Enligt DN/Ipsos opinionsundersökning som redovisas i DN Sthlm idag vill sju av tio stockholmare att Förbifart Stockholm byggs medan bara en och en halv stockholmare av tio är emot. Det är en övertygande majoritet. Vad som kanske är något uppseendeväckande är att även miljöpartiets väljare vill att leden ska byggas. Bara inom vänsterpartiet väger det jämnt. Majoriteten för leden är entydig i alla åldersgrupper och både för kvinnor och män.
Jag är inte så överraskad. De flesta människor i länet, ca 85 procent, bor utanför Stockholms innerstad, många med ganska stora avstånd nellan bostad, arbete och service. Många resor är kombinationsresor, där fler ärenden ska uträttas på samma gång. För barnfamiljer är det ofta mycket som skall transporteras, stora matinköp och barn som ska hämtas på dagis och köras till olika fritidsaktiviteter. Många människor har funnit att de behöver använda bilen, åtminstone då och då, om vardagslivet ska fungera, detta även om pendlingsresorna till jobbet ofta kan ske kollektivt. Bilen dominerar alla resor i regionen som är längre än 2 km. Regionens flaskhalsar finns i förbindelserna mellan de norra och de södra delarna, över det s k Saltsjö-Mälarsnittet. Där har ingen ny förbindelse byggts sedan slutat av 1960-talet då Essingeleden och Centralbron färdigställdes, alltså för ca 45 år sedan. Sedan dess har regionens befolkning vuxit med en tredjedel, närmare 700 000 personer. Trängseln har stadigt tilltagit även om den under de senaste åren har parerats med trängselavgifterna. Eftersom bilen används av så många människor som också upplever trängseln dagligen är det inte så förvånande att många vill ha Förbifarten byggd.
Förbifarten har varit planerad i mer än 50 år. I Trafikledsplan 1960 hette den Kungshattsleden, i senare planer Västerleden men den har samma funktion och sträckning. Det kommer att ta ytterligare drygt tio år innan den har färdigställts. När jag själv var ansvarig för den förra regionplanen, RUFS 2001, var alla kommuner i länet utom en, överens om att Förbifart Stockholm borde byggas. Numera har även Ekerö insett att leden behövs.
Jag är inte så överraskad. De flesta människor i länet, ca 85 procent, bor utanför Stockholms innerstad, många med ganska stora avstånd nellan bostad, arbete och service. Många resor är kombinationsresor, där fler ärenden ska uträttas på samma gång. För barnfamiljer är det ofta mycket som skall transporteras, stora matinköp och barn som ska hämtas på dagis och köras till olika fritidsaktiviteter. Många människor har funnit att de behöver använda bilen, åtminstone då och då, om vardagslivet ska fungera, detta även om pendlingsresorna till jobbet ofta kan ske kollektivt. Bilen dominerar alla resor i regionen som är längre än 2 km. Regionens flaskhalsar finns i förbindelserna mellan de norra och de södra delarna, över det s k Saltsjö-Mälarsnittet. Där har ingen ny förbindelse byggts sedan slutat av 1960-talet då Essingeleden och Centralbron färdigställdes, alltså för ca 45 år sedan. Sedan dess har regionens befolkning vuxit med en tredjedel, närmare 700 000 personer. Trängseln har stadigt tilltagit även om den under de senaste åren har parerats med trängselavgifterna. Eftersom bilen används av så många människor som också upplever trängseln dagligen är det inte så förvånande att många vill ha Förbifarten byggd.
Förbifarten har varit planerad i mer än 50 år. I Trafikledsplan 1960 hette den Kungshattsleden, i senare planer Västerleden men den har samma funktion och sträckning. Det kommer att ta ytterligare drygt tio år innan den har färdigställts. När jag själv var ansvarig för den förra regionplanen, RUFS 2001, var alla kommuner i länet utom en, överens om att Förbifart Stockholm borde byggas. Numera har även Ekerö insett att leden behövs.
Tyvärr innebär Förbifarten att det blir ännu svårare att bygga riktig stenstad som ju är vad alla stockholmare vill ha (att döma av bostadspriserna). Förbifarten medför ännu mer "urban sprawl" med bilberoende förorter glest utplacerade i spenaten, och handels-outlets som i första hand är byggda för bilister. Vad man istället borde göra är att bygga promenadvänlig, tät kvartersbebyggelse på båda sidor om Mälar/Saltsjösnitten. Istället för ett fåtal svindyra motorvägstunnlar kan man då ha många "vanliga" förbindelser: broar med blandtrafik och gång/cykelbanor, där bilismen ingår i en levande stadsmiljö istället för att kräva exklusiva motorledsreservat som försvårar stadsbyggnationen. Yimbygänget föreslår detta i sin "Lindhagenplanen 2.0", och jag håller helt med dem på denna punkt.
SvaraRaderaSå här skriver bloggaren Cornucopia:
SvaraRadera"För en femtedel av kostnaden för Världens Dyraste Väg (tm) kunde man istället byggt en motorväg hela vägen från Norrköping till Gävle och verkligen passerat förbi Stockholm. Istället för 240 km motorväg får man nu 21 km motorväg till 500% av priset.
Inte osannolikt kommer Förbifart Stockholm att få stå som ett monument över svenskens dumhet långt in i framtiden. Om den någonsin blir klar, förstås."
Lägg därtill att en stor del av köerna utgörs av ensamåkande bilister, som dessutom inte ens själva betalar den verkliga marginalkostnaden för sin bilanvändning ("förmånsbilar").
Vem varför hänga upp sig på sådana detaljer...
/Lars