måndag 17 september 2012

Finlandssvenska och finsk brytning


Under de senaste dagarna har jag i radio flera gånger hört rikssvenskar tala om personer som talar ”med finsk brytning” när de i själva verket menar personer som talar finlandssvenska. Eftersom jag själv har finlandssvenskt ursprung är jag kanske överkänslig på den här punkten, men det verkar många gånger som om rikssvenskar inte tror att finlandssvenskar kan prata riktig svenska, som om de inte skulle behärska sitt eget modersmål. Bruten svenska, eller svenska som talas med brytning, talas av personer som har ett annat modersmål än svenska, och vars svenska uttal därför påverkas av detta modersmål.  Man kan bryta på finska, tyska, engelska, turkiska eller något annat främmande språk, men man kan inte bryta på finlandssvenska, lika lite som man kan bryta på gotländska, skånska eller dalmål.
Delar av Finland där det talas svenska är bland annat Österbotten och Nyland.
Om man har finska som modersmål kan det mycket väl hända att man talar svenska med finsk brytning, liksom tyskfödda kan prata svenska med tysk brytning och brittiskfödda med engelsk brytning. Har finnen lärt sig svenska i Finland påminner hans svenska naturligtvis om finlandssvenskan men har han lärt sig svenska i Sverige gör den inte det. Jag har i ett tidigare blogginlägg påpekat detta missförstånd, som förekommer i deckaren Hypnotisören, där Joona Siima, med finska föräldrar, som vuxit upp i Sverige talar finlandssvenska. Men finlandssvenskarnas dialekt har inte sin grund i finskan, även om det ibland förekommer finska låneord. Varför ska detta vara så svårt att förstå?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar