Vargfrågan väcker starka känslor på de flesta håll. Antingen är man för eller mot. Storstadsbor älskar vargar, i synnerhet Stockholmare, och glesbygdbor hatar dem, och i synnerhet samerna. Så ser schablonbilden ut. Verkligheten är mer nyanserad. Det finns också glesbygdsbor som tycker att vi kan ha vargar i landet, liksom storstadsbor som hatar vargar.
På senare tid, dvs sedan årets makabra vargjakt avslutats, har dock flera för vargarna positiva nyheter kommit. Två genetiskt friska vargar har flyttats från sameland; en till Örebro län, varifrån den dock snabbt tog sig till Norge, och en till Dalarna. Vi får hoppas att de får sprida sina gener innan de stryker med för jägarnas kulor. Eller hagel, för tjuvjägarna tycks jaga varg med hagel, vilket är dubbelt förbjudet. Det visar obduktionen av årets varglik. Två hade hagel från illegal tjuvjakt. Varghatarna i jägarförbundet borde kanske hålla lite lägre profil, när de nu företräder en så uppenbart kriminell kår.
Lars-Erik Liljelund
En annan positiv nyhet är att rovdjursutredningen föreslår en fördubbling av vargstammen i Sverige. Utredaren Lars-Erik Liljelund vill att det ska finnas 450 vargar i landet, mot drygt 200 i dag. Jag har inte haft så hög tanke om Liljelund tidigare, men det är ett klart besked regeringen nu får. En av Liljelunds slutsatser är att antalet vargar i Sverige i dag är för litet för att beståndet ska kunna öka livskraftigt. Till underlag för sina slutsatser om vargen har Liljelund bland annat inhämtat bedömningar från danska, finländska och amerikanska forskare. Det stämmer bra med vad Svenska Rovdjursföreningen tidigare har sagt. Miljöminister Andreas Carlgren fick genast svårigheter att förklara varför det är OK att jaga varg när vi bara har drygt 200 djur, trots att det borde vara 450, men logiken är inte hans bästa gren.
Liljelund säger att bedömningen är baserad enbart på biologi och ekologi och vad som krävs för att vargen ska uppnå gynnsam bevarandestatus, inte på ”socioekonomiska faktorer”, läs ”de varghatande jägarna”. Men de kommer aldrig att vara nöjda så länge det finns en enda varg i landet.
Det gäller nu för regeringen att agera rakryggat och inte falla till föga för jägarna. Även järvarna är för få för att populationen ska vara livskraftig på lång sikt. Antalet ligger under målet på 850 djur. Däremot finns det över 3.000 björnar och mer än 1.200 lodjur i landet, vilket ligger en bit över den godtagbara nivån.
Jag har tidigare pekat på att den svenska stammen är en av de minsta i ett europeiskt perspektiv. Ett tjugotal europeiska länder har fler vargar än Sverige, och de flesta av dessa länder är mindre till ytan än Sverige och har en större befolkning. Dessa länder tar ett större ansvar än Sverige för att bevara sin vargstam. Inte heller med 450 vargar kommer Sverige att utmärka sig. Med 450 vargar blir det en varg per 1 000 kvadratkilometer. Många länder i Europa har 10-15 vargar per 1 000 kvkm, till exempel Albanien, Estland, Bosnien-Hercegovina, Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien, länder som är mindre och mer tättbefolkade än Sverige. Så regeringen borde följa Liljelunds förslag.
Det är mindre risk för människor med vargar i landet än att med getingar, huggormar och älgar, för att inte tala om bilar. Vargar är rädda för människor. Det är alltså en nästintill obefintlig risk att bli vargdödad i Sverige. Vargar dödar visserligen tamboskap, men i regel bara när skydd i form av elstängsel saknas. Fler hundar trafikdödas eller vådaskjuts av jägare jämfört med dem som dödas av vargar. Varghatet bygger på myter, inte på fakta.
En annan positiv nyhet är att rovdjursutredningen föreslår en fördubbling av vargstammen i Sverige. Utredaren Lars-Erik Liljelund vill att det ska finnas 450 vargar i landet, mot drygt 200 i dag. Jag har inte haft så hög tanke om Liljelund tidigare, men det är ett klart besked regeringen nu får. En av Liljelunds slutsatser är att antalet vargar i Sverige i dag är för litet för att beståndet ska kunna öka livskraftigt. Till underlag för sina slutsatser om vargen har Liljelund bland annat inhämtat bedömningar från danska, finländska och amerikanska forskare. Det stämmer bra med vad Svenska Rovdjursföreningen tidigare har sagt. Miljöminister Andreas Carlgren fick genast svårigheter att förklara varför det är OK att jaga varg när vi bara har drygt 200 djur, trots att det borde vara 450, men logiken är inte hans bästa gren.
Liljelund säger att bedömningen är baserad enbart på biologi och ekologi och vad som krävs för att vargen ska uppnå gynnsam bevarandestatus, inte på ”socioekonomiska faktorer”, läs ”de varghatande jägarna”. Men de kommer aldrig att vara nöjda så länge det finns en enda varg i landet.
Jag har tidigare pekat på att den svenska stammen är en av de minsta i ett europeiskt perspektiv. Ett tjugotal europeiska länder har fler vargar än Sverige, och de flesta av dessa länder är mindre till ytan än Sverige och har en större befolkning. Dessa länder tar ett större ansvar än Sverige för att bevara sin vargstam. Inte heller med 450 vargar kommer Sverige att utmärka sig. Med 450 vargar blir det en varg per 1 000 kvadratkilometer. Många länder i Europa har 10-15 vargar per 1 000 kvkm, till exempel Albanien, Estland, Bosnien-Hercegovina, Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien, länder som är mindre och mer tättbefolkade än Sverige. Så regeringen borde följa Liljelunds förslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar