockholm, som har välkomnat dem till staden, sedan sätta upp stängsel för att hindra andra? Jag tycker nog att det är ett på gränsen till främlingsfientligt sätt att resonera av Thorbjörn Andersson, som själv bor i en stilren vit villa i Södra Ängby. För vilka är det som skulle stängas ute? Inflyttarna som oftast är flyktinginvandrare eller våra egna barn? För Stockholm har ju födelseöverskott!

Publiken
Den här typen av diskussioner blir ofta innerstadsfixerade, som om Stockholm består av Gamla stan och malmarna, men sen inte så mycket mer. Men faktum är att bortåt 85 procent av regionens befolkning bor utanför innerstaden. Stockholm är en tät stad i innerstaden och på några få platser utanför innerstaden, men i övrigt är den faktiskt oerhört glest bebyggd. Det finns därför en mycket stor potential för att förtäta dessa glest bebyggda och utspridda stadsdelar och knyta ihop dem, utan att man ens kommer i närheten av innerstadens täthet.
Enligt Torbjörn Andersson är det mellanrummen mellan husen som ger förutsättningar för stadsliv, och anknöt till Jane Jacobs när det gäller frågan hur man skapar stadsliv mellan husen, och här har han förstås rätt. Det är byggnaderna i kombination med mellanrummen som är staden. Korta kvarter, lokaler i bottenvåningarna, blandade åldrar på husen ger en del av förutsättningarna.

Regina Kevius
Regina Kevius gav annars ett bra intryck även om hon ännu inte är en lika erfaren politiker som sina föregångare på posten. Hon är 29 år, lantmätare och f d stadsbyggnadschef i Danderyd, så hon är påläst när det gäller PBL och miljöbalken. Hon tycker att det inte byggs några snygga hus i stan. Det vill hon råda bot på med ett arkitekturprogram. Thorbjörn Andersson tycker däremot inte att det är relevant att tala om husens utseende, däremot om god arkitektur. Med sin bakgrund i Yimbygänget har hon ändå goda förutsättningar att stå pall när kritiken kommer. Första publikfrågan kom naturligtvis från en ärrad kämpe från Plankanstriden, där Regina Kevius, trots lokala protester vill bygga 119 hyresrätter inklusive en del studentbostäder på stans största innergård, nästan ett hektar stor.

Rasmus Waern
Till slut kunde man naturligtvis inte undvika frågan om Slussen, där ett beslut väntas i år. Kevius vill ta tillvara Slussens siktlinjer, vilket jag tycker är klokt. Jag har dokumenterat hur det ser ut med utsikter och siktlinjer i tidigare inlägg. Publikfrågan som gällde Slussens förfall och försvar av ”dess storartade panoramautsikt” fick förstås mycket applåder från dem som inte har satt sig in i sakfrågan. Rasmus Waern har en sund inställning, när han påminner om att Slussen före 1935 var ett bebyggt stadsområde, och att man nu har möjligheten att läka det vakuum som Slussen har blivit. Han berättade om ett samtal han fått från en 97 år gammal kvinna, som fortfarande kunde minnas hur trivsam den gamla Slussen var, med gyttret av hus och med restaurang Pelikan, dit hon gått med sin pappa. Både Andersson och Waern tycker att tunnelbanans blå linje borde förlängas till Nacka och att bussterminalen borde flyttas ut från Slussen, och det ligger ju mycket i det. Regina Kevius berättade att man nu prövar att i stället förlägga bussterminalen i garaget i Katarinaberget. I maj ska det nya Slussenförslaget ställas ut.
Ett par av bilderna har lag lånat från Eppes blogg.

Behöver vi en ny monumental operabyggnad?

Stockholm har tre operahus, Kungl. Operan, Drottningholmsteatern och Folkoperan, som alla har för lite pengar. Vi kommer dessutom om några år att få en ny scen för allt från rockkonserter till opera, dans och nycirkus genom ombyggnaden av en av Ferdinand Bobergs gasklockor i Värtan till kulturarena. Stockholms stad ska betala 170 miljoner och den nya scenen kan stå klar 2014. Gasklockan ska bli en internationell gästspelscen och tanken är gasverksområdet ska rymma olika lokaler för kultur, utöver scenen i den stora gasklockan. Satsningen är bra bland annat därför att de kulturskyddade gasklockorna därigenom kan få en meningsfull användning.
Men för operaälskarna och för dem som vill ”sätta Stockholm på kartan” genom en ny kulturbyggnad är detta inte nog. Dagens Nyheter inledde operadebatten för några veckor sedan. Ett tema är att Stockholm riskerar att hamna på efterkälken i jämförelse med huvudstäderna i våra nordiska grannländer som alla satsar på nya kulturbyggnader.

Kanske en ny opera vid Masthamnen?
Men borde man inte i stället diskutera vilka lokaler som opera och annan scenkonst behöver? Opera från 1800-talet dominerar Kungl. Operans repertoar. Musiken från 1800-talet kräver större ensembler och därför större rum än äldre och nyare musik. Ingenting säger att den musiken behöver större lokaler. Kammaropera och kammarmusik ställer helt andra krav än 1800-talsopera. Om det handlar om en breddning för att nå nya grupper borde man väl först diskutera vilka lokalkrav som behöver tillgodoses. I söndagens Godmorgon världen i P1 intervjuades Danjel Andersson, chef på Moderna dansteatern. Hans förslag är att debatten borde ta sin början i scenkonstens behov, snarare än i behovet av monument. Men debatten har inte handlat om detta. En ny modern och större opera är i stort sett allt som formulerats. Man kunde med lika hög trovärdighet säga att vi behöver fler mindre scener i förorterna. Någon har räknat ut att de tre miljarder svenska kronor som Köpenhamns opera har kostat skulle räcka till 1 750 mindre scener för performance, spridda över Danmark, där sammanlagt flera hundra scenkonstnärer uppträder tre kvällar i veckan? Kanske passar ett sådant koncept inte behovet ”att sätta Stockholm på kartan”.

Bard ur DN
I dag hakar SvD på den av DN inledda debatten med ett helt uppslag om hur ”Stockholm halkar efter”. I augusti invigs Musikhuset, Helsingfors nya konserthus med glasfasad vid Tölöviken. På granntomten finns planer för ett stort bibliotek. I Köpenhamn sker en arkitekttävling om ny konsthall. I Oslo ska nya stora kulturbyggnader uppföras invid det nya operahuset - ett nytt nationalmuseum, ett nytt Munchmuseum och ett stort nytt bibliotek. Under 2000- talet har Helsingfors, Oslo och Köpenhamn byggt flera nya kulturbyggnader, medan det inte skett i Stockholm sedan Moderna museet 1998. ”Inga nya byggnader planeras, kan man säga sammanfattningsvis”, säger Sara Bengtsson, pressekreterare hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) enligt SvD. Inte heller Stockholms stad har några konkreta planer på nya kulturbyggnader.
Bo Nilsson, Stockholms universitet, tidigare chef för Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn, tycker enligt SvD att Stockholm behöver nya kulturbyggnader, men säger också att Stockholm på många sätt är en välförsedd kulturstad. Sverige har enligt Nilsson haft en bättre kulturpolitik än grannländerna sedan 30-talet och därför har vi gjort många av de här investeringarna mycket tidigare. Operan i Oslo var t ex tidigare inrymd i en gammal biograf. Han varnar också för fixeringen vid att bygga nytt. ”Risken är ju uppenbar att man satsar på stora elefanter, och skapar en infrastruktur som man sedan inte har råd att fylla med någon verksamhet”, säger han enligt SvD.

I en kommentar i samma tidning frågar sig tidningens kritiker Bo Löfvendahl om vi behöver fler monumentalbyggnader. Han anser att det är viktigare att se till operans och dansens konstnärliga behov än att satsa stora resurser på ett monument över vår tids arkitektoniska ideal. Här snuddar han vid en intressant aspekt, den nuvarande operabyggnadens ansamling av plysch och guldfärgade ornament i interiören. Operan är som allt annat präglad av sin tids estetiska ideal. Många som nu efterlyser en ny operabyggnad ser enligt Löfvendahl krusidullerna som en symbol för något gammalt och överklassigt. Den nya borgerligheten har helt enkelt andra estetiska preferenser än 1800-talets. Den äger modernt utrustade lägenheter i Hammarby sjöstad eller eleganta vindsvåningar i Vasastan. Den gillar det rena och avskalade och ser gärna tillvaron i svart och vitt. Då sticker guldskimret i Kungl. Operan förstås i ögonen.

Guldfoajén
”Det är klart man kan bygga en ny opera och anpassa den efter teppanyakiborgerlighetens smak”, säger Löfvendahl, ”men kommer detta konsten till godo?” Hans slutsats är att man måste utreda en ombyggnad av den nuvarande operan, med sitt optimala läge mitt i stan, innan man börjar projektera för nya byggnader någon annanstans. Han hänvisar till London, där stadens kungliga opera byggdes om och utvidgades men fick ligga kvar i bästa läge vid Covent Garden. Bo Löfvendahl tror det är rent önsketänkande att tro att kulturbudgeten i framtiden räcker att driva två stora operabyggnader. Han tycker inte att vi behöver ett monument över 2010-talets estetiska ideal utan ett myller av scener som kan rymma den ständigt föränderliga konstarten.
Mats Ek var inne på en liknande tanke i DN häromdagen. Hans föreslår en tillbyggnad till nuvarande hus, som kunde sträcka sig ned till Strömmen med foajén hängande över vattnet. Den gamla scenen skulle behållas bredvid en större, utan att kräva överdrivet åskådarantal. Fasaden skulle bli kvar som i dialog med nybygget. Den rätt begränsade trafik, som nu skiljer huset från vågorna, kan omdirigeras eller ledas genom huset.
Det är klart att det är en lockande tanke att internationellt kunna sprida bilder på nya spektakulära kulturbyggnader i Stockholm. Men varför just en operabyggnad? En ombyggnad och eventuell tillbyggnad av nuvarande operahus borde vara det självklara huvudalternativet. Enkammarriksdagen kunde efter en tid i exil i nuvarande Stadsteater åter inhysas på Helgeandsholmen genom ombyggnad av Riksbanksbyggnaden till plenisalsbyggnad. En modernisering av Kungl. Operan borde vara ett fullt tänkbart alternativ till en nybyggnad. Men behövs verkligen en ytterligare scen, och vilka tillbyggnader kan man tillåta sig utan att skada värdena i exteriör och interiör.
Jag avslutar med att citera historikern Rasmus Fleischer, som har skrivit om hur den digitala mångfalden också måste få ta fysisk plats i stadsmiljön. ”När allting kan kopieras och spelas upp överallt blir personliga möten och framträdanden allt viktigare. Men politikerna satsar helst skattemedel på väldiga arenor, storslagna konsthallar eller spektakulära operahus. Hundra små rum gör sig sämre på en Powerpointpresentation än ett gigantiskt skrytbygge, konstaterar Fleischer. Denna arenapolitik sker på bekostnad av de små och medelstora rummen där morgondagens kultur skulle kunna födas. Steget från nätets myllrande kreativitet till de rum som mest är avpassade för U2 och Pavarotti blir för långt.
Tänk på det, särskilt när folk säger att operahus minsann inte bara betyder högkultur utan att även popartister kan få plats på scenen. Låt oss slippa pseudodebatten om högt och lågt! Betydligt relevantare är att diskutera stora kontra små scener. Eftersom människors tid att uppleva musik och scenkonst är begränsad, innebär ett nytt operahus i slutändan att de mindre scenerna får det svårare att stå sig i konkurrensen. Det innebär en förskjutning av kulturlivets tyngdpunkt, från den långa svansen och mot topplistan, samt från förorten till City. First we build buildings and then they start to build us.”

Libanesisk The Climate Scamkväll på Kungsholmen

Bortåt 50 av TCS:s vänner sammanstrålade på lördagskvällen på Café Corniche på Kungsholmen.

Många som känner varandra väl genom nätet träffades nu för första gången irl över god libanesisk mat.

Maggie i samspråk med konstnären Lars Jonsson. Kanske pratar de om hur vindkraftverken har förstört för fågellivet på Näsudden på södra Gotland.

Maggie och de andra eldsjälarna bakom TCS fick beröm och hyllades. Här de tre gästskribenterna Ingemar, Jonny och Peter.
Det var en trevlig kväll. Torsten Wedin spexade lite och sjöng.  Och man fick se ansikten bakom signaturerna i kommentarerna på TCS. Tack Maggie, för initiativet. Gärna fler gånger.

Ska Södermalm bli egen kommun?

Lokaltidningen Södermalmsnytt konstaterar att stadsdelen Södermalm, om det var en egen kommun, med en befolkning på ca 121 000 invånare skulle ligga på elfte plats bland Sveriges kommuner, större än Umeå, Lund och Borås, och strax efter Jönköping. Ändå har stadsdelen så lite bestämmanderätt. Är det inte dags för Södermalm att bryta sig loss och skapa en egen kommun? Tidningen inkluderar då Gamla stan och hela Hammarby sjöstad, som ingår i stadsdelsområdet även om dessa delar inte tillhör stadsdelen Södermalm.

Stadsmuseum, som en gång byggdes som Södra stadshuset, skulle naturligtvis återfå denna funktion. Södermalmsborna skulle ensamma få bestämma om Slussens framtid. Järnvägsstationen Stockholms södra kunde ju döpas om till Södermalms central. Trängselavgifter kunde börja kvitteras ut vid Västerbron och Tegelbacken. Den politiska majoriteten skulle bli rödgrön. En nackdel är det kanske att den nya hemmaarenan för Hammarby som byggs vid Globen skulle ligga utanför kommunen.

Stadshuset på Södermalm
Stockholms stad som nu har 829 000 invånare skulle då bli lite mindre, men ändå med 708 000 invånare fortfarande skulle vara Sveriges största kommun. Men är det ett sannolikt scenario? Vore det inte troligare att t ex Söderort, som inte längre skulle ha någon direkt kontakt med övriga Stockholm också skulle bilda en egen kommun. Och kanske även Västerort? Eftersom Stockholms historiska centrum ligger i Södermalms stadsdelsområde är det denna nya kommun som behåller namnet Stockholm. De norra malmarna återtar lämpligen namnet Norra förstaden som fanns under en period på 1600-talet. Om Stockholm på så sätt delades upp i fyra kommuner skulle befolkningslistan i stället se ut så här:
1 Göteborg 507330
2 Söderort 309994
3 Malmö 293909
4 Västerort 210503
5 Uppsala 194751
6 Norra förstaden 187097
7 Linköping 144690
8 Västerås 135936
9 Örebro 134006
10 Norrköping 129254
11 Helsingborg 128359
12 Jönköping 126331
13 Stockholm Södermalm 121823
Göteborg blir då Sveriges största kommun, med Stockholm först på 13:e plats. Hur bra känns egentligen det för en stockholmare på en skala? Ett mera realistiskt alternativ vore kanske att låta Södermalm och Söderort bilda eget, liksom Västerort och de norra malmarna. Eftersom Södermalm blir mer och mer integrerat med Liljeholmen-Gröndal i väster och med Globenområdet i söder känns detta helt rätt. I så fall blir tabellen så här:
1 Göteborg 507330
2 Södra Stockholm 431817
3 Nordvästra Stockholm 397600
4 Malmö 293909
Något bättre kanske, men fortfarande Göteborg i topp. Södra Stockholm skulle nog också få rödgrön majoritet, medan den borgerliga majoriteten skulle cementeras i den norra delen av staden. Själv tycker jag nog att Stockholm ska fortsätta att hålla ihop.
Det verkliga problemet är inte att vi har för stora kommuner i Sverige utan att de är för små. Alla kommuner i Sverige med mer än 55 000 invånare, totalt 41 kommuner, har ökat sin befolkning sedan 2000. Alla kommuner med mindre än7 000 invånare har minskat sin befolkning, totalt 37 kommuner. De 149 kommuner som har minskat sin befolkning sedan år 2000 har i medeltal 13 700 invånare, medan de 141 kommuner som har ökat sin befolkning i medeltal har 52 000 invånare.

Boendemiljö i Bjurholms kommun i Västerbotten
Om det behövs kommunreformer är det i andra delar av landet än i Stockholm, där alla kommuner växer. Och då handlar det inte om att dela kommuner, utan att slå ihop dem. Sveriges minsta kommun är Bjurholm med 2 500 invånare. Slår man ihop Sveriges tio minsta kommuner blir det ändå inte mer än 33 000 invånare. Tre fjärdedelar av Sveriges 290 kommuner är mindre än så. Om man bestämde sig för att alla kommuner ska ha minst 20 000 invånare räcker det med 120 kommuner i Sverige. Men då ligger förstås de tre minsta kommunerna i Stockholms län illa till, Nykvarn, Vaxholm och Salem. Dessa kommuner är ändå växande. Lägger man ribban vid 10 000 invånare klarar sig 215 kommuner i landet.

Madeleine Sjöstedt (FP) en katastrof för Stockholms kulturliv

I tisdags beslutade kulturnämnden i Stockholm om de föreslagna nedskärningarna av anslagen för ett antal kulturverksamheter; halverade eller nästan halverade anslag 2011 och inget stöd alls 2012 för Fria teatern, Folkkulturcentrum, Danscentrum, Tidskriftsverkstaden, Carl Eldhs ateljé, RFoF/Stallet, Barnens Underjordiska Scen och Konstnärernas kollektivverkstad. Helt utraderat blir Adekwahats bidrag redan 2011. Detta trots demonstrationer utanför stadshuset. Oppositionens förslag om bordläggning röstades ned. ”Det är vansinnigt att komma med de här förslagen så sent och med så klena motiveringar. Jag har sällan sett ett så dåligt underlag för så viktiga beslut”, sa kulturnämndens vice ordförande Ann Mari Engel (V) enligt Dagens Nyheter.

Madeleine Sjöstedt
Men Stockholmstidningarna är genomgående kritiska mot beslutet. DN:s kulturchef Björn Wiman säger att ”det är olyckligt att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, som samtidigt driver frågan om ett nytt operahus i Stockholm, inte har vett att rädda Fria teatern. De storslagna visionerna om en dyr prestigebyggnad som en ny opera passar illa ihop med det obstinata karvandet i de kommunala kaffepengar som går till de fria grupperna – allra helst till dem som bedriver sin verksamhet i de mediebeskuggade 50-talsförorterna längs tunnelbanans södra linjer, långt från möjligheterna till samarbete med näringsliv och privata intressen.” Ingegerd Waaranperä har tidigare i DN konstaterat att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt fortsätter sin kortsiktiga och destruktiva kulturpolitik i Stockholm.
SvD:s Lars Ring konstaterar: ”Med ett slag drar man undan mattan för en verksamhet som arbetat för kvalitativ vuxenteater, decentralisering av kulturlivet och barn- och ungdomsteater som problematiserar och fördjupar. Vi som står utanför processen, och kulturförvaltningen, förstår ingenting.” Och vidare: ”Jag har aldrig fått så många upprörda mejl som efter beskedet om anslagssänkningen, nästan alla från människor som också känner att deras identitet som förortsboende ringaktas. Förstår förvaltningen vilken bad-will man ger en borgerlig kulturpolitik?”
Claes Wahlin skriver i Aftonbladet att ”diskussionen mellan nämnden och de drabbade har varit på gränsen till obefintlig. Vägran att vid gårdagens sammanträde tillstyrka oppositionens begäran om bordläggning av den del av förslaget som avsåg sänkningar är i första hand en politisk skandal. När de folkvalda berövas möjligheten att sätta sig in i och granska underlaget för ett beslut, då saknas respekt för demokratin, just det slags styrelsesätt som Madeleine Sjöstedt så ofta mumlat om att teatern är viktig för.”
I Expressen gråter Margareta Sörenson med Balettfröken över Barnens underjordiska scen i Stockholm. ”Nu snyftar Balettfröken hjärtslitande. Och jag hulkar med henne. Hur torrögd och okunnig får en kulturförvaltning (Stockholms) vara? Har tjänstemännen aldrig varit i BUS källare på Söder? Aldrig lekt Ett drömspel? Har de aldrig nattats av Syster Tingeling? Lagat soppa på trollkottar?”
Expressen konstaterar också att ”när kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) pratar om att ge pengar till nya fria verksamheter plockar hon i själva verket de pengarna från andra fria grupper som fått svårare att hävda och klara sig.”
Samma Madeleine Sjöstedt som enligt en enig Stockholmspress driver en katastrofal kulturpolitik och för något år sedan orsakat haveriet för arkitekttävlingen om Stadbiblioteket argumenterar samtidigt föga trovärdigt för miljardsatsningar på ett nytt operahus.

Relaterade inlägg
Madeleine Sjöstedt (FP) vill slakta fria Teatern i Högdalen.
Nytt operahus?

Surrealistisk debatt om ett nytt operahus

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth tar nu bladet från munnen i operafrågan. ”Det är självklart att Stockholm kommer att få ett nytt scenkonsthus” säger hon till DN, men tillägger för säkerhets skull: ”Förr eller senare”. ”Men ett nytt hus kommer att behövas, det nuvarande uppfördes 1898, självklart kommer det inte att stå i all evighet”, säger Lena Adelsohn Liljeroth, som tidigare förespråkat skattesänkningar framför ytterligare miljardsatsningar på kulturen.

Lena Adelsohn Liljeroth på filmfestival
Jag undrar lite vad hon egentligen menar med att operan inte kommer att stå i evighet. Operan är ju ännu bara 112 år. I Stockholm finns byggnader som är flera hundra år äldre och som fortfarande brukas för sitt ursprungliga ändamål. Kanske menar hon att en ny opera behövs om 2-300 år? Utan underhåll kommer förstås Kungl. Operan att falla ihop tidigare. Men kulturministern säger ingenting om när hon tror att nuvarande operahus faller omkull i brist på fortsatt underhåll.
Å ena sidan förespråkar kulturborgarrådet med flera att Stockholm behöver ett nytt operahus som kanske kommer att kosta 4-5 miljarder kronor, pengar som någon annan, till exempel en rik mecenat från näringslivet, förväntas betala. Å andra sidan dras nuvarande opera, som till mer än 80 procent finansieras av skatter, med stora ekonomiska problem som inverkar menligt på verksamheten, bland annat genom att nödvändigt och planerat underhåll skjuts på framtiden.
Förväntar sig kulturborgarrådet att den ökande operadriften omfattande även ett nytt mångdubbelt större operahus ska finansieras av näringslivet? Om inget trovärdigt svar ges vill jag i stället ha besked om när nuvarande operahus vid Gustav Adolfs torg ska rivas och vad marken i så fall ska användas till? Bostäder, kontor, hotell, eller galleria?
Samtidigt som mångmiljardprojekt diskuteras för operakonsten sker successiva besparingar inom andra delar av kultursektorn. Nuvarande opera behöver byggas om men anslagen räcker inte. Nationalmuseum behöver byggas om och till men anslagen räcker inte. Anslagen till Fria Teatern i Högdalen och på Kungsholmen och andra kulturutbud ska dras in.
Den kommunala musikskolan har inte bara skänkt glädje till hundratusentals svenskar som lärt sig traktera ett instrument eller att sjunga utan också skapat grund för en svensk musikexport år efter år. Likaså har många blivande skådespelare börjat sin bana i Vår teater. Kulturskolan som den numera heter finns i de flesta av Sveriges kommuner, men antalet kommuner minskar, anslagen krymper och avgifterna höjs. Eftersom det ofta finns en tröskel till kulturen drabbar nedskärningarna mest redan utsatta grupper.  I Stockholm har totalt 45 tjänster försvunnit från kulturskolan under de senaste fyra åren och antalet deltagare är 14 000 färre jämfört med 2006. Nedskärningarna kommer att fortsätta under 2011.
Inom surrealismen lämnar konstnären logiken, som betraktas som ett hinder. En förnuftig betraktare upplever ett surrealistiskt konstverk som en vrickad, ologisk och absurd framställning av verkligheten. Det är denna surrealistiska bild av samtidiga storsatsningar och nedskärningar som jag menar karaktäriserar den pågående operadebatten.

Uppdatering den 20 januari
Enligt Expressens kulturchef Karin Olsson anser Lena Adelsohn Liljeroth att det är kulturjournalisternas fel att närningslivet inte vill satsa på opera. Läser inte kulturministern Dagens Nyheter? 

Vetenskap och Folkbildning försöker kontrollera Wikipedia

För några dagar sedan berättade jag i ett inlägg att jag lämnat Föreningen för Vetenskap och Folkbildning (VoF) som ett resultat av den enligt min mening helt felaktiga utnämningen av Stockholmsinitiativet till årets förvillare. Även professor Germund Hesslow har beslutat att hoppa av från VoF. Idag skriver Torbjörn Sassersson på Newsmill och på sin blogg om VoF:s systematiska och osmakliga sätt att manipulera Wikipedia. Syftet är att alltid plantera VoF:s åsikt om uppslagsordet. Drabbade personer och organisationer som får sina poster ändrade av VoF-aktivister och försöker rätta dessa kommer då i krig med VoF- aktivisterna som låser faktaposten för ytterligare ändringar och utdelar varningar till den drabbade parten.

Ett aktuellt exempel på hur VoF-aktivister försöker dominera en faktapost om en organisation på Wikipedia är posten om Stockholmsinitiativet (SI), som beskrivs i termer av ”spridande av missuppfattningar, desinformation och rena lögner kring global uppvärmning och forskning”. Ett antal personer och organisationer har också drabbats. Biografiska uppgifter om Sassersson själv har ändrats av VoF:are. Det är en skrämmande verklighet som Sassersson beskriver med dokumentation av genomförda ändringar, som påminner om Stasi i forna Östtyskland och helt står i strid med de grundläggande värderingar som VoF enligt stadgarna säger sig verka för, nämligen fri opinionsbildning enligt demokratiska principer.

Tradjazz med South Station Stompers

Det är en gråmulen söndagseftermiddag i mitten av januari. En grad över noll, regnet duggar ner och smältvattnet rinner från taken i strida strömmar. Den glashala is som låg i tjocka lager på trottoarerna i går förvandlades på en dag till modd och slask. Den söndagspromenad vi tänkt oss resulterar i stället i att vi sammanstrålar med söner, svärdotter och sonson på Lilla Wien vid Södra Station för en sen familjelunch. Där huserar på söndagseftermiddagarna South Station Stompers, ett tradjazzband där flertalet medverkande uppnått en betydande ålder. Även publikens genomsnittsålder är över medel och har av allt att döma varit här förr. Flera verkar också mer eller mindre nära bekanta med musikerna, kanske är de stammisar här. Det är trivsamt, musiken är bra, maten och ölet är OK och personalen trevlig.

South Station Stompers
På Söder kan man annars lyssna på tradjazz på kvällarna på restaurangen Louis inne i Söderhallarna, som brukar ha en publik i samma ålder. Och på Mosebacke ibland. Jag har också lyssnat på jazz på Bishop Arms på Bellmansgatan ett par gånger.

East End Jazz Men 1958
När jag var i gymnasieåldern gick jag regelbundet på skoldanser på läroverken i Stockholm på lördagarna, mest på Östra Real, Kungsholmens gymnasium och Norra Latin. Ibland på Nalen på Gata Regerings.

Lasse Gullin på Nalen 1956.
Där spelade band som Jazz Doctors, East End Jazz Men och Cave Stompers. Men på Söder var jag aldrig.

Sveriges Jazzband

East End Jazz Men startades 1955 som ett skolband. 1969 bytte orkestern namn till Sveriges Jazzband.

Acker Bilk
Det var en brittisk New Orleans-revival under 1950-talet med band som Chris Barber, Mr Acker Bilk och Kenny Ball. Jag hörde Chris Barber i London och Papa Bue med sitt Viking Jazz Band i Köpenhamn på 1960-talet. De är alla i 80-årsåldern idag.

Chris Barber
Chris Barber fortsätter att turnera och drar fulla hus. Hans Wild Cat Blues håller fortfarande, men baksidan på singeln Petite Fleur kan inte riktigt mäta sig med Sydney Bechets version. Fast egentligen var det väl Petite Fleur som var framsidan. Den nådde 3:e-platsen på brittiska singellistan 1959 och gjorde klarinettisten Monty Sunshine berömd. South Station Stompers verkar vara en kvarleva från denna epok, och deras publik också.

Därför lämnar jag föreningen för Vetenskap och folkbildning

I dag har jag sänt följande brev till Föreningen för Vetenskap och Folkbildning:
Enligt stadgarna har Föreningen Vetenskap och Folkbildning till syfte "att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt." Föreningen ansluter sig vidare "till den politiska demokratins principer". (min kursivering).
Genom utnämningen av Stockholmsinitiativet till årets förvillare och genom den smutskastning och förtalskampanj som därefter har bedrivits av företrädare för VoF och för Uppsalainitiativet mot alla som ger uttryck för skepsis mot etablerade uppfattningar om orsakerna bakom klimatförändringarna, anser jag att VoF har brutit mot sitt eget syfte att verka för fri opinionsbildning i vetenskapliga frågor och att verka för yttrandefrihet enligt demokratiska principer.
Jag begär därför utträde ur föreningen för Vetenskap och folkbildning med omedelbar verkan.

Ytterligare motiv bakom mitt utträde har jag redan utvecklat tidigare i detta inlägg.

Madeleine Sjöstedt (FP) vill slakta Fria Teatern i Högdalen

Madeleine Sjöstedt (FP) som redan ligger bakom den katastrofala hanteringen av den internationella arkitekttävlingen om Stockholms stadsbibliotek, och som häromdagen kom med det populistiska utspelet om en ny miljardslukande operabyggnad i Stockholm vill slakta Fria teatern i Högdalen.

Sanna kvinnor av Anne Charlotte Leffler på Fria Teatern
Kulturförvaltningen i Stockholms stad föreslår halverat bidrag för innevarande år och inget bidrag alls nästa år. Samtidigt subventioneras varje operabesök i Stockholm med 1 750 kr, visserligen med statliga medel, men ändå. Detta sker under pågående verksamhetsår, där teatern har planerat sin verksamhet, skrivit avtal med såväl medarbetare som teaterförlag.

Sanna Kvinnor som skrevs för mer än 100 år sedan, var på den tiden mer spelad än August Strindbergs pjäser.
Fria Teatern har en fungerande och uppskattad verksamhet med f n sex pjäser på repertoaren. Fria Teatern är något så ovanligt som en teater som har fungerat i en förort under 40 år. Man har också skaffat en liten intim studioscen på Kungsholmen där man spelar mer udda dramatik – också den delvis riktad till barn och ungdom. Alla förstår att utan anslag kan Fria Teatern inte fortsätta. Det är alltså vad Madeleine Sjöstedt (FP) vill, att Fria Teatern ska läggas ned. Men det vill inte Lars Ring i SvD. Han anser tvärtom att den föreslagna nedskärningen är orimlig.
Kulturnämnden ska ta upp förslaget för beslut den 18 januari. Om du vill att Fria Teatern ska finnas kvar, mejla kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och nämndsekreterare Mats Sylwan på madeleine.sjostedt@stockholm.se och mats.sylwan@stockholm.se. Skicka även en kopia till info@friateatern.se.

Uppdatering den 14 januari
Idag instämmer DN:s Ingegerd Waaranperä i kritiken under rubriken "Tänk om, Madeleine Sjöstedt! Fria teatern måste fortsätta att vara fri." Och hon fortsätter: "Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt fortsätter sin kortsiktiga och destruktiva kulturpolitik i Stockholm." Och hon avslutar med att konstatera att Sjöstedts stingsliga utfall mot fria Teaterns medarbetare bara visar "att hon har målat in sig och kulturnämnden i ett hörn. Kliv ur det. Tänk om." Waaranperää har tidigare skrivit om de fria gruppernas ekonomiska situation här.

Nytt operahus?

Kungl. Operan brottas med stora problem. En del av problemen är ekonomiska. De gäller hyresnivåerna, arbetsgivaravgifter för utländska gästartister och oförutsedda pensionsåtaganden. Förut sponsrades operan av SAS, men numera har flygbolaget tillräckligt med egna ekonomiska bekymmer.

Kungl. Operan
Något som också dränerar ekonomin är den slitna fastigheten. Det föråldrade scenmaskineriet har tjänat ut. De ekonomiska problemen förvärras av att underhållet blivit alltmer eftersatt. En ombyggnad kan betyda dubbla hyror under ombyggnadstiden, samtidigt som ombyggnaden i sig kan medföra stora hyreshöjningar. Härom året kom beskedet att Stockholmsoperans ombyggnad, planerad under fyra år skjuts på framtiden. Operahuset skulle vara stängt i 14 månader från juni 2010 till och med augusti 2011. Extrapersonal engagerades för att lägga turnéer. Men den stora ombyggnaden stoppades på grund av fördyringar. Det nya scenmaskineriet beräknades kosta 130 miljoner kronor, men kostnaden blev högre, snarare 160 miljoner. Så nu dras man, på grund av att dessa 30 miljoner saknades, fortfarande med ett föråldrat och utslitet maskineri. Säkerheten hotas för personalen, och det konstnärliga arbetet hämmas. Maskineriet är så gammalt att det inte finns några reservdelar utan de måste specialtillverkas vid behov. Går något sönder kan Operan bli tvungen att spela i så kallat fast läge, det vill säga ingenting på scengolvet kan röra sig. Konstnärligt hamnar man på en nivå som få regissörer kan acceptera. I själva verket måste Statens fastighetsverk hålla igen på underhållet för att verksamheterna ska kunna vara kvar i lokalerna. Den förra operachefen Anders Franzén talade i våras om risk för konkurs.
I Operans statliga uppdrag står att repertoaren ska innehålla nyskrivna verk. Ändå tvingades man i början av 2010 att av ekonomiska skäl ställa in ”Batseba” för att den kräver extra personal av gäster som statister, dansare och sångare. Därmed kunde man spara mellan en och två miljoner kronor. De planerade föreställningarna ersattes av mindre kostsamma produktioner, "Tosca" och "Läderlappen".
Operan är inte den enda kulturinstitution som har bekymmer. Hyresproblemen drabbar även Dramaten, Naturhistoriska riksmuseet, Nationalmuseum och så vidare. Ombyggnadsbehoven gäller i hög grad också för Nationalmuseum. Där har man talat om en utbyggnad för att kunna visa mer av samlingarna, kanske också inhysa ett Designmuseum.

Nationalmuseum, fasadritning.
Också Erik Gunnar Asplunds världsberömda stadsbibliotek är föråldrat, för litet och i behov av större lokaler. De flesta minns väl fortfarande de stora förväntningarna som fanns inför arkitekttävlingen. Den 16 november 2007 utsågs förslaget Delphinium av den tyska arkitekten Heike Hanada till vinnare. Två år senare meddelade Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt helt sonika i sin blogg att projektet skulle läggas ned. "Vi hade fått signaler från stadsledningskontoret om att man inte riktigt hade kontroll över ekonomin", sade Madeleine Sjöstedt den gången. Kostnaden för ett nytt huvudbibliotek som först beräknats till 800 miljoner hade stigit till 1,3 miljarder kronor. En muntlig redogörelse räckte den gången för att via en blogg sänka ett projekt som efter åtta långa år av förberedelser och efter världens största internationella arkitekttävling. Ett snöpligare slut på ett storstilat projekt kan man knappast tänka sig. Fortfarande finns ingen lösning i sikte för stadsbibliotekets framtid.
Debatten om ett nytt operahus som de senaste dagarna har brutit ut i Dagens Nyheter bör ses mot bakgrund av denna bistra ekonomiska verklighet, och den brist på kompetens och handlingskraft som den politiska majoriteten i Stockholms stad har uppvisat när det gäller kultur och arkitektur.
Just det kulturborgarråd som sänkt förslaget om det nya stadsbiblioteket, Madeleine Sjöstedt (FP), startade för en vecka sedan operahusdebatten genom att tillsammans med partikamraten Christer Nylander på DN Debatt lobba för ett nytt operahus bakom Nationalmuseum på Blasieholmen. I stället för att ta tag i Operans akuta svårigheter i Stockholm föreslår folkpartisterna att Stockholm ska få ett nytt operahus med moderna mått och modern teknik ”för att Sverige framöver ska kunna ligga i scenkonstens framkant. Dagens scen är för liten och tekniken för omodern för att kunna ta emot avancerade uppsättningar från omvärlden och för att fullt ut kunna delta i det internationella utbytet”. Folkpartisterna hänvisar till de nya operahus som under senare år byggts i Göteborg, Helsingfors, Köpenhamn och Oslo. Man menar att det är viktigt som symbol för Stockholm som världsstad och vill att näringslivet ska gå in och bidra till ”att sätta Stockholm och Sverige på kartan” genom ett modernt och spektakulärt operahus. Därmed har man också satt ribban. Vi måste inte bara tävla med våra nordiska grannländers nya operahus utan också andra, ritade av världsberömda arkitektkontor som Jörn Utzon, Snöhätta, Frank Gehry och Rem Koolhaas. Det kommer att handla om miljardbelopp. Walt Disney Concert Hall i Los Angeles kostade t ex 2 miljarder kronor. Det tog 16 år att bygga operahuset i Sydney och den ursprungliga budgeten hade då överskridits med 1 400 procent. Operan kostade motsvarande 3,6 miljarder svenska kronor i dagens penningvärde.
Den föreslagna platsen bakom Nationalmuseum är inte heller lämplig. En ny operabyggnad i internationell klass kommer att få ansenliga mått. En ny operabyggnad här skulle helt dominera över Nationalmuseum. Ännu mer problematiskt vore det att som också föreslagits i debatten placera den nya operabyggnaden vid Slussen. Skulle den kulturelit som tidigare motsatt sig minsta ny byggnad vid Slussen plötsligt acceptera ett jättehus som en ny operabyggnad otvivelaktigt skulle bli. Den enda tänkbara av hittills föreslagna platser är på Masthamnskajen intill Danvikskanalen. Där skulle en operabyggnad i denna skala kunna komma till sin rätt. Om den kunde finansieras.
Kan någon verkligen tro att Madeleine Sjöstedt (FP), som efter fyra års borgerlig majoritet i såväl Stockholms stad som i Sveriges riksdag inte lyckats utverka tillräckliga anslag för att Operahuset i Stockholm ska kunna få ett rimligt underhåll, eller en driftbudget som räcker för att hålla en hotande konkurs borta, nu ska kunna få näringslivet att sponsra ett mångmiljardprojekt som en helt ny operabyggnad? Och var finns i så fall ansvaret för de verksamheter och byggnader som redan finns? För den befintliga Operan, för Stadsbiblioteket, för Nationalmuseum?
Gustav III:s opera ritades av Carl Fredrik Adelcrantz som tidigare ritat Drottningholms slottsteater. Den stod på samma ställe som nuvarande operahus vid Gustav Adolfs Torg och var klar 1782. Den operan revs 1892 eftersom den var sliten och ansågs vara för liten och brandfarlig.

Gustav III:s opera, kort före rivningen.
Arvfurstens palats, där UD numera huserar, byggdes som en pendang på andra sidan torget av prinsessan Sofia Albertina, syster till Gustav III, efter ritningar av stadsarkitekten Erik Palmstedt. Nuvarande operahus, inspirerat av Parisoperan, var klart 1898 och ritades av Axel Anderberg, Scenen i det nya huset byggdes med samma mått som den gamla, så att samma dekor skulle kunna användas. Stora scenen rymmer 1 100 personer. Bristerna i detta operahus är framförallt tekniska. Dessa går att råda bot på. Eller ska nuvarande opera gå samma öde till mötes som den förra?
Jag är ingen operafantast. Tvärtom. Efter att ha sett mycket opera har jag kommit fram till att opera är en förlegad konstform. Det är en konstlad kombination av teater och musik, ungefär som skidskytte. Låt teatern och musiken utvecklas var för sig och på sina egna villkor.
Det betyder inte att jag inte har förståelse för att andra gör andra prioriteringar. Men jag tycker att man först ska ta det fulla ansvaret för det redan existerande operahuset innan man föreslår att någon annan ska betala för ett nytt. Jag kan ge en signal till Madeleine Sjöstedt och kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth: Det verkar som om ni inte riktigt har kontroll över ekonomin! Och Stockholm finns redan på kartan!
Men Folkoperan finns ju i alla fall.

Uppdatering den 12 januari
Idag meddelar DN att intresset från näringslivets sida att finansiera ett operabygge verkar vara svalt, samt att Lena Adelsohn Liljeroth, om hon fick ytterligare en miljard att förfoga över skulle sänka skatterna hellre än att satsa pengarna i ett operabygge. 
Danne Nordling konstaterar på sin blogg att varje operabesök går med 1 750 kr i förlust, som alltså subventioneras med skattemedel, alternativt genom sponsring från näringslivet. Av årsredovisningen för 2009 framgår att Operans kostnader var 499 miljoner kronor 2009 och att statsbidragen var 411 mkr. Antalet besökare var 242 000 personer. Av detta kan man räkna ut att det numera kostar 2 062 kronor per besökare att producera en föreställning som subventioneras med 82 procent. Själva biljettpriset per föreställning uppgick till i genomsnitt 236 kronor. Nordling föreslog 2006 att operavännerna skulle anordna en insamling för att bekosta nybygget. Om detta inte gav resultat ifrågasatte han om verkligen svenska folket via skatterna skulle betala en nöjesverksamhet för ett fåtal.

Uppdatering den 14 januari
DN fortsätter idag sin kampanjjournalistik om en ny opera med en stor artiklel av Marcus Boldemann där inte mindre än sju olika förslag till operadrömmar presenteras. Men så länge det inte förklaras hur operadrömmarna ska finansieras förblir de bara just operadrömmar. DN talar om en mindre folkrörelse, men så länge operafantasterna är så få att de måste subventioneras med 1 750 kronor per besök kan man knappast tala om en folkrörelse. IKEA, vars vinst förra året ökade till 24 miljarder motsvarande fem operahus, har förklarat att deras kunder inte tillhör operavännerna och att de därför inte tänker bekosta en ny opera. SvD fortsätter att tiga.

Höga hus

Samfundet S:t Eriks årsbok för 2010 har som tema ”Höga hus”. Det är ett synnerligen väl valt ämne, med tanke på den debatt som förevarit under det senaste året med anledning av att höghusivrarna har stuckit ut hakan med centerpartisten Per Ankersjö i spetsen och förespråkat skyskrapor i innerstaden eftersom Stockholm måste få växa, att Stockholm Waterfront färdigställts och blivit högre än många tänkt sig, samt att de planerade Tors Torn uppmärksammats. Årsboken innehåller en rad mer eller mindre intresseväckande artiklar på temat. Redaktören Ulf Sörenson har åter bidragit till att årsboken håller hög klass, i jämförelse med en del andra årsböcker som blivit mer och mer urvattnade med åren, till exempel Svenska Turistföreningens.

De 60 m höga Kungstornen räknas som Europas första skyskrapor. De är både vackra och väl placerade.
De olika författarna bidrar också till att ge en väl nyanserad bild av den komplexa frågeställningen, där det inte finns några enkla svar. En levande storstad växer hela tiden och det innebär också mer bebyggelse och att hushöjderna därmed tenderar att öka. Det är en process som har pågått i sekler och som kommer att fortsätta även framöver, om inte staden plötsligt skulle stagnera och dö. Exempel på olika uppfattningar ges till exempel av Aleksander Wolodarski, arkitekten bakom de planerade 140 meter höga tvillingtornen Tors Torn intill Norra station. Han förklarar att tanken bakom förslaget är att möjliggöra mötet mellan Rödabergsområdet och den nya Norra Station på en plats där olika gaturiktningar möts, och som markerar den tullgräns som utstakades på 1600-talet! Vidare skriver han att ”ett spetsigt orgelmotiv stiger över den stockholmska horisonten, och på ett klassiskt sätt möter församlingskyrkornas spiror”. Skönhetsrådets chef Martin Rörby är inte lika entusiastisk. Han konstaterar att ”problemet med dessa tvillingbyggnader i den tappning de presenterades i slutet av 2009 är inte primärt höjden, utan det tafatta, bakåtblickande formspråket som resulterat i vad man lite elakt skulle kunna likna vid skyskrapskarikatyrer.”

Tors torn
Jag förstår själv, trots Wolodarskis förklaringar inte varför två av Stockholms högsta hus ska ligga just på denna plats, och befarar att Rörby kan ha rätt beträffande utformningen av dem. Det finns ju goda exempel på en tilltalande modern skyskrapearkitektur, till exempel Gert Wingårdhs Victoria Tower i Kista. Byggnaden kommer att bli över 120 meter hög, innehålla hotell med 300 rum, restaurang, kontor och konferensverksamhet samt ligga vid Kistamässan. Bygget inleddes sommaren 2009 och invigning planeras till hösten 2011. Tyvärr diskuterar årsboken mest från ett innerstadsperspektiv.

Victoria Tower är under byggnad i Kista
Jämfört med Torsplan tycker jag att det är betydligt mer relevant att planera höga hus i Västra Klara, detta område i Stockholms City invid Centralstationen som är Sveriges mest tillgängliga område med kollektivtrafik, både med pendeltåg och med tunnelbanor. Det är självklart att ett sådant område ges ett högt markutnyttjande. Tors torn ligger ju inte ens nära vare sig tunnelbana eller pendeltåg.
Margareta Sörensson skriver om det inställda höghusbygget, det i mitt tycke mycket vackra och sensuella hus med två rundade torn, ett högre och ett lägre, som också ritats av Gert Wingårdh vid kv Basaren på Hantverkargatan. En lämplig byggnad i det smala kvarteret och bara 250 meter från tunnelbanan vid Fridhemsplan. Projektet tycks som så mycket annat bra tyvärr ha stoppats av de kringboende nimbykrafterna.

Stoppat höghus i Kv Basaren på Kungsholmen
En intressant artikel är Marianne Råbergs redogörelse för hur byggnadsstadgor och byggnadsordningar har reglerat både hushöjder och gatubredder i Stockholm, och därmed format en stor del av den innerstad vi har vant oss vid. Före 1800-talets mitt fanns det få byggnader i Stockholm som var högre än tre våningar. Högre trähus än två våningar tilläts inte av brandskyddsskäl. Enligt 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm reglerades gatubredder och hushöjder. Albert Lindhagen, mannen bakom Lindhagenplanen från 1866, låg till stor del bakom byggnadsstadgan. Nya gator skulle bli 60 svenska fot, dvs ungefär 18 m breda. I äldre stadsdelar kunde 40 fot räcka, eller 12 m. Huvudgatorna blev bredare, till exempel Sveavägen med 48 m. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m. Detta har gett förutsättningar för den täthet som har tillåtits, men också påverkat en stor del av stadsbilden i Stockholms innerstad och på andra ställen. Äldre flerbostadshus har ofta rumshöjder på över tre meter och dessutom ansenlig bjälklagstjocklek. En taklisthöjd om 20 m som medger 5 våningsplan i ett äldre hus motsvarar därför sju våningsplan med modern rumshöjd och betongbjälklag. Att ersätta en äldre byggnad med en ny innebär därför att tätheten uttryckt i våningsyta per hektar kan ökas med 40 procent utan att hushöjden ökar.

Lindhagenplanen från 1866
Själv är jag ingen principiell motståndare till höga hus, men jag anser att det behöver finns goda skäl för att motivera dem. Vill man bara bygga tätt kan man med fördel använda sig av traditionella slutna kvarter. Sådana går bättre att integrera i en sammanhängande stadsväv som skapar stadsliv, medan enstaka skyskrapor ofta skapar mer problem än de löser. Ett bostadskvarter med femvåningar och hundra meters sida ger utan gårdshus ett exploateringstal på 2,5. Man ytterligare 2 eller 3 våningsplan ökar exploateringen till mellan 3,5 och 4.0. Detta visar att man med en traditionell kvartersbebyggelse kan nå mycket höga tätheter utan att bygga nämnvärt högre hus än vad som redan finns i innerstaden.
Årsboken Höga hus kan rekommenderas, även för icke medlemmar, och kan köpas till exempel på Stadsmuseet.

Södra stationsområdet och livet mellan husen

Under mina lunchpromenader mitt på Södermalm undviker jag intuitivt att passera Södra stationsområdet. När jag idag gick Timmermansgatan söderut tänkte jag som vanligt undvika att ta vägen förbi Timmermansparken och Södermalmsallén, men i stället tog jag reda på varför den här känslan infinner sig. När man närmar sig parken möts man av ett buskage – det ser ut som om det är en återvändsgata. Ramperna som leder runt parken ned på allén förlänger vägen åtskilligt och som fotgängare undviker man all onödig sträcka. Trappan är denna vinter förstås inte skottad och därmed oanvändbar. Södermalmsallén är en tråkig och folktom gångväg utan affärer i jämförelse med alternativa vägar som erbjuder både folkliv och skyltfönster. Om Södermalmsallén har jag skrivit tidigare. Det finns alltså rationella skäl till att man undviker att passera Södra Stationsområdet. Den modernistiska stadsplaneringen har medvetet byggt bort möjligheterna till ett mer intensivt stadsliv på denna del av centrala Södermalm. Men det hade inte behövt vara på det sättet. Så här hade Albert Lindhagen tänkt sig denna del av Södermalm 1966.

En så långt det går fullt genomförd kvartersstad. Folkungagatan går ända fram till Ringvägen i väster och fortsätter i det som är Tantogatan idag. En stor park skulle anläggas söder om Folkungagatan. Om detta hade genomförts, hade Folkungagatan varit det naturliga huvudstråket, full med affärer och kanske trädplanterad. Även Åsögatan, Bondegatan och Skånegatan fortsätter i Lindhagensplanen fram till Ringvägen. Torkel Knutssonsgatan, Timmermansgatan och Swedenborgsgatan knyter alla samman norra och södra delarna av Södermalm. Tankarna från Lindhagen levde länge kvar. På Stockholmskartorna från början av 1900-talet är de planerade kvarteren ännu utritade. Men så här blev området till sist sedan miljonprogrammets planförfattare och 1980-talets planförfattare sagt sitt med kvarteret Linjalen från 1960-talet och Södra stationsområdet från 1980-talet. En förort mitt på Södermalm.

Modernismen bröt in med full kraft från 1930-talet och framåt, men det var egentligen inte förrän miljonprogrammets planerare ökat skalan i bebyggelsen och genomfört trafiksepareringen mera fullständigt under 1960- och 1970-talen, som problemen blev mer allmänt uppenbara. Jag har skrivit om modernismens misslyckande här.
En av de tidiga kritikerna var Jane Jacobs, som publicerade sin bok "The Death and Life of Great American Cities" år 1961. Där angrep hon den tidens stadsplanering och hyllade istället de äldre stadsdelarna på Manhattan, som hotades av rivning. Jacobs såg de sociala och urbana kvalitéer som skulle gå förlorade om den moderna planeringens funktionsuppdelning och sterila bebyggelse skulle genomföras. Jane Jacobs menade att stadsbyggande enligt modernismens principer var destruktivt. Stadslivet försvann där man tillämpade zonering och funktionsseparering och skiljde på boende och arbete, affärer och institutioner, fotgängare och bilister. Hon menade att fungerande stadsdelar förutsätter mångfald, korta kvarter med täta tvärgator och hörn, ålders- och statusblandad bebyggelse och hög befolkningstäthet.

Jane Jacobs
En annan kritiker är den danska arkitekten Jan Gehl som publicerade sin mest kända bok, Livet mellem husene redan 1971, som resultat av forskning vid den danska Kunstakademiets Arkitektskole. Även den var en reaktion på funktionalismens stadsplanering som genomsyrat stadsbyggandet i de nordiska städerna under decennier. För att idag upprätthålla ett fungerande stadsliv är vi enligt Gehl beroende av att människor aktivt väljer att röra sig och uppehålla sig i staden, vilket ställer krav på stadsmiljöns kvalitet. Gehl formulerade i Livet mellom husene en rad principer för hur en bra stad kan skapa goda förutsättningar för stadsliv.
Stadsrummets kvalitetskriterier består enligt Gehl av ett antal faktorer som beskriver hur relationen mellan staden och människorna fungerar och hur vi agerar i staden. Stadsrummet ska utformas så att människor kan röra sig till fots så att det känns bra och naturligt och genom att utnyttja de kvaliteter och attraktioner som finns i goda stadsrum. Människor vill se andra människor. Butiker och aktiviteter som försiggår på gatan väcker intresse. Den täta staden där en del av trafiken sker till fots på väg till eller från husen leder till många människor kring husen. Både Jacobs och Gehl bok har på senare år fått större uppmärksamhet när allt fler är överens om att förtätning och blandstad är en del av lösningen på storstädernas utbyggnadsproblem.