Den här veckan har två DN-medarbetare vädrat radikalt olika syn på den föestående ombyggnaden av Slussen. Först var det filmkritikern Kerstin Gezelius, som den 6 oktober gick till rasande angrepp på alla i ”kultursverige” som svikit i kampen om Slussen. Det var bara Sverigedemokraterna ställde upp för kultursverige och röstade mot när kommunfullmäktige röstade igenom nybygget av Slussen.
Enligt Gezelius är det ”korruption, estetisk röta, klåfingrighet, maktspel och prestige” som ligger bakom den rivning som redan pågår. Att ”vägra upprustning” av den gamla anläggningen - vilket för övrigt ändå skulle kräva rivning och nybyggnad av samma konstruktion - beskriver hon som ”utan tvekan ett förräderi”. Men också vi stockholmare har ”förrått Slussen”, eftersom vi inte försvarat den modernistiska visionen.
Det var i sanning ett patetiskt inlägg i debatten. De stockholmare som beundrade den modernistiska visionen på Stockholmsutställningen 1930 och likaså den nybyggda Slussen fem år senare har ju med tiden kommit att tvivla på dess förträfflighet som stadsbyggnadsidé. Jag minns själv vilket dråpslag det var för etablissemanget när det nybyggda Skärholmen 1968 sablades ned jämns med fotknölarna av det dåtida kultursverige med Lars Gyllensten i spetsen. Kulmen kom när de i slutet av 1960-talet införda SCAFT-normerna för trafikseparering och trafikdifferentiering, snabbt föll i glömska utan saknad av någon, enstaka modernism nostalgiker möjligen undantagen. En av modernismens pionjärer, professorn i stadsbyggnad Nils Ahrbom, har med facit i hand beskrivit modernismens städer som ”ett mellanting mellan stad och land som saknar bådas fördelar men har bådas fel”.
Kerstin Gezelius
Så varför försvarar då en liten krets av kultursverige modernismens sista bastion Slussen med sådan glöd? När Gezelius tror att modernismen har samma nostalgiska värde som gamla kakelugnar återspeglas det knappast i bostäderna överlåtelsepriser. Det som byggdes före 1930 värderas i allmänhet betydligt högre än det som byggdes 1930-1970, och till stor del handlar det faktiskt om struktur, trafiklösningar och hur man utformar gemensamma platser snarare än om kakelugnarna. Kanske är det i det ljuset som man får se det uteblivna stödet för Slussenkramarna. Det var nog kvartersstrukturen på Söder lika mycket som kakelugnarna som Mullvadenockupanterna försvarade. Det var inte en tunnelbaneuppgång som vi almräddare motarbetade utan dessa utformning och placering. Och Slussens trafiksnurror och mörka gångtunnlar är inte värda att försvaras.
Viktor Barth-Kron
Stockholmsjournalisten Viktor Barth-Kron kommenterade Gezelius debattinlägg på i fredagens DN under rubriken ”endera är det fel på folket eller så är det fel på visionen”.
Kron lyfter den ständigt förbisedda frågan: Varför misslyckades Bevara Slussen-rörelsen? Trots allt medieutrymme under massor med år och alla kändisar från kultursverige så blev det ingen folkstorm. Varken demonstrationerna vid Stadshuset eller Slussen samlade aldrig mer än något hundratal. Stockholmspartiet, det enda partiet som ville bevara Slussen fick 0,54 procent i valet. Om folket inte lever upp till en planerad vision finns två slutsatser att dra. Den första, som Gezelius tycks föra fram, är att det är fel på folket. Den andra är att det är fel på visionen.
Viktor konstaterar att det inte är första gången modernistiska visioner krockar med verkligheten. ”Folk tycks helt enkelt inte tycka att det är trevligt att röra sig i eller på aldrig så väl genomtänkta tunnelsystem. Hur ”smart” biltrafiken än dras så skrämmer dess betongkonstruktioner och nivåskillnader bort folklivet. Resultatet, i Slussens fall och i andras, är att platsen successivt lämnas över till mer ljusskygga aktiviteter. Varpå den negativa spiralen fortsätter. Man kan tycka att det är synd, men att rasa mot folket som sviker visionen blir något av totalitaristens klagan.”
Även Viktor konstaterar att det var samma ideologi bakom bygget av Slussen som rivningen av Klara. ”Slussen är modernistisk, men den är knappast modern. Modernism har bara varit modernt under några decennier på 1900-talet. Numera, liksom i så många andra tider, är det modernt att utforma platser efter människors faktiska rörelsemönster. Sammanhängande stråk, levande kvarter. I marknivå och i dagsljus.”
Slussen blev ingen ny amstrid eftersom Slussen Plan B inte lockade särskilt många anhängare. Med Viktors ord blev det ”de gamla modernistiska visionernas sista strid”.
Enligt Gezelius är det ”korruption, estetisk röta, klåfingrighet, maktspel och prestige” som ligger bakom den rivning som redan pågår. Att ”vägra upprustning” av den gamla anläggningen - vilket för övrigt ändå skulle kräva rivning och nybyggnad av samma konstruktion - beskriver hon som ”utan tvekan ett förräderi”. Men också vi stockholmare har ”förrått Slussen”, eftersom vi inte försvarat den modernistiska visionen.
Så varför försvarar då en liten krets av kultursverige modernismens sista bastion Slussen med sådan glöd? När Gezelius tror att modernismen har samma nostalgiska värde som gamla kakelugnar återspeglas det knappast i bostäderna överlåtelsepriser. Det som byggdes före 1930 värderas i allmänhet betydligt högre än det som byggdes 1930-1970, och till stor del handlar det faktiskt om struktur, trafiklösningar och hur man utformar gemensamma platser snarare än om kakelugnarna. Kanske är det i det ljuset som man får se det uteblivna stödet för Slussenkramarna. Det var nog kvartersstrukturen på Söder lika mycket som kakelugnarna som Mullvadenockupanterna försvarade. Det var inte en tunnelbaneuppgång som vi almräddare motarbetade utan dessa utformning och placering. Och Slussens trafiksnurror och mörka gångtunnlar är inte värda att försvaras.
Stockholmsjournalisten Viktor Barth-Kron kommenterade Gezelius debattinlägg på i fredagens DN under rubriken ”endera är det fel på folket eller så är det fel på visionen”.
Kron lyfter den ständigt förbisedda frågan: Varför misslyckades Bevara Slussen-rörelsen? Trots allt medieutrymme under massor med år och alla kändisar från kultursverige så blev det ingen folkstorm. Varken demonstrationerna vid Stadshuset eller Slussen samlade aldrig mer än något hundratal. Stockholmspartiet, det enda partiet som ville bevara Slussen fick 0,54 procent i valet. Om folket inte lever upp till en planerad vision finns två slutsatser att dra. Den första, som Gezelius tycks föra fram, är att det är fel på folket. Den andra är att det är fel på visionen.
Viktor konstaterar att det inte är första gången modernistiska visioner krockar med verkligheten. ”Folk tycks helt enkelt inte tycka att det är trevligt att röra sig i eller på aldrig så väl genomtänkta tunnelsystem. Hur ”smart” biltrafiken än dras så skrämmer dess betongkonstruktioner och nivåskillnader bort folklivet. Resultatet, i Slussens fall och i andras, är att platsen successivt lämnas över till mer ljusskygga aktiviteter. Varpå den negativa spiralen fortsätter. Man kan tycka att det är synd, men att rasa mot folket som sviker visionen blir något av totalitaristens klagan.”
Även Viktor konstaterar att det var samma ideologi bakom bygget av Slussen som rivningen av Klara. ”Slussen är modernistisk, men den är knappast modern. Modernism har bara varit modernt under några decennier på 1900-talet. Numera, liksom i så många andra tider, är det modernt att utforma platser efter människors faktiska rörelsemönster. Sammanhängande stråk, levande kvarter. I marknivå och i dagsljus.”
Slussen blev ingen ny amstrid eftersom Slussen Plan B inte lockade särskilt många anhängare. Med Viktors ord blev det ”de gamla modernistiska visionernas sista strid”.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet nya Slussen-förslaget blev ingen höjdare, men så blir det när "nej till allt"-gänget mobiliserar - till sist tröttnar beslutsfattarna och sätter ner foten, oavsett om det för tillfället aktuella förslaget är bra eller dåligt. Titta bara på Stockholm Waterfront: när Wingårds förslag stoppades p.g.a. sin storlek slutade det med att det ersattes av något ännu större och fulare. Med facit i hand hade Wingårdhs konferensanläggning varit oändligt mycket bättre än dagens monumentala fiasko.
SvaraRaderaFör Slussens del har det funnits bättre förslag än det nuvarande, men politikerna har länge tvekat, vilket åtminstone delvis har berott på det eviga tjafset om William-Olssons "fantastiska" klöverbladskringla. Nu slipper vi visserligen Plan B tack och lov, men jag sörjer de möjligheter som gått förlorade tack vare allt tjafs.
Jag är helt överens med dig både om att det hade funnits möjligheter att åstadkomma något mycket bättre och att den nyanserade kritiken från klöverbladskramare och andra bidragit till att möjligheter gått förlorade.
RaderaJag skulle gissa på att de flesta av de mest engagerade motståndarna är uppvuxna i närområdet/innerstan, eller åtminstone kom dit i rätt unga år, och har ett slags personligt förhållande till Slussen. Hotet om rivning blir som ett hot mot deras förflutna, och det är ur det som parallellerna till Klara kommer. Problemet är att känslorna fördunklar analysen och man klarar inte av att se hur Slussen och parkeringshuset Elefanten är samma andas barn.
SvaraRaderaFör övrigt anser jag att det som nu ska byggas är rätt bedrövligt ur stadsbyggnadssynpunkt. Ännu ett exempel på den sortens kompromisskultur som dödar alla visioner.
Karl: Jag har också funderat på vad som driver betongkramarna på Slussen och har fastnat för att dom nog blev vuxna på Kolingsborg och har en romantisk bindning dit. Men jag tror inte att det räcker, den ilska de lägger i dagen mot t.ex. mig när jag förklarar att jag inte tycker särskilt bra om bilslingor och tunnlar för gående tyder på något mer än romantiska minnen.
SvaraRaderaJag tror att den främsta drivkraften är a. lång vana vid att det mesta som byggs nytt blir sämre än det som det ersatte, och b. djup frustration över den senaste generationens politiker som har presiderat över ökad ojämlikhet och hög arbetslöshet. Det är lite samma reaktion som den Paul Krugman beklagar under rubriken Springtime for grifters, 30.10.15 på http://www.nytimes.com/column/paul-krugman - ilskan kommer inte från sakfrågan utan från en allmän misstro och besvikelse.