Polisens uppgifter

Rikspolischefen Bengt Svensson tycker att polisens uppdrag inom olika områden har blivit alldeles för brett. Bland annat anser han att polisen inte ska ha kvar fylleceller, att man ska slippa hittegodsavdelningar, utfärda pass, omhänderta djur och slippa inspektioner av farliga istappar. Bengt Svensson anser att det här är uppdrag som med fördel kan ligga på andra myndigheter. Förslaget får enligt DN i stort sett stöd av polisfacket.

Det kan naturligtvis ligga något i det hela. Hittegods och passärenden är ju knappast polisens kärnuppgifter. Fast hur realistiskt är det att landstinget, som saknar möjligheter till tvångsåtgärder,  skulle ta hand om bråkiga fyllerister?
Den verkligt svåra frågan blir förstås vilka uppgifter som polisen anser sig kunna ha kvar och vilken myndighet som ska ta hand om inbrott, misshandel, bilstölder och alla vardagsbrott som polisen vägrar att utreda utan bara rutinmässigt skriver av. Och vem ska ta hand om Palmeutredningen, nu när varken Hans Holmér, Ebbe Carlsson eller Lars Krantz längre är i livet? Men kvar finns förstås ännu Sven Anér, Lars Borgnäs och Gunnar Wall.

Bygg högt vid Centralen

Den nya byggnad med 13 våningar som föreslagits vid Vasagatan som ska ersätta nuvarande Scandic Hotel Continental och inrymma den nya stationen för Citybanan har kritiserats hårt av bland andra länsstyrelsen, som anser att byggnaden skadar innerstadens riksintressanta kulturmiljö.

Den föreslagna byggnaden skymmer inte Klara kyrka härifrån.

Enligt Länsstyrelsen bryter byggnaden ”Vasagatans normala femvåningshöjd”, och skymmer delar av Klara kyrka! ”Det borde gå att utforma en ny stationsbyggnad som blir en pärla för Stockholm och som samtidigt är i samklang med Centralstationen och andra byggnader i omgivningen,” säger arkitekten Ragnvi Josefsson på länsstyrelsen enligt SvD. Länsstyrelsen anser att höga hus ska undvikas i stadens äldre, centrala delar och på andra platser där det blir inverkan på stadssilhuetten – om det inte finns mycket starka skäl. Det är en stelbent inställning utan förståelse för vad städer är.

Den nya byggnaden sedd från Centralstationen.

Nu är det förstås så att det faktiskt finns mycket starka skäl att bygga högre byggnader just på den plats som inte bara är bäst tillgänglig  med kollektivtrafik i Stockholm utan i hela Sverige. Tretton våningar är endast obetydligt högre än nuvarande hotell på samma plats. Det finns redan många högre hus i Stockholms innerstad och fler planeras.

Nuvarande Hotel Continental har 11 våningar.

Den hushöjd på fem våningar som präglar stora delar av Stockholms innerstad kom till efter 1876 års byggnadsordning, då husen kunde vara upp till 68 fot, dvs ca 20 m. Med dåtidens våningshöjder blev det fem våningar, men med dagens våningshöjder blir det sju våningar utan att huset blir högre. Det är dock länge sedan den normala hushöjden vid Vasagatan var fem våningar. Den är snarare åtta eller tio, vilket Yimby har visat på ett klargörande sätt.

Ett tidigare förslag med ännu högre hus har redan kritiserats bort.

En stad är aldrig färdig utan utvecklas hela tiden, och det är helt normalt att staden byggs tätare och att hushöjderna ökar i centrum på en stad som växer. Stockholmsregionen har redan nått 2 miljoner och Stockholms stad når snart 1 miljon. Vi kommer att få vänja oss vid att det blir normalt med fler våningar i City i framtiden. Länsstyrelsen bakåtsträvande hållning motverkar tyvärr stadens utveckling.

Vaccinera eller inte?

Idag verkar alla efterkloka människor, utom möjligen den ansvariga ministern, vara överens om det heltokiga i att massvaccinera svenska folket mot svininfluensan 2010, vilket inte tycks ha räddat något enda människoliv, men däremot orsakat mer än hundra narkolepsifall. En jämförelse med Australien och Nya Zeeland där inte någon enda människa vaccinerats tycks visa att man klarade sig lika bra som i Sverige, där 60 procent vaccinerats. Ja, bättre, eftersom man slapp några narkolepsifall.

För två och ett halvt år sedan var tongångarna annorlunda. Då gick debatten för fullt för och emot vaccinering. Myndigheterna och regeringen uppmanade alla att gå och få sin dos, men ännu hade bara två dödsfall inträffat i Sverige (det blev några ytterligare) och fler och fler tvekade om de borde vaccinera sig eller ej, ivrigt påhejade av fettdoktorn Annika Dahlström med eller utan hållbara argument.

Jag befann mig vid den tidpunkten i Indien, närmare bestämt i staden Pune i Maharashtra. Där inträffade det första indiska dödsfallet i influensan den 3 augusti. Tidningarna skrev varje dag om nya dödsfall och i oktober 2009 var antalet fall 420 i hela Indien. Just i Pune var dödsfallen då uppe i 87, vilket på 5 miljoner invånare blir hela 17 dödsfall per miljon, eller närmare hundra gånger fler än i Sverige. I hela Maharashtra var dödsfallen 179, vilket är närmare 2 döda per miljon, högst bland Indiens delstater. Precis som i Sverige drabbades ofta unga, till synes friska personer. Men också i Pune var spridningen ojämn. I själva staden var frekvensen 13 döda per miljon, i grannstaden Pimpri bara 5 per miljon och i de närliggande landsbygdområdena så hög som över 50 per miljon. Det skulle motsvara närmare 500 fall i Sverige. Så varför ska man jämföra med Australien och Nya Zeeland? Varför inte jämföra med Pune och Maharashtra? Kan forskarna förklara det för mig, tack.

”Jag valde att lita på min magkänsla”, säger Anna Toss i SvD, som förklaring till varför hon inte vaccinerade sig den gången. Jag undrar nog om det är ett tillförlitligt råd att ge.

Den största risken med den pågående vaccinationsdebatten och efterklokheten är att få kommer att våga vaccinera sig i framtiden och att vi då verkligen kommer att få många dödsfall. Jag kanske ska tillägga att jag vaccinerade mig mot svininfluensan. Mindre på grund av magkänsla, mer på grund av statistiken runt omkring mig.

Konkretisten Torsten Esbjörnsson

Under mellankrigstiden kom den konkreta konsten till Sverige, vars primära uttrycksmedel var linjen, färgen och de geometriska formerna. Begreppet konkret konst präglades ursprungligen av ryssen Vasilij Kandinskij och avsåg modern, ickeföreställande konst, som inte inspirerats av verkligheten, till skillnad från abstrakt konst, som genom renodling, abstraktion, hämtat sina former ur naturen. I allmänhet är det svårt att särskilja abstrakt konst från konkret konst.

Kandinskij, Composition 8, 1923.

Holländaren Theo van Doesburg redigerade 1930 en skrift med titeln ”Manifesto of Art Concret” där han lanserade begreppet. Doesburg var ledare för den kända gruppen de Stijl med Mondrian och Gerrit Rietfeld. En av dem som medverkade i kretsen kring Art Concret var Otto G. Carlsund, som till en början inspirerades av kubismen och purismen och hade varit elev till Fernand Léger på konstskolan Académie Moderne i Paris. Där blev han också nära vän med bland annat Piet Mondrian. Carlsund medverkade vid Stockholmsutställningen 1930 med en stor väggmålning, som tyvärr försvann när utställningen revs. Carlsunds framgångar som konstnär tycks ha blivit måttliga, med endast två separatutställningar under sin livstid innan han avled 1947. För några år sedan visades dock Carlsund i en uppmärksammad utställning på Liljevalchs konsthall, där väggmålningen från 1930 rekonstruerats.

Carlsund, väggmålningen på Liljevalchs från 2007.

En annan konkretist, som aldrig tycks ha kompromissat är skåningen Torsten Esbjörnsson, född 1925, som ofta arbetar med kvadraten och cirkeln som grundelement, trots att han bor i Österlen, omgiven av bondgårdar och vallmofält. Vid Antikmässan i Stockholm nyligen hittade jag en rad av Esbörnssons målningar, som jag visar här nedan.

Antikmässan – trendbefriad?

Nejdå, bland alla dessa bedagade och sköna prylar fanns ett trendproffs som talade lyriskt om den gröna färgen i vaga nyanser och som plockat fram skolplanscherna som en typ av trend på antikmarknaden. Hon hade nog rätt. Vi såg många vackra planscher från förra seklets tidigare del.

Fåglar, svampar, blommor och blader…

Vi beslöt att bland 250 montrar leta rätt på kul stolar, vilket inte var särskilt svårt. Vi snubblade genast över denna bröllopsstol i Härjedalsrokoko, troligen tillverkad anno 1790, kanske av 

möbelsnickaren Jens Ljungberg.

Härjedalsrokoko, pris 32 000 kronor. Klart charmig.

Dessa eleganta pottskåp av kunglig härkomst kostade betydligt mer: 1, 2 miljoner, minsann. De är original från Rosersbergs slott, brukades omkring 1810-talet av drottning Hedvig Elisabeth Charlotta, gift med Karl XIII. Nattkommoderna har sålts någon gång och ersattes sedan av kopior, som inte alls är lika snygga eller på minsta vis förväxlingsbara, försäkrar nuvarande ägare Rickard Thunér som har en antikhandel på Östermalm tillsammans med sin far Lars Thunér. Dessa läckra små bord med lönndörr till pottorna utsågs till mässans dyrgrip – och ser man till priset så ligger det ju något i det.  

Lönndörr in till pottan, öppnas av en rund knopp vid sfinxernas svansar.

Kvinnorna bär upp halva himmeln, sa Mao Tse Tung.

Här bär de upp hela bordsskivan…

Åter till stolarna. På Ostasiatiska kompaniet hittade vi, bland alla fantastiska krukor och fat från Ming- och Qing-dynastierna, en fin liten barnstol målad i rött, med hemlig låda under sitsen. Den är omkring hundra år yngre än Härjedalsstolen, från 1880.

Låda för sidennäsduk och en solfjäder, kanske.

När vi nu ändå är inne på Kina kan vi inte undanhålla er denna sköna konkubin med bebis, som nästan helt saknar kläder utom ett par babyskor på sina pyttesmå fötter som vikts ihop under 

barndomen så de knappt går att gå på. 

En tavla utan prislapp och årtal.

Hon vaktas av en kaxig krigare som tappat sina vapen men som ändå kunde få vem som helst att vända på klacken. Om man ställer honom i trädgården törs väl inte ens rådjuren ta sig in över staketet för att smaka på rosenknopparna. 

Avskräckande väktare.

En betydligt gladare figur är denna svarta grabb som också saknar klädesplagg. Han är snidad av Theodor Karlsson och finns i montern Antikt och gjutjärn. 

3 200 kronor kostar denne välutrustade yngling.

Stolarna, ja! De finns i alla former och fasoner. Här är en hel vägg med stolar från alla tidevarv. 

Vem snodde stolen i övre radens lucka?

En stol för jaktintresserade fanns hos Larssons Antik från Halmstad. Överskott av gevär, kantänka?

Babianen ser lite ängslig ut. Undra på det. Vad händer när någon sätter sig i stolen?

En mer makaber variant för jägare är denna gungstol med äkta älgfötter. Kan den springa iväg tro?

En älg med gung i.

Här är en stol för storviltjägaren, kanske. Visst anar man tropikhjälmen, whiskyglaset på armstödet och den heta vinden från savannen.

Mycket tjockt läder i denna bekväma safaristol.

Många fantastiska lampor finns alltid inom antikhandeln. Vi måste visa upp ett par, kanske varandras totala kontrast?

Robusta industrilampor, troligen från Östeuropa eller förra Sovjet. Nu byts de ut mot lysrör. Till den egna garageverkstaden? 

Och varför inte en gyllene palm i röksalongen?
Många kul möbler finns på mässan, även obeskrivligt eleganta sådana. Denna lilla byrå av blankt stål och ädelträ, med lådor som glider som om de var inoljade, har skapats av Bengt Rosenström. Den skulle väl klä vilken tambur som helst. ”Byrå Berlin” heter den lilla juvelen. 

En tavla av Miró över ”Byrå Berlin”. Kan det bli bättre?

Gästskribent: Eva Hernbäck

Stella Fare ute och cyklar

På initiativ av Stella Fare (Fp) kommer det att krävas utrymme för cyklar på de nya tunnebanetåg som ska beställas för röda linjen. Stella Fare tror enligt DN inte att det är svårare att hantera en cykel än en barnvagn i den folktäta tunnelbanemiljön.

Stella Fare vid tunnelbanespärren utan att någon enda annan trafikant är synlig! Det händer inte så ofta. 

Ska man göra mer plats för cyklar blir det färre sittplatser. Frågan är vad man vill prioritera. Socialdemokraterna tycker inte att det är särskilt angeläget att tillåta cyklar i tunnelbanan. Partiets trafikpolitiker delar SL:s oro för att cyklar kan äventyra säkerheten på trånga perronger och i överfyllda tåg.

Vanligare situation; trängsel på perrongen.

”Moderaternas ointresse för ett utbyggt tunnelbanenät är ett betydligt större problem än att cyklar inte får tas med ned i tunnelbanan”, anser Erika Ullberg, socialdemokratiskt oppositionslandstingsråd, och jag är böjd att hålla med henne.

Trängsel igen.

Tillåter man cyklar ökar naturligtvis trängseln mer än om man inte gör det, Det innebär sannolikt att några som inte vill stå och trängas med cyklar tar bilen i stället för kollektivtrafiken. Då har man förlorat mer än man vunnit. Det handlar inte bara om tågen utan också om trappor, rulltrappor och spärrar. 

Ryms det en cykel här?

Men i lågtrafik är det ju ingen trängsel, säger någon. Men när är det lågtrafik vid t ex Slussen, T-centralen och Fridhemsplan? Så visst kan man tillåta cyklar på kvällar vid lågtrafikerade stationer i ytterområden, men vad är poängen med det.

Eller här?

Om Formex och Möbelmässan

I krislägen satsar vi på färgstarkt. Det var ett försök i DN att hitta en röd tråd på den pågående möbelmässan i Älvsjö, ett evenemang med stor internationell bredd. Inte lätt att hitta en trend, nej. Trenden kanske är att det inte finns någon trend, försökte en trendanalytiker som intervjuades av en tv-reporter. Det är rätt fånigt med trendjakten. Man kan ju glädja sig åt nya former och mönster utan att de nödvändigtvis utgör en trend.

Formex, dvs form- och designmässan någon vecka tidigare, visade upp en föga färgstark trend, nämligen nåt slags romantiskt vintage i gråvitt och grått. Hälften av alla utställare verkade satsa på just denna mystiska och lite engelsk-charmiga stil. Gamla zinkbaljor och antikbehandlade bord och byråer, småblommigt rosa textilier och slingrigt smide. Gammaldags kakburkar, gråmålade keruber och kul skyltar med fejkat 1920-stuk. 

Romantiskt så man storknar

Nåja, här och var glimtade det till med just det färgstarka: plastburkar till kök och förvaring, kannor, koppar och skålar – från Italien förstås. Kulformade lampor i glada färger, korgar från Afrika och kuddar från Indien (där har ju färgerna alltid funnits), granna regnkappor, klockor och doftljus.

Italiensk plast

Exotiska korgar

Kulörta lyktbollar

Starka färger i regn och rusk

Några fina brickor och brickbord med mönster av kända konstnärer väckte direkt habegär, men mässorna är inte tänkta för impulsinköp, de är anordnade för branschmänniskor som visar upp sina produkter och tecknar avtal om försäljning till butiker. Tur var det när jag fick ögonen på ett badkar så badvänligt att jag omedelbart ville öppna plånboken – det mest formsköna jag sett, någonsin. Jag älskar att duscha och tycker detta att doppa hela kroppen i vatten är överreklamerat, men jag är beredd att ändra vanor om någon skänker mig detta badkar för bara sisådär 20 000 kronor. Tack och lov att det inte var tomterött eller turkost!

Brickor som kan få vem som helst på gott humör

Vem vill inte löga sig i ett äggskal?

Möbelmässan som pågår i skrivande stund hade som vanligt en massa nytt formspråk att visa upp. Roligast är alltid elevarbeten och nybörjare i branschen. De experimenterar glatt med både form och material. Här kommer några exempel:

Utfällbart bord ”Sidney” av Jakob Thau

Modernistisk skrivbordslampa från Luxo

Fransk lampa som för tankarna till bikupa av Mathieu Matégot...

...som också gjorde kul bord

Bänk som får det att gunga i trädgården. Heter helt logiskt Vågen och har formgivits av Bengt Johansson

Pallar med schvung i kjolen från Väveriet.

Pallar med ryggstöd för stora och små rumpor av Alexander Lervik

Bord som också dansar av Lan Pham som utbildar sig i finska Åbo

Pergolastol – där var vi så trötta så vi missade att fånga upp namnet. Vi visar upp denna sommardröm ändå.

Skämtsam vinhylla, inspirerad av gammal kinesisk tornkonstruktion. 

Skapare är Weili Jin från Shanghai Designakademi. 

Snygga hyllor från Karl Andersson & söner...

...och från Gotlands Högskola – en byggsats med betonghyllor som medger flexibilitet

Anna Snellman från Finland har gjort en elegant hylla av ljust askvirke. Bakom på väggen dansar hon och alla hennes kurskamrater på 

Åbo Yrkeshögskolan Novia– bara kvinns!

Gästskribent Eva Hernbäck