Missuppfattningar om Färgfabrikens ”Stockholm on the move”

I måndagens DN Sthlm kan man läsa om resultatet av fyra månaders utställning och 60 seminarier på Färgfabriken ”Stockholm on the move”. Karin Englund, Joachim Granit och Anders Bergmark på Färgfabriken pekar på att många anser att det är en förlegad syn på ”de gröna kilarna som förbjuden mark för exploatering”. De gröna kilarna kan vara ”en större social barriär än den nytta de gör för växter och djur”, misstänker Anders Bergmark. Vidare framhåller man att ”många som deltagit i Färgfabrikens seminarier är kritiska till satsningen på regionala kärnor.” Det påstås att satsningen på regionala kärnor (som lagts fast i den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010) är ”omdiskuterad både för att de kan nagga gröna kilar i kanten och för att de skapar möjligheter att bygga mycket nytt en bra bit från city och därmed bidra till mer trafik och mer klimatutsläpp”.

Det är möjligt att de regionala stadskärnorna är omdiskuterade bland Färgfabrikens besökare, men knappast i de politiska församlingar i landstinget och länets 26 kommuner, som beslutar om framtida markanvändning i länet. Där har denna inriktning fått mycket starkt stöd. En orsak till detta är att just denna regionstruktur bidrar till mindre trafik och högre kollektivtrafikandel än alternativa tillväxtstrategier, som skulle innebära en större utspridning av bebyggelsen. För att komma till den slutsats som Färgfabriken drar krävs att man jämför med en alternativ strategi där all ny bebyggelse tillkommer i regionens centrum och i stort sett utan någon ny bebyggelse alls i de flesta av länets yttre kommuner vilket knappast är ett realistiskt scenario. Eftersom Regionplanekontoret har jämfört effekterna på resandet av ett stort antal strukturalternativ kan man ta reda på detta i kontorets rapporter. Färgfabrikens påstående bygger alltså på en missuppfattning om effekterna. Vidare är inte huvudsyftet med att bevara de gröna kilarna obebyggda inte deras nytta för växter och djur utan just den sociala nyttan för regionens befolkning. Även detta har stark förankring i länets kommuner. De regionala kärnorna innebär knappast något som helst hot mot kilarna. En tänkbar utbyggnadsstrategi med exploatering av de gröna kilarna skulle knappast vara något att eftersträva, eftersom detta skulle kräva en omfattande utbyggnad av ny kollektivtrafik om inte resultatet bara skulle bli mer biltrafik.
Av DN-referatet att döma tycks inte Färgfabrikens utställning ha lett till någon ökad insikt om villkoren för regionens framtida tillväxt.

Veidekkes förslag till tunnelbanesystem

I DN Sthlm idag presenteras ett förslag till hur en tunnelbana till Nacka och Hammarby sjöstad kan kopplas till det befintliga systemet med nya kopplingar. Förslaget har utarbetats av Veidekke ”på SL:s uppmaning”, vad detta nu innebär. Det är en revidering av tidigare förslag om samordning med Österleden som lagts fram tillsammans med Sweco, som jag tidigare avvisat eftersom det inte skulle täcka den tätbebyggda östra delen av Södermalm. Den bristen har inte det nya förslaget.

Färgerna blandas på nytt sätt

Förslaget innebär att tunnelbanan till Nacka inte kopplas till den blå linjen som alla tidigare förslag har utgått ifrån, utan till den röda linjen från Slussen. Dessutom kopplas Hagsätragrenen på den gröna linjen till den nya banan. Den nya tunnelbanan får två nya stationer på Södermalm, Katarina, som blir en bytesstation, och Sofia och ser ut att ge bra täckning av de områden som tidigare saknat tunnelbana  på Söder. Dessutom blir det stationer i Hammarby Sjöstad och Lugnet. Bland fördelarna ligger också att Nackaborna som hittills kan passera Slussen, där man kan byta till Gröna linjen men också byta till röda linjen vid Katarina. Den nya stationen vid Mariatorget skulle få kontakt med Södra station. 

Den blå linjen kopplas till den röda linjens båda grenar söderut (eller det som hittills varit röda linjen) via en station på Djurgården. Denna sträckning under Saltsjön skulle samordnas med Österleden, som tidigare tänktes ske med Nackabanan. Förslaget innebär en bättre balans mellan de olika tunnelbanesystemen vilket gör att kapaciteten ökar och kan klara en växande befolkning bättre. En nackdel är förstås att trafikanter från Norsborgs- och Fruängengrenarna får något längre till City, i varje fall utan byte.

Nya kopplingar av röda och blå linjerna
Inga detaljer framgår av DN-artikeln, men gissningsvis finns det också komplikationer som måste lösas innan man kan utvärdera förslaget. Hur påverkas till exempel ombyggnaden av Slussen? Hur komplicerat är det att koppla om de olika grenarna. Detta måste givetvis analsyeras mera ingående, liksom de positiva och negativa effekterna på restider mm. I alla händelser är det nya förslaget kreativt och överraskande.

Österleden med kopplingar till Norrtull och Värtan
För dem som motsätter sig alla nya trafikleder för bilar får den nya förslaget naturligtvis underkänt. Jag tycker att man ska tänka igenom frågan lite mer. Jag tror nog att Österleden kommer i en eller annan form när bygget av Förbifarten väl kommit igång. Med den utformning som Österleden nu skulle få, med en direkt koppling till E4 och Norrtull skulle betydelsen av Nord-Sydaxeln med Söderleden-Centralbron-Klarastrandsleden kunna tonas ned och kanske helt skrotas. Men även utan denna koppling ger Österleden nya möjligheter. Den föreslagna sträckningen ligger mindre än 2 km öster om Centralbron-Klarastrandsleden. Kanske kunde man riva Centralbron eller bygga om den till en vanlig stadsgata/stadsbro? Det finns ingen anledning att ha en motorväg in till Stockholms city, vilket det i dagens läge handlar om. Norrmalms och Vasastans strand mot Barnhusviken kunde göras om till promenadstråk. I alla händelser ger förslaget anledning till eftertanke.

Nu är Knivsöders galleria klar

Hornstulls nya galleria har nu invigts.

Gallerian sedd från gångbron med Hornhuset i förgrunden.

Hornstull har fram till nu varit en ganska trist plats, enligt min mening, som domineras av alltför stora trafikytor som man kan passera under genom en lång och trist gångtunnel. Denna del av Söder kallas ibland Knivsöder, kanske en markering av vad som gäller här. Trots detta har det funnits en grupp medborgare som till varje pris har velat bevara tristessen och med alla medel motarbetat planerna på en ny galleria i detta område. Det har jag skrivit om tidigare.

Ett tag hängde röda lakan ut ur fönstren hos alla bakåtsträvare som en protest mot en ny galleria.

Hornstull har för mig mest varit en plats som man passerar så snabbt som möjligt för att ta sig till andra trevligare delar av Söder. Jag har därför varit positiv till förändringen. En stad förändras ju ständigt. Trevliga småbutiker försvinner och ersätts av annat, ibland något bättre och ibland något sämre. Eftersom köpkraften ökar när vi blir fler södermalmsbor med högre inkomster ökar också underlaget för butiker och restauranger. Stockholm växer så det knakar. Stockholms stad är nu över 800 000 invånare, en ökning med 150 000 sedan 1980-talet. Inom kanske 20 år når staden miljonstrecket. Hornstull är ett utmärkt kollektivtrafikläge med tunnelbana och bussar och med tät bebyggelse i närområdet. Det finns alltså utrymme för mer service i ett bra kollektivtrafikläge. I glesare delar av stan är kunderna ofta bilburna men inte här.

Torget sett från söder. Den gula byggnaden till vänster i bild ska bli en ny korvkiosk.

Trots det lokala motståndet har nu Hornstulls galleria invigts. Det är en ganska liten galleria med 11 000 kvadratmeter, något större än Skrapan, lika stor som Västermalmsgallerian och lite mindre än Ringen.

Folkliv vid Hornstull

Här finns mer än 30 butiker och ett tiotal restauranger. 

I gallerian.

Mest iögonfallande är Hornhuset med restauranger i tre plan och med två terrasser. 

Restaurangen i Hornhuset en trappa upp från torget.

Vi kunde inte motstå frestelsen att äta en pizza med öl på den översta terrassen i solen och med sjöutsikt, och många andra lockades också.

Restaurangen i Hornhusets översta plan.

Utanför finns en ny torgyta, där det förut fanns en angöringsgata, men ännu är inte allt klart. Bland det som fortfarande pågår är färdigställkandet av Hamid Azizis nya korvkiosk. Han hade haft sin populära korvkiosk här i tjugo år när han fick veta att han inte skulle kunna finnas kvar här. Då utbröt en mindre folkstorm och efter detta stöd hittade man en ny plats. Jag tror att nästan alla tycker att detta var ett bra beslut av Exploateringskontoret.

Här hittade många sittplats vid torget

Totalt sett tycker jag att Hornstulls nya galleria blir ett stort lyft för området. 

Effektiv toa, men fördubblas verkligen kapaciteten?

När vi besökte gallerian idag var de flesta positiva. 

En populär terrass för besökare överst i Hornhuset, men de närmast boende hade persiennerna nedfällda.

Allt kanske inte kommer att sätta sig på en gång och fortfarande dominerar till exempel trafikytorna för mycket. De närmast boende hade persiennerna nedfällda, kanske av förklarliga skäl.

Vattenhotet mot kusten?

Gotlands Tidningar (GT) inleder en artikelserie om ”Klimathotet mot Gotland” med en artikel om den stigande havsnivån den 24 april. Fram till nästa sekelskifte räknar man med att havsnivån stiger med 80-140 cm från dagens nivåer baserat på scenarier från SMHI. I den egna översiktsplanen räknar man med ett scenario med upp till 2 meters högre havsnivå. Konsekvenserna av detta skulle drabba bebyggelse på låglänta delar av ön. Värst drabbat skulle Västergarn bli. ”Det är ju ett skräckscenario om det skulle bli så. En fruktansvärd katastrof, man känner sig maktlös,” säger en Västergarnsbo till GT:s reporter. Av en kartbild i tidningen framgår att det trots allt är en mindre del av socknen längs Paåns mynning som skulle läggas under vatten om detta scenario skulle bli verklighet.

Området kring Paån och Paviken i Västergarn var under vikingatiden en havsvik med hamnanläggningar, bebyggelse och gravfält.
På Gotland ska man inte få byggnadslov på platser som är så lågt belägna och detta gäller även andra kommuner i Sverige. Bland annat kan planerad bebyggelse på den så kallade Holmen i Visby hamn  komma att stoppas, vilket också uppmärksammats av tidningen.
”Katastrofreportaget” i GT ger anledning till många tankar. Det är en sak att översiktsplanen manar till viss försiktighet vid planering av framtida bebyggelse, som kanske kommer att stå kvar i hundra år eller mer, men vad finns det egentligen för rimlighet i de svarta rubrikerna ”Vattenhotet mot kusten”?
Som jag har påpekat tidigare finns det ingen mätbar ökning av takten i havsnivåhöjningarna under de senaste hundra åren, utan havsytans höjs i en takt som motsvarar ungefär tre decimeter per hundra år. Enligt NOAA:s senaste rapport ökade den bara med 1,1-1,3 mm per år under de senaste decennierna, vilket är mindre än hälften mot vad FNs klimatpanel IPCC har uppskattat. Seriösa forskare menar att en höjning med 20-50 cm till slutet av 2000-talet de uppgifter som IPCC publicerade i sin senaste rapport med betraktas som mest sannolika värden. Två meters höjning, fram till sekelskiftet är inte möjligt, vilket också framgår här. Att inte också berätta detta för läsarna är oansvarigt av GT.
Eftersom jag nyligen kom hem efter en resa i Nederländerna kan man inte undvika att jämföra med detta märkliga land.

Nederländerna
En fjärdedel av Nederländerna ligger under havsnivån och hälften ligger under en meter över havet. Enligt kriterierna i Gotlands översiktsplan och i andra svenska översiktsplaner skulle Nederländerna alltså vara ett land som är nästintill obeboeligt. Men tvärtom är detta ett av Europas tätaste befolkade länder med en befolkningstäthet på drygt 400 invånare per kvadratkilometer, tätare än Stockholmsregionen. Nederländerna har 16 miljoner invånare varav hälften, 8 miljoner, bor under havsnivån. Storstäder som Amsterdam och Rotterdam ligger till stor del under havsytans nivå, Amsterdam fyra meter och Rotterdam 5 meter under. Också flygplatsen, Schiphol som besöks av många svenskar utan att oroa sig alltför mycket över detta, ligger under havsytans nivå. Sedan översvämningarna 1953 har Nederländerna klarat av att skydda sig mot nuvarande havsnivå med skyddsvallar, fördämningar och pumpar och kan nog klara framtiden också.

Nederländerna, som det skulle se ut utan skyddsvallar.
Så varför ska vi oroa oss för en marginell förändring i Västergarn om 87 år? Vi har rimligen gott om tid för förberedelser om detta högst osannolika scenario trots allt skulle inträffa.

Romklubben hade fel, fel, fel…

Anders Wijkman skriver i DN Kulturs artikelserie om klimathotet att ”det parlamentariska systemet är för kortsiktigt för att hejda miljöförstöringen”. Han refererar till Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” från 1972, som varnade för att tillväxten skulle leda till att viktiga resurser skulle ta slut och knäcka den globala ekonomin, en rapport som han tog djupt intryck av. Men har han verkligen läst rapporten?

Romklubbens rapport presenterade beräkningar baserade på datormodeller som utvecklats av forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) för att undersöka fem viktiga trender av globalt intresse; accelererande industriell utveckling, snabb befolkningstillväxt, utbredd undernäring, utarmning av icke förnybara resurser och en försämrad miljö. MIT-forskarnas slutsats blev att om den nuvarande tillväxten fortsätter oförändrat, kommer gränserna för tillväxten på denna planet nås någon gång inom de närmaste hundra åren . Det mest sannolika resultatet skulle enligt rapporten bli en massiv befolkningsexplosion i en svältande, förorenad och utarmad värld. Vetenskapsjournalisten Ronald Bailey på tidskriften Reason har nyligen granskat Romklubbens prognoser och jämfört med den faktiska utvecklingen i världen. Bailey konstaterar att beträffande industriell utveckling har världens BNP tredubblats från 1972 och fram till idag. Det innebär att den genomsnittliga per capitainkomsten har ökat med 62 %. Världen har alltså fått det bättre och inte sämre.
Romklubben extrapolerade 1970-talets tillväxtkurvor för tio stora länder, vilket ledde helt fel. Man överskattade tillväxten av per capitainkomsten i USA med 27 %, i Japan med 261 %, i Sovjetunionen (jämfört med dagens Ryssland) med 1400 %, medan Kinas utveckling i stället underskattades med 58 %.
Världens befolkning uppgick till 3,8 miljarder år 1972. Romklubbens forskare konstaterade att utan en kraftig ökning av dödligheten (vilket man naturligtvis till varje pris ville undvika) skulle världens befolkning om 30 år vara 7 miljarder människor. I verkligheten var den bara drygt 6 miljarder år 2000. Om 60 år skulle befolkningen bli 15 miljarder. Enligt FN:s senaste befolkningsprognos kommer befolkningen att vara cirka 9 miljarder år 2030, även i alternativet med hög fruktsamhet, en överskattning med 67 %.  Med låg fertilitet blir befolkningen ca 8 miljarder. Sedan kommer befolkningen att stagnera någonstans mellan 9 och 10 miljarder och aldrig någonsin uppnå Romklubbens siffra. Den genomsnittliga globala medellivslängden har dessutom ökat från 60 till nästan 70 år, men å andra sidan har globala fruktsamhetstalet minskat från ca 6 barn per kvinna 1970 till 2,8 idag och befolkningen kommer att sjunka till 6 miljarder i slutet av seklet. Det Romklubben inte kunde se 1972 var de starka sambanden mellan ekonomisk utveckling och sjunkande födelsetal, som vi idag kan konstatera överallt i världen.

Befolkningens tillväxttakt har sjunkit praktiskt taget kontinuerligt sedan 1960 och fortsätter att sjunka.
Beträffande livsmedelsförsörjningen kan vi konstatera att den globala livsmedelsproduktionen mer än tredubblats sedan 1961, samtidigt som världens befolkning har ökat från 3 till 7 miljarder. Per capita har livsmedelsproduktionen ökat med mer än en tredjedel. Bara under de senaste tio åren har världens befolkning ökat med drygt 10 % medan den globala livsmedelsproduktionen ökade med 21 %, detta trots att åkermarken bara ökat med 7 % sedan 1960. Den ökande avkastningen innebär alltså att färre människor svälter idag trots att Romklubben förutsåg en ökande svält. Romklubben beräknade att världens jordbruksmark skulle behöva mer än fördubblas för att föda en befolkning på 7 miljarder år 2000. Forskarna bedömer idag att det finns goda möjligheter att växtodlingen kommer att öka med cirka 50 procent eller mer till 2050 utan extra mark även om världen blir varmare, samtidigt som befolkningen bara ökar med 30 %. Svälten kommer alltså att fortsätta att minska.
De mest ökända prognoserna från MIT:s datormodeller handlade om framtiden för ej förnybara resurser. De beräknade att världens kopparreserver skulle vara uttömda 2008, bly år 1998, kvicksilver år 1985, naturgas år 2010, olja år 2003, silver år 1988, tenn år 1989, volfram år 2012 och zink år 1995. Nästan alla icke förnybara resurser skulle alltså vara slut idag, men igenting av detta har hänt.
Världens kända kopparreserver uppgick 1970 till cirka 280 miljoner ton. Sedan dess har omkring 400 miljoner ton koppar producerats i världen, men reserverna uppskattas idag till 690 miljoner ton koppar, mer än dubbelt så mycket som 1970.
På liknande sätt uppskattade Romklubben de kända globala oljereserverna till 455 miljarder fat. Sedan dess har världen har producerat nästan 1 biljon fat olja och de nuvarande kända reserverna ligger kring 1,2 biljoner fat. Även om många idag talar om peak oil innebär detta ändå att oljereserverna idag är mer än dubbelt så stora som de var 1972! Enligt International Energy Agency motsvarar utvinningsbara naturgasresurser beroende på teknik mellan 120 och 250 år med nuvarande globala konsumtion.
Inte heller har miljöföroreningarna ökat på det sätt som Romklubben förutsåg. Samtidigt som den amerikanska ekonomin sedan 1970 vuxit med 200 % har halterna av luftföroreningar minskat med nästan 60 %. Svaveldioxidutsläppen har minskat med nästan 70 procent bara sedan 1990 i såväl USA som i EU. Användningen av gödningsmedel i USA har bara ökat marginellt trots att jordbrukets avkastning har mer än fördubblats. Även i Kina och Indien kommer sannolikt utsläppen att minska på sikt på liknande sätt som de har gjort hos oss även om de ökar just nu. Romklubben var faktiskt ganska bra på att förutse halterna av koldioxid (om det nu är en ”förorening”). Trots det innebär IPCC:s analyser att det scenario där framtida temperaturer ökar mest också är det där välståndet är störst, vilket innebär att mer teknik och resurser kommer att finnas tillgängliga för att hantera de eventuella problem som kan uppstå från klimatförändringarna.

Anders Wijkman
Det visar sig alltså att Romklubben hade fel på nästan alla punkter, men Wijkman drar inga slutsatser av detta. Tvärtom hävdar han i sitt inlägg att ”det som var prognoser 1972 börjar alltmera slå in i dag”, och hänvisar till klimatförändringen och ”överutnyttjandet av många viktiga ekosystem”. Men klimatförändringen har avstannat under de senaste 15 åren och beträffande allt det andra hade Romklubben fel 1972.
Men frågan är om inte det värsta i Wijkmans inlägg är hans uttalande om att ”det parlamentariska systemet är för kortsiktigt för att hejda miljöförstöringen”. Menar verkligen Wijkman att vi ska avskaffa demokratin och parlamentarismen? Vilket politiskt system vill han i så fall införa i stället? Det säger han inte någonting om, och det kanske är bäst så.
Länken till Reason hittade jag hos Anders Bolling.

Nya bostäder intill Kvarnberget

I samband med bygget av Citybanan på Södermalm kommer Fatbursparken att förändras. Genom att stambanan täcks över kan Fatbursparken utökas och knytas ihop med Mariagårdstäppan. Detta är en fördel eftersom det blir ett soligt tillskott till parken samtidigt som bullret från tågtrafiken försvinner. Å andra sidan kommer den lilla parken vid Högbergsgatan nedanför Kvarnberget, Johan Helmich Romans park, på ett halvt tunnland att bebyggas med två bostadshus. Totalt sett ökar parken ändå något.

Johan Helmich Romans park inringad på bilden
Johan Helmich Roman var en tonsättare på 1700-talet, mest känd för Drottningholmsmusiken som uruppfördes på Drottningholms slott den 18 augusti 1744 i samband med bröllopet mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Han var född i Stockholm, men vilken koppling han hade till centrala Södermalm vet jag inte.

Johan Helmich Romans park i försommarskrud
Parken är en förtjusande terrasserad park  med fina planteringar och en staty, "Efter festen", av Bitte Jonason-Åkerlund, rest 1994.

"Efter festen" är en fin skulptur som absolut bör finnas kvar på Söder.
Trots detta är parken lite utnyttjad annat än som passage mellan Fatbursparken och Högbergsgatan. Jag vet det ganska säkert eftersom jag dagligen har passerat parken under flera års tid. De enda som brukar vistas i parken är besökare till Stadsmissionens korttidshem intill, samt en och annan som rastar sin hund. En orsak till att den vackra parken inte används är att den ligger ganska isolerad, avskild från Högbergsgatan med plank och från Fatbursparken av det dike som utgör stambanans ursprungliga sträckning, och att den därför kan kännas otrygg.

De nya bostadshusen från Kvarngatan i norr.
Planförslaget visar två nya bostadshus med tillsammans 85 lägenheter och lite lokaler, något förskjutna i förhållande till varandra så att de ansluter till närmast angränsande befintliga hus, och med en mellanliggande trappgränd som ansluter till en ny bro över det gamla spårdiket i samma riktning. Kanske kan den få namnet Johan Helmich Romans trappgränd.

Sedda från Fatbursparken i Söder
Samråd pågår mellan 16 april och 24 maj. Planförslaget visas bland annat på Södermalms Stadsdelsförvaltning vid Medborgarplatsen. Man kan också läsa om planförslaget här.

Högbergsgatan med de nya husen till höger, sedda från väster.
Jag tycker att fördelarna överväger nackdelarna. Det behövs bostäder, parkytorna får totalt sett bättre kvalitet och gångförbindelsen blir kvar. Bostäder centralt på Söder, ett stenkast från Medborgarplatsen, blir attraktiva och fler får möjlighet att bo på vår härliga stadsdel.

Lau eller När?

Detta är en kyrka på östra Gotland.

Men titta noga på vägskylten. Enligt skylten ska det vara När, men detta är inte sant. Så här ser nämligen Närs kyrka ut.

Formen är helt annorlunda. Närs kyrka har ett riktigt torn, medan Lau bara har en påbyggnad på långhusets tak. Långhuset i När är högre än koret, medan förhållandet är det omvända i Lau. Så om ni rör er på östra Gotland, kontrollera noga var ni är. Vägskyltarna kan man inte lita på. I varje fall inte i Lau. Bilden togs strax före 1 april i år.

En fläkt av 1950-talet

Vi röjde i ett gammalt hus på landet som stått obebott sedan slutet av 1950-talet. Bland allt skräp låg en liten broschyr för ”Luftskyddslotteriet” som en gång medföljt som tidingsbilaga. Lottpriset var 3:- och lotteriet anordnades av Sveriges Civilförsvarsförbund.

De 6 högsta vinsterna var Opel Rekord.

Opel Rekord modell 1958.

På baksidan angavs de följande vinsterna med  vinstvärde. Jag räknade om vinstvärdet till 2013 års penningvärde med KPI, vilket framgår av nedanstående tabell.

Det är slående hur billiga nästan alla tekniska produkter har blivit under de senaste 55 åren. Televisonen infördes i Sverige 1956. Den nedanstående TV-apparaten av modell Luxor Parad var naturligtvis toppmodern 1958, och kostade i dagens penningvärde nästan 22 000 kr.

TV-apparat Luxor Parad 1958.

Idag kan man få en 22” LED HD-TV med plattskärm för ca 1 500 kr, inte ens en tiondel av vad en mycket sämre och mindre TV kostade 1958.

Luxor Dirigent var alternativvinst till TV-apparaten.

Om någon undrar vad en Luxor Magnefon var för någonting så var det en trådinspelare, en föregångare till rullbandspelaren. Hos min kompis Ulf på Gärdet fanns det faktiskt just en sådan trådinspelare i slutet på 1950-talet. Så här såg tråden ut som man spelade in på.

Inspelningstråd till Luxor Magnefon 1958.

En radiogrammofon modell Luxor Serenad från 1958 här ovan var värd 14 000 kr i dagens penningvärde.
Så här såg en Crescent Mopedskoter ut 1958, en annan av vinsterna.

I dagens penningvärde kostade en sådan skoter nästan 17 000 kronor. Idag kan man köpa en s k EU-moped på bilden nedan för drygt 8 000 kr, ungefär hälften av priset 1958.

Inte lika mycket lägre pris som när det gäller TV-n men ändå. En kamera fanns också på prislistan.

Kodak Retina II C.
Den här kameran var toppmodern 1958. Den kameran kostade i dagens penningvärde drygt 7 000 kr. Min lilla enkla Nikon Coolpix med 16 megapixlar, zoomobjektiv, bildstabilisator mm kostar mindre än en fjärdedel av kameran på bilden från 1958.
En ny reseskrivmaskin går inte längre att få tag på i handeln, men för det priset, knappt 7 000 kr, får man både en laptop och en skrivare i dag, om man nu skulle behöva skriva ut någonting.

Singer symaskin av 1958 års modell.

En Singer symaskin kan man köpa för mellan 1 000 och 4 000 kr, beroende på prestanda, men 1958 års symaskin kostade nästan 12 000 kronor i dagens penningvärde. Det är slående hur mycket billigare dagens industriprodukter är samtidigt som de har högre prestanda än 1950-talets. 

Samtidigt tycks de bli omoderna allt snabbare. Min mamma använde samma symaskin som hon skaffade sig när hon gifte sig livet ut - 60 år. Min första skrivmaskin av märket Facit, som jag köpte för 45 år sedan, slängdes vid senaste flytten för sju år sedan. Den hade då legat på vinden i många år, men var fortfarande fullt brukbar, i den mån det fortfarande gick att få tag på färgband. En modern laptop blir knappast äldre än tre år innan den är hopplöst föråldrad på grund av program- och systemutvecklingen.

Stopp för busslinje 55?

Rosenlundsparken med omgivningar står inför förändringar, som bland annat innebär att busslinje 55 ska köra i Swedenborgsgatans förlängning i stället för den nuvarande omvägen längs Magnus Ladulåsgatan, Västgötagatan och Hallandsgatan. Men på Västgötagatan finns idag nedanstående något motsägelsefulla vägmärke.

Såvitt jag förstår betyder detta att gatan endast får trafikeras av fordon i linjetrafik, dock inte busstrafik. Jag undrar hur länge Busslinje 55 har framförts i strid med gällande bestämmelser? Vad kan det finnas det för andra fordon i linjetrafik som får trafikera gatan?

Inhibition

Från Kvarnberget meddelas att Mark- och miljööverdomstolen har beslutat om inhibition rörande  sommartidens införande i Sverige 2013, eftersom  det de fakto fortfarande är vinter.