Nytt SVT-fiasko

I går kväll greps den efterlysta terroristen på en flyktingförläggning i Boliden. Ett antal personer togs in för förhör. Senare under kvällen spärrades polishuset i Skellefteå av. Stor dramatik.
SVT har fått kritik för att man inte avbröt ordinarie sändningar tidigare under helgen när terroristattentaten i Paris ägde rum, samtidigt som till exempel Aftonbladet sände TV live. Så i kväll försökte SVT kompensera sig med en drygt timslång extrasändning i TV2. Sen avslutades TV-sändningen som dock fortsatte på svt.se. Åtminstone en stund, tills sändningen avbröts på grund av tekniska problem. Det var bra så länge det varade, men…

Klockan 23.55 ger SVT upp och avslutar webb-sändningen, som redan avbrutits på grund av tekniska problem
Jag har för mig att SVT24 inrättades just för att SVT skulle ha en kanal tillgänglig dygnet runt. Men där sände man i stället det ohyggligt viktiga samhällsprogrammet ”Gift vid första ögonblicket USA – sex månader senare”. Det fick naturligtvis inte brytas för att sända något så simpelt som nyheter live.
Så jag går över till Aftonbladet webb-TV och visst, de kör på som vanligt med nyheter live.

Återigen 2-0 till Aftonbladet på SVT:s hemmaplan TV-sändningar.

SVT har fortfarande en del att fundera på.

Behöver vi inte något arkitekturmuseum?

Internationellt finns flera uppmärksammade konstmuseer, som samtidigt visar fantastiska arkitekturutställningar. Jag vill nämna MAXXI i Rom, ritat av den irakisk-engelska arkitekten Zaha Hadid och invigt 2010. Andra museer som arbetar på liknande sätt är Museum of Modern Art i New York, Centre Pompidou i Paris, Louisiana i Danmark, och Stedelijk i Amsterdam. Det är alltså fullt möjligt att bedriva utställningsverksamhet inom arkitekturområdet för en bred publik. Mot den bakgrunden var det kanske inte så konstigt att en sammanslagning av ArkDes (f d Arkitekturmuseum) och Moderna Museet, som ju dessutom ligger vägg i vägg på Skeppsholmen, föreslogs i en promemoria från Kulturdepartementet i våras.

ArkDes på Skeppsholmen med tillbyggnad, ritad av Rafael Moneo.
Arkitekturmuseum, nuvarande ArkDes, har funnits under många år, men sällan lyckats lockat en bredare publik, kanske med undantag för den årliga pepparkakshustävlingen vid Lucia. Det har alltså funnits goda skäl att åstadkomma en uppryckning. En sådan tycktes också vara på gång under ledning av den tillfälliga chefen Kerstin Brunnberg.
Utredningsförslaget mötte dock omfattande kritik av remissinstanserna, ofta med hänvisning till att arkitekturens ställning skulle äventyras. Man befarade helt enkelt att ArkDes skulle slukas av det större museet, och kanske ligger det en del i detta. Ett halvår senare, i mitten av oktober, föreslog i stället en annan utredning, ”Gestaltad livsmiljö”, att ArkDes helt enkelt skulle läggas ned och ersättas av en ny myndighet med arbetsnamnet ”Myndigheten för gestaltad livsmiljö”.
I så fall skrotas den tidigare idén om att slå ihop ArkDes med Moderna museet. Ett kvarstående problem som måste lösas är vilket museum som i så fall ska ta över Arkitekturmuseets samlingar, som är ganska omfattande med fyra miljoner föremål. Kanske Nationalmuseum eller Moderna museet, men det måste först utredas.
Den nya myndigheten skulle inte ha något museiuppdrag, utan hjälpa regeringen att hålla målen i byggandet av en ”vacker och varaktig livsmiljö”. De stora utmaningarna sägs vara klimatfrågan, urbaniseringen och den sociala segregationen i städerna. Enligt utredaren Christer Larsson behöver branschen behöver nu en ”målbild” och en större samverkan mellan offentliga och privata aktörer. ”Vi står inför ett enormt bostadsbehov och har en fantastisk möjlighet att skapa en bra livsmiljö, minska klyftor och långsiktigt bygga ett hållbart samhälle. Ta chansen, möjligheten kommer inte tillbaka inom vår livstid!”
Den nya myndigheten har fokus på branschen. Men det handlar inte precis några nya frågor och det saknas inte myndigheter på detta område. Det finns till exempel Boverket, med uppdrag inom samhällsplanering, stadsutveckling, byggande och boende samt Naturvårdsverket, som inom miljöområdet är pådrivande för att främja en hållbar utveckling. Varför det skulle vara bättre med en ny myndighet än att förtydliga uppdraget för befintliga myndigheter kan jag inte förstå. Men även om så vore fallet fattar jag inte varför dessa behov skulle kräva att vi skrotar alla ambitioner att bedriva utställningsverksamhet inom arkitekturområdet för en bred publik.

MAXXI i Rom, ritat av Zaha Hadid.
Man har väl tänkt så här: Branschen behöver inte några stora utställningslokaler. Alltså måste man inte ha en stor utställningslokal på Skeppsholmen. Alltså ska ArkDes läggas ned. Det ger finansiering för annat. Men hur kan detta sätta fokus på arkitekturen?
Nu ska det nya förslaget ut på en tre månaders remissrunda.

Alice Bah Kuhnke sa på presskonferensen: Det här är en glädjens dag!

Vad tänkte hon på egentligen? Om hon tänkte...

I senaste numret av Arkitekten konstaterar Karin Lidmar, ark SAR/MSA, att en nedläggning av ArkDes strider mot syftet att stärka arkitekturens, formens och designens värde och betydelse för individen, livsmiljön och den hållbara samhällsutvecklingen.
I ett öppet brev till kulturministern protesterar nio chefer för några av världens främsta arkitektur- och designmuséer mot nedläggningen av ArkDes, däribland MoMa i New York, Collège de France i Paris och Pinakoteket i Berlin.
Skrota ”Gestaltad livsmiljö”!

Gustavs grabb

I kväll är det ”Veckans brott” i SVT 1, som jag antagligen kommer att titta på med visst intresse. Leif GW kommer som vanligt att flytta glasögonen upp i pannan och säga något djupsinnigt. Kanske nämner han också sitt ekonomiska oberoende för att antyda att han sedan länge har så mycket pengar att han inte sitter i studion för pengarnas skull. För fyra år sedan kom han ut med sin självbiografi ”Gustavs grabb” med undertiteln ”Berättelsen om min klassresa. Där framgår utan omsvep hur viktig denna klassresa varit för honom som grundläggande drivkraft genom hela livet.

Veckans brott
I allmänhet ser man utbildningen som den största drivkraften för social rörlighet, som gör att vi kan förflytta oss mellan olika samhällsklasser. Andelen svenskar i arbetsför ålder med en eftergymnasial examen var några få procent i mitten av 1960-talet. Idag, 50 år senare, är det mer än 40 procent av befolkningen i samma åldrar som har en sådan examen. Det innebär att 90 procent av dem som har högre utbildning har föräldrar eller möjligen farföräldrar som saknade detta. Uttryckt på annat sätt har åtminstone en tredjedel av befolkningen under två generationer genomgått en så kallad ”klassresa”. Det är alltså inte något unikt fenomen, även om det för den enskilde individen naturligtvis måste kännas sagolikt, särskilt om grovarbetarens son blir professor. Min egen farfar jobbade på industrigolvet som förman inom textilindustrin. Min far blev ingenjör medan hans två bröder inte fick samma chans. Även detta var en sorts klassresa, även om jag aldrig hörde honom prata om det i sådana termer.
För Leif G W Persson har däremot klassresan av allt att döma varit något som dominerat hans uppväxt och liv, som han skildrar den i sin självbiografi. Den handlar bland annat om hans uppväxt i den lilla tvårumslägenheten på övre Gärdet och hans successiva flytt till ”rätt sida av Odengatan”, alltså Östermalmssidan. Språket är bitvis tröttsamt omständligt. Att läsa …och i den meningen…, …svårare än så är det inte…, …är det totalt ointressant… på var och varannan sida är inte någonting som höjer läsvärdet för mig i alla fall. Dessutom är det svårt att skriva i presens, särskilt när man hoppar fram och tillbaka i tiden, och det kanske inte blev helt lyckat den här gången. Han återkommer ständigt tills det blir tjatigt till raketosten på middagsbordet som han vann när han färglade en ko åt Mjölkcentralen.
Ett skäl till att jag ändå intresserade mig för boken var just att han växte upp på Gärdet, gick fyra år i folkskola i Gärdesskolan, där jag alltså var skolkamrat med honom under tre av dessa år, utan att veta om det. Det egendomliga är att han skildrar en helt annan skola än den jag minns från min egen barndom. Hans fröken luggade och örfilade eleverna och själv blev han rappad över fingrarna med linjalen. Inget sådant hände i vår klass, som jag minns det, trots att det fortfarande var tillåtet med skolaga. Dessutom hade han skolmössa med Gärdesskolans emblem i silver ovanför den svarta skärmen. Själv såg jag inte till några som helst skolmössor under mina sex år i skolan. Inte heller hans egen skolkamrat Uffe minns skolmössor. Kanske Leif GW hittar på eller minns fel. Det gör mig misstänksam när jag läser vidare.

Leif GW Persson
Leif GW var det enda riktiga arbetarbarnet bland lekkamrater och skolkompisar. Det konstiga är att jag hade skolkompisar med olika bakgrund. Också på Östermalm fanns det gårdshus, med enkel standard och små lägenheter, där det bodde enklare folk än i gathusen. Men han reserverar sig – ”allt som jag bara har trängt undan, glömt eller fått om bakfoten”. Naturligtvis hade vi olika lärare, men att verkligheten skulle ha varit så totalt annorlunda för Leif GW kan knappast bara bero på detta. Det måste rimligen också bero på att ”vi minns olika”, som jag försiktigtvis brukar uttrycka mig i liknande sammanhang om folk som minns fel eller bara hittar på. Han har onekligen fallenhet för att berätta skrönor. Leif GW har skrivit ett antal kriminalromare tidigare och detta är kanske bara romanen om hans eget liv.
Boken har fått hyggliga, för att inte säga goda recensioner. Ann Heberlein skrev i DN ”om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls”. Leif G W Perssons självbiografi är i stora delar är en tämligen okritisk hyllning till pappa Gustav, grovarbetaren. Mamman Margit, hemmafru och sjuklig, är däremot manipulativ och ond, ja henne hatar han, och det gör han från barndomen till hennes död som 92-åring, ja även efter detta. Det tycks utgå från när hon i smyg läste hans dagböcker som barn. Långsint är han onekligen.
Jag förundras över hans omåttliga revanschbegär, som känns svårt att förstå, eftersom han alltid är bäst i klassen, ja bäst i hela skolan även när han kommer till elitskolan Norra Real, med de bästa lärarna i hela Sverige. Ja, det fanns ju faktiskt andra skolor i Stockholm också. De flesta av mina klasskamrater hamnade i Östra Real, till exempel, eller Norra Latin, även det hyggliga skolor. Själv gick jag i realskola och gymnasium i Statens normalskola, även det en skola med bra lärare. Avgörande för Leif GW tycks vara ekonomisk och materiell framgång på alla plan.
Han har fått böta för fortkörning vid fyra tillfällen, men är i övrigt ostraffad, dock inte oskyldig. Han har gjort sig skyldig till smuggling av sprit i en sådan omfattning att något annat än frihetsberövande inte skulle ha kommit ifråga om det hade uppdagats före preskribtionstidens utgång.
Ideligen skriver han om hur mycket han presterar. Han har till exempel läst mer än tiotusen böcker och jag imponeras av siffran. Om han tagit två dagar på sig per bok började han redan 1956, som 11-åring. Inte bara läst utan dessutom återvänt till och läst om, även omfattande verk som Robert Musils Mannen utan egenskaper och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det är desto mer imponerande som han dessutom skrivit tusentals uppsatser, artiklar, böcker, film- och tv-manus… Sammanlagt tolv tusen sidor har det blivit, minsann. Tänka sig att han verkligen hunnit med allt detta samtidigt som han suttit tusentals kvällar på Operabaren.
Han har inte mycket till övers för kollegor: ”Svenska kriminologer är sällan kärnfysiker och tur är det för då hade härdsmältor varit en del av vår vardag.”

Peter Bratt
Sen skriver han förstås om Geijeraffären, där han är källa till DN-journalisten Peter Bratt. Palme dementerar allt, Leif GW avslöjas och blir av med jobbet, planerar att ta livet av sig, skriver en bestseller, Grisfesten, och Leif GW blir ekonomiskt oberoende. Leif GW delar ut rallarsvingar mot Palme och Hans Holmér, men har inte ord så det räcker att utmåla vilken dålig människa Peter Bratt är, sämre än alla skurkar som Leif GW mött under alla år och dessutom en dålig journalist. Särskilt nyanserade omdömen delar han inte ut.

Leif G W Persson: Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa.
Leif GW Perssons bok recenserades av Pia Bergström i Aftonbladet, där hon skriver att
Leif GW utser bland annat Peter Bratt till en dålig människa: ”Bratt för att han genast förrådde sin  källa, både till polisen och andra journalister”.
Men Peter Bratt får in en replik: ”Den ende utanför Dagens Nyheter som jag berättade det för var Jan Guillou. Att anförtro sig till en vän och kollega är inte att avslöja en källa. Han sökte upp mig och erbjöd sin hjälp och åberopade vår vänskap från IB-affären, då vi samarbetade intensivt. Detta var 1977, tre år efter IB och vi var ännu vänner. Jag stod totalt ensam efter Palmes stenhårda dementi. Det var fullt naturligt att berätta det för honom. Mycket har jag anklagats för under dessa 34 år sedan Geijer-affären, men aldrig att ha avslöjat Leif GW till polisen! Det påstår inte ens Leif GW.”
Men Jan Guillou spelar med falska kort. Han arbetar på uppdrag av Aftonbladet med en artikel om källan, som han dock inte får publicerad. Till och med Aftonbladet har lite ryggrad. Inte heller vill någon annan tidning publicera Jan Guillous avslöjande av Leif GW som källa. Men på något sätt har ändå källan kommit till polisens kännedom på grund av Jan Guillou, men det tycks inte bekymra Leif GW nämnvärt. Sedan JG bett om ursäkt blir de ändå såta vänner och jagar storvilt tillsammans. Peter Bratt kan däremot aldrig förlåtas.

Jan Guillou och Leif G W i studion
Peter Bratt som tillsammans med Jan Guillou hade avslöjat IB, den hemliga spionorganisationen, har gjort många bra reportage och var ingen dålig journalist, även om han själv erkänner att just Geijerartikeln var ett hafsverk. Artikeln handlade om det papper som rikspolischefen Carl Persson tillställt statsministern om att justitieministern, Lennart Geijer, kunde vara en säkerhetsrisk, som besökte prostituerade, som även hade kontakter med öststatsdiplomater.
Inom parentes:  Den brittiske försvarsministern Profumo avgick 1963 efter liknande avslöjanden och oro för säkerhetsläckor, den s k Profumoaffären.
DN:s avslöjande om Geijer dementerades omgående kraftfullt av Olof Palme och DN fick retirera. Men DN och Peter Bratt hade i själva verket rätt, utom i någon obetydlig detalj och Olof Palme ljög skamlöst när han dementerade. Och Leif GW blev som sagt rik på den bok han skrev om historien. Sålde mer än en miljon exemplar enbart i Sverige. Ja, jag har också läst den, trots att jag inte läst lika många böcker som Leif GW.
Under 1980- och 1990-talen minns Leif GW inte riktigt vad han har gjort, annat än att han varit sakkunnig åt tre justitieministrar, statlig utredare och närt den ångest han alltid bär med sig med alkohol. Han är ju alkoholist med planerade nyktra perioder och dessutom äter han för mycket, blir allvarligt sjuk ett antal gånger.
I sista kapitlet går Leif GW tillbaks till sin gamla skola, Norra Real. Och han tvingas konstatera att den minnestavla över framgångsrika elever inte ser ut som han beskrev den tidigare i boken. Fantasin gjorde storyn helt enkelt lite bättre, kanske det som skiljer romanen från självbiografin. Det kanske förklarar en del osannolika berättelser. Berättelsen om Gustavs grabb är som Leif GW minns den, och med det får vi låta oss nöja.
Nu ska jag snart sätta på "Veckans brott".

Gångavstånd till tunnelbanan

När tunnelbanan planerades, jag tänker på tunnelbaneplanen 1965, utgick man från att ett gångavstånd om 500 m normalt inte skulle överskridas vid nyexploatering av flerbostadshus. Om man räknar med ett gatu- eller gångvägnät som innebär en del vinklar innebär det ungefär 400 m från plattformsände, förutsatt att man har två uppgångar från stationen. Längre bort kunde man bygga småhus med lägre täthet. En tumregel var ofta 4 000 lägenheter med ca 10 000 invånare.
Man kan tycka att detta är en ganska hög standard.  Om man går 1 m per sekund, motsvarande 3,6 km/h tar det drygt åtta minuter att gå 500 m, men det är fullt möjligt för en frisk person att gå 1,4 m/s motsvarande 5 km/h. Då hinner man nästan 700 m på samma tid.
Med tunnelbaneplanens standardkrav får man en yta på ca 55 ha inom gångavstånd för tät bebyggelse. Med den täthet som nya stadsdelar byggdes i ytterstaden innebär detta (idag) en täthet om ca 100-120 invånare per hektar eller totalt 6 000-8 000 invånare, samt kanske 1 500-2 000 ytterligare i glesare bebyggelse längre bort. Totalt blir detta ca 7 500-10 000 invånare kring en tunnelbanestation.

Princip för tunnelbana med kort gångavstånd.
Detta stämmer också ganska bra med situationen idag. Vid de sex stationerna på blå linjen på Järvafältet bor det i genomsnitt 11 300 personer, i Skarpnäck ca 11 400. Gröna och röda linjerna som är lite äldre byggdes något glesare. Vid fyra stationer Råcksta-Hässelby bor det ca 8 600 invånare per station och vid fyra stationer Bredäng-Vårberg ca 8 900.
I innerstaden är bebyggelsen betydligt tätare, ofta 200-300 invånare per hektar, vilket ger 11 000-17 000 invånare inom 400 m radie (500 m gångavstånd). I modern ytterstad, t ex Hammarby Sjöstad är tätheten ofta nästan lika hög.

Princip för tunnelbana med längre gångavstånd.
Med den definitionen på gångavstånd blir det naturligt att stationsavståndet blir runt 850 m. Med glesare bebyggelse mitt emellan stationerna i ytterstaden blir avståndet lite längre. Det är också så som den befintliga tunnelbanan är byggd.  Medelavståndet mellan stationerna på dagens tunnelbana är 1 058 m. Medelavståndet på gröna linjen är 858 m och på den röda linjen 1 177 m. Där någonstans borde gränsen också gå om man ska garantera korta gångavstånd till tunnelbanan. Den blå linjen har medelavståndet 1 342 m, men om man räknar in den oöppnade Kymlingestationen blir det 1 275 m. Det borde alltså vara något mindre. Till detta kommer att man ofta bara byggt en enda uppgång, vilket förlänger gångavstånden.
Jag har tidigare varit kritisk till att man planerat alltför få stationer på den nya tunnelbanesträckningarna, vilket bland annat kommer att ge sämre täckning av tät bebyggelse på östra Södermalm, i Hammarby sjöstad och i Solna. På de tre nya tunnelbanesträckningarna kommer man att få i genomsnitt 1 750 m mellan stationerna. Längst stationsavstånd får den gula linjen, med mer än 2 km mellan stationerna. Det innebär, allt annat lika, snabbare tunnelbanefärd men längre genomsnittliga gångavstånd till tunnelbanan. Hur slår det på den totala restiden? Att ha nära till tunnelbanan utan matarbuss ger en mycket snabbare resa totalt sett jämfört med att ta matarbuss, som innebär vänte- och bytestid.
Jag undrar verkligen om detta beror på en seriös avvägning eller bara ett sätt att spara pengar.

Peace for Paris

Ill. Jean-Jullien

Kv Persikan - SBK lyssnar på kritik

I torsdags behandlade Stadsbyggnadsnämnden kv Persikan, som varit på samråd tidigare i år. Det handlar alltså om SL:s bussdepå som ska flyttas till Hammarby Sjöstad. I stället ska sju nya kvarter med ca 1200 lägenheter tillkomma. Jag har tidigare kritiserat planförslaget här på bloggen och dessutom inlämnat ett remissvar. Mina synpunkter i sammanfattning: "Föreslagen planutformning ser vid första anblicken ut som om Södermalms kvartersstruktur byggs samman med sju nya stadskvarter. Men med den föreslagna utformningen skapar man i stället en ny stadsenklav med förortskaraktär med ett, för den sammanhållna stadsmiljön, misslyckat resultat. Planerade nya stråk kommer inte att få några butiker eller liknande, men heller inte en privat karaktär. Planområdet borde istället utformas med vanliga kvarter och vanliga gator. Bondegatans förlängning borde bli huvudstråk och ansluta till Tegelviksgatan i plan.

Nya kopplingar och stråk genom planområdet. (Sweco). Bondegatan förlängs och
ansluter till Tegelviksgatan och i Skånegatans förlängning föreslås den nya
parken som en del i ett sammanhängande grönt aktivitetsstråk från Nytorget till
Hammarby Sjö. I nordsydlig riktning föreslås ett nytt inre stråk för att möjliggöra
en tätare struktur och samtidigt tillskapa en kvalitativ vistelseyta inom området.

Ofta händer ingenting med den här typen av synpunkter, särskilt om de lämnas in av enskilda personer, men den här gången har Stadsbyggnadskontoret faktiskt tagit till sig av kritiken. Det beror säkert på att planförslaget fick kraftig kritik även av andra remissvar: ” Flertalet remissinstanser tillstyrker planförslaget men framför synpunkter i sak, framför allt vad gäller förslagets täthet och höjd, kulturmiljöhänsyn i förhållande till Åsöberget och riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården samt Bondegatans koppling till Tegelviksgatan. Några remissinstanser avstyrker delvis förslaget, Hyresgästföreningen Södermalm och Kulturnämndens kulturutskott. Skönhetsrådet avstyrker förslaget helt i föreliggande form. De flesta sakägare och övriga boende som framfört synpunkter anser att exploateringen är för hög och tät, byggnaderna är för höga, större avstånd måste finnas mellan befintlig och ny bebyggelse samt att Bondegatan ska ansluta i nivå med Tegelviksgatan.”
Stadsbyggnadskontoret föreslår nu att förslaget ändras så att fronten mot Åsöberget bearbetas vad avser volym och gestaltning, Bondegatans förlängning ansluter i nivå med Tegelviksgatan samt att byggnadsvolymer i parkens sydvästra och sydöstra hörn bearbetas för att göra parken mer offentlig. Den stora vinsten är nog att Bondegatan kopplas ihop med Tegelviksgatan. Det ansåg Stadsbyggnadskontoret inte vara möjligt på grund av lutningsförhållandena, men har nu ändrat sig. ”Att ansluta i plan innebär att viss ombyggnad behövs av gatorna utanför planområdet för att god standard för tillgänglighet ska kunna uppnås. Befintliga gatuhöjder behöver förändras. Lastning
och lossning till livsmedelsbutiken, som idag är placerad under Bondegatan, behöver flyttas till ett nytt läge. En konsekvens av flyttat lastintag är att en av de planerade förskolorna troligtvis behöver minska i storlek och antal avdelningar. Kontoret bedömer dock att vinsterna av att koppla ihop gatunätet överväger nackdelarna.”
Ja, svårare än så var det faktiskt inte!
Många remissvar har varit kritiska till husens höjd och områdets täthet, vilket ju nästan alltid framförs av närboende, s.k. NIMBY-svar. Stadsbyggnadskontoret försvarar helt riktigt tätheten, eftersom den är jämförbar med nybyggda kvarter på västra Kungsholmen och Liljeholmstorget. En tät stad ger förutsättningar för en levande stad och ger även underlag för lokaler och närservice.

Inför klimatmötet COP21

Kyotoprotokollet är en internationell överenskommelse, sluten den 11 december 1997 i Kyoto i Japan, därav namnet. På klimatkonferensen i Doha 2012 blev det enighet om att förlänga avtalet till år 2020. Avtalet hade som mål att de årliga globala utsläppen av växthusgaser skulle minska med minst 5,2 procent från år 1990 till perioden 2008-2012. Hur gick det då? Fossilanvändningen ökade från 1990 till 2010 med 47,1 procent och koldioxidutsläppen med något liknande, i stället för att minska. Inte nog med det. De fossila energikällorna kol, olja och naturgas ökade sin andel från 81 procent till 86 procent av världens energitillförsel.

Energianvändningen 1989-2014 globalt i miljoner ton oljeekvivalenter, fördelat på energislag. De tre fossila energislagen kol (grått), naturgas (rött) och olja (grönt) har ökat från 81 procent till 86 procent. Kärnkraft är i ljust orange färg. Förnybar energi är det mycket smala fältet i mörkare orange i övre delen av diagrammet.
Energianvändningen varierar ganska mycket i olika delar av världen. Östra Asien dominerar stort med avseende på kol. I Mellersta östern är det nästan bara olja och naturgas som gäller. Förnybart, vilket väl mest handlar om vindkraft och biobränsle är inte en stor andel någonstans, dock mest i Europa. Vattenkraften har större betydelse i Sydamerika än någon annanstans, vilket framgår av nedanstående diagram.

Energislag i olika delar av världen 2014. Färgerna avser samma energislag som i förra diagrammet.
Regeringen anser att en ambition vad gäller utsläppsreduktioner om 30 procent till 2020 och 50 procent till 2030 avspeglar EU:s ansvar och förmåga. Sveriges andel av världens energianvändning är 0,4 procent. Vår fossilanvändning är redan låg, eftersom vi har en stor andel vattenkraft och kärnkraft, så en reduktion även med 50 procent av våra utsläpp utgör bara bråkdelen av en procent av världens utsläpp. Men om vi lyckas påverka EU till samma ambitionsnivå betyder det ju mer. EU:s andel av världens energitillförsel är 12,5 procent, och med betydligt mer fossilanvändning än Sverige. Så det betyder kanske omkring 6 procent minskning globalt.
Men det förutsätter förstås att resten av världen inte ökar sin fossilanvändning och sina utsläpp. Där ser det mera dystert ut, åtmnstone om man tittar i backspegeln. Globalt sett har världen ökat sin energianvändning 3-4 gånger sedan 1965. Det betyder ca 2,6 procent årligen. Men ökningen har inte varit lika stor överallt. Europas energianvändning är inte ens fördubblad, medan Ostasiens har ökat 12 gånger, och Kinas mer än 22 gånger. Det är en ökning med 6-7 procent årligen under 50 år!

Världens energianvändning 1965-2014 i miljoner ton oljeekvivalenter fördelat på världsdelar. Den snabbast växande delen är Östasien, dvs framförallt Kina, där det oftast handlar om kol. 
Nu är det ju andelen fossila energikällor som är avgörande för utsläppen. Från år 1990 till 2014 har andelen fossila energikällor ökat från 81,2 till 86,3 procent. Fossilandelen har alltså ökat, inte minskat.
Ett land som lurar i vassen är Indien, med en snabbare befolkningstillväxt än Kina. Indiens energianvändning är bara en femtedel av Kinas, men tillväxten ligger på samma nivå, 6-7 procent årligen. Liksom  Kina är det mest kol det handlar om. Om Indien fortsätter att öka sin energianvändning som hittills kommer man att nå Kinas nuvarande nivå före 2040.
Sedan Kyotoavtalet 1997 och fram till 2014 har världens energianvändning ökat med 45 procent, motsvarande 2,2 procent årligen. Det är lite långsammare än tidigare, men fortfarande en ökning. Kinas energianvändning har tredubblats, vilket innebär mer än 7 procents årlig ökning. Kyotoavtalet hade alltså föga effekt på utvecklingen av utsläppen.
Jordens befolkning passerade 7 miljarder år 2011. I bästa fall planar befolkningen ut kring 9 miljarder omkring 2050. Enbart befolkningsökningen pekar på en ökning av energibehovet med 25-30 procent.
Snart träffas världens länder vid klimatkonferensen i Paris 2015 (COP21). Förväntningarna inför mötet är att ett nytt bindande klimatavtal ska komma till stånd. Jag kan inte bedöma sannolikheten för att detta ska ske, men det är i vilket fall inte särskilt mycket som talar för att utsläppen av koldioxid kommer att minska inom överskådlig tid. Och detta oavsett vad vi gör i Sverige eller i EU. Möjligen kan ökningstakten komma att minska. Hur detta kommer att påverka temperaturen tror jag inte att det går att säga något bestämt om.

Större klimatutsläpp men mindre uppvärmning

Enligt Bill Gates har demokratin misslyckats. Bara socialismen klarar av klimatet. (Bill Gates: Only Socialism Can Save Us From Climate Change). Det finns inte så många socialistiska länder längre, men Kina leds i alla fall fortfarande av kommunistpartiet. Och Gates har ju rätt på det viset att om inte Kina lyckas minska sina utsläpp kommer knappast världen som helhet att klara uppsatta mål. Kina gick om USA som världens största energiförbrukare under 2011. Men det är inte heller säkert att vi kan förlita oss på Kina. Kina står redan för hälften av världens kolförbrukning.  Mindre än en månad innan det stora klimatmötet har Kinas statistikbyrå utan kommentar skrivit upp sin kolförbrukning och koldioxidutsläpp med 17 procent, se NYT. Ökningen motsvarar en miljard ton koldioxid, ungefär lika mycket som hela Norden och Tyskland tillsammans genererar per år. Enbart ökningen motsvarar också 70 procent av USA:s årliga förbränning av kol. Jag undrar just hur Kina ska kunna rädda oss från klimatförändringen.

Reviderad kolförbrukning i Kina.
Nyheten har irriterat kommentatorer på olika håll och av olika anledningar. Eftersom Kina har lovat att inte öka sina utsläpp efter 2030 är det förstås viktigt att nuvarande utsläpp inte underskattats. Å andra sidan har man inte lovat någonting om den fortsatta ökningstakten till 2030. Samtidigt lär det bli svårare att nå målet att öka andelen ickefossila bränslen från 10 till 20 procent, som Kina också har lovat, om de fossila utsläppen ökat så mycket. Naturligtvis irriterar det också dem som sysslar med energi- och miljöstatistik, eftersom det rör till hela bilden. Och hur är egentligen kunskapen om andra länders utsläpp, till exempel Ryssland och Indien.
Dessutom rör det förstås till IPCC:s modeller för energianvändning och atmosfärens koldioxidhalt. Det har alltså kunnat förbrännas mycket mer kol för att nå dagens nivå på 403 ppm koldioxid i atmosfären. Alltså har lite mer koldioxid försvunnit ur atmosfären än vad vi trott. Antingen har det tagits upp av jordens växlighet och/eller absorberats i havet.
Alla institut som arbetar med klimatmodeller måste nu justera inte bara sina ingångsdata utan också i sina prognosmodeller. Nuvarande prognoser har ju byggt på felaktiga ingångsdata.  Det är naturligtvis extra irriterande för prognosmakarna att nyheten om de ökade kinesiska utsläppen sedan år 2000 kommer efter 17 år av utebliven signifikant uppvärmning.

Graffiti på Söder

Under alliansens styre i Stockholm rådde nolltolerans mot graffiti. Sedan de röd-grön-rosa tagit över skulle kommunens graffitipolicy bli mer nyanserad. Som medlem i en bostadsrättsförening på Söder har jag blandade känslor för graffitin. Vi får regelbundet rengöra våra väggar och entréer från klotter – jag menar graffiti.
I maj kom stadens förslag på lagliga graffitiväggar, baksidan på kafébyggnaden intill Tanto bollplan samt en ny trävägg i Barnängen där Bondegatan går ihop med Barnängsgatan. Undanskymda platser kan man tycka.  ”Pinsamt” var Graffitifrämjandets spontana reaktion enligt Södermalmsnytt. De väggar som graffitimålare tidigare uttryckt önskemål om – Zinkensdamms IP, Tjurberget och Skansbron – var inte föreslagna.

Pågående graffitikonst
Men nu har faktiskt ett helt lagligt graffitikonstverk kommit till, nämligen på en vägg vid Luthens gränd. Allt har skett med fastighetsägaren tillstånd. Det är Stockholmshem som äger väggen. Arbetet har konstnären, Linus ”Yash” Lundin, utfört gratis, sprejfärg och byggställningar har sponsorer bidragit med. Nyligen ett nästan lika stort konstverk på ett byggplank på Sankt Paulsgatan. Han avslutade sitt konstverk vid Luthens gränd när jag gick förbi i mitten av oktober. Och det var faktiskt riktigt snyggt!

Graffitin är klar
Luthens gränd är kort, bara ett kvarter, och ligger mellan Rosenlundsgatan, alldeles vid Ringvägen, och Rosenlunds sjukhus baksida. Gatan har fått sitt namn av verkstadsföretaget Luth & Rosén, som låg här förr, tillverkare av bland annat hissar, och hade ett tag 500 anställda. Senare en del av Asea.

Luth & Roséns gjuteribyggnad från 1906,  ritad av ritat av Georg A Nilsson och Ivar Nyqvist. Georg A Nilsson har ritat många skolbyggnader bl a Matteus och Adolf Fredrik. 
Men en fråga ligger ändå och gnager. I våras gav ju Stockholms stad tillstånd till ett stort graffitiprojekt vid Kolingsborg i Slussen som avslutades i september. Projektet blev anmält som svartbygge eftersom det saknade bygglov. Mårten Castenfors, chef för Stockholm konst och ansvarig för graffitiprojektet avvisade detta. Han hävdade bestämt att det är allmänt vedertaget att konst är undantaget bygglov. Dessutom hade redan rivningslov beviljats för Kolingsborg.

Graffiti på Kolingsborg
Enligt Mårten Castenfors kan en ”fällning” leda till att många fler konstprojekt bli omöjliga att genomföra. Och han tycktes få stöd av Gösta Blücher, före detta Boverkschef och expert på plan- och bygglagen: ”Kolingsborg har en hög värdering och är grönklassad och en sådan byggnad får man i vanliga fall inte måla om, men den här gången kan man se det som en del av själva rivningen”, sade han till StockholmDirekt.
Men i september hade de nitiska juristerna på stadsbyggnadskontoret kommit fram till en annan slutsats; att graffitimålningen vid Slussen faktiskt var bygglovspliktig och att tillstånd saknas. Ett svartbygge således om än med rivningstillstånd.
Stadsbyggnadskontoret, Fleminggatan 4, 112 26 Stockholm, ombad alltså fastighetsägaren, dvs Exploateringskontoret, Fleminggatan 4, 112 26 Stockholm, att snarast inkomma med svar på när åtgärden utförts, varför åtgärderna utförts utan bygglov samt om det olovligt utförda har rättats. ”Det kan vara så att det kommer fram information som gör att bedömningen ändras. Men vår bedömning i nuläget är att det här är bygglovspliktigt”, sade Katarina Haglund, enhetschef på stadsbyggnadskontoret.

Graffiti Kolingsborg.
Om bedömningen kvarstår, vad kan det här leda till för konsekvenser? ”Antingen utfärdar vi ett bygglov i efterhand eller så måste fastighetsägaren genomföra en rättelse om vi bedömer det som omöjligt att utfärda bygglov i efterhand”, sade Katarina Haglund i september, ungefär då konstprojektet avslutades. En rättelse innebär att återställa fasaden till ursprungskick. Men det är kanske inte nödvändigt eftersom exploateringskontoret redan beviljats rivningslov för Kolingsborg.
Kanske kunde man bara ha gått över korridoren och frågat. Eller kollat själv på platsen. Det pågår ju faktiskt redan rivning av Kolingsborg, vilket de flesta stockholmare nog har uppfattat även om man inte känner till det på Stadsbyggnadskontoret.
Så det som bekymrar mig med den nya graffitin på Luthens gränd är förstås om konstverket har bygglov eller ej. Och hur är det med de nya kommunala väggarna?