I kväll är det ”Veckans brott” i SVT 1, som jag antagligen kommer att titta på med visst intresse. Leif GW kommer som vanligt att flytta glasögonen upp i pannan och säga något djupsinnigt. Kanske nämner han också sitt ekonomiska oberoende för att antyda att han sedan länge har så mycket pengar att han inte sitter i studion för pengarnas skull. För fyra år sedan kom han ut med sin självbiografi ”Gustavs grabb” med undertiteln ”Berättelsen om min klassresa. Där framgår utan omsvep hur viktig denna klassresa varit för honom som grundläggande drivkraft genom hela livet.
Veckans brott
I allmänhet ser man utbildningen som den största drivkraften för social rörlighet, som gör att vi kan förflytta oss mellan olika samhällsklasser. Andelen svenskar i arbetsför ålder med en eftergymnasial examen var några få procent i mitten av 1960-talet. Idag, 50 år senare, är det mer än 40 procent av befolkningen i samma åldrar som har en sådan examen. Det innebär att 90 procent av dem som har högre utbildning har föräldrar eller möjligen farföräldrar som saknade detta. Uttryckt på annat sätt har åtminstone en tredjedel av befolkningen under två generationer genomgått en så kallad ”klassresa”. Det är alltså inte något unikt fenomen, även om det för den enskilde individen naturligtvis måste kännas sagolikt, särskilt om grovarbetarens son blir professor. Min egen farfar jobbade på industrigolvet som förman inom textilindustrin. Min far blev ingenjör medan hans två bröder inte fick samma chans. Även detta var en sorts klassresa, även om jag aldrig hörde honom prata om det i sådana termer.
För Leif G W Persson har däremot klassresan av allt att döma varit något som dominerat hans uppväxt och liv, som han skildrar den i sin självbiografi. Den handlar bland annat om hans uppväxt i den lilla tvårumslägenheten på övre Gärdet och hans successiva flytt till ”rätt sida av Odengatan”, alltså Östermalmssidan. Språket är bitvis tröttsamt omständligt. Att läsa …och i den meningen…, …svårare än så är det inte…, …är det totalt ointressant… på var och varannan sida är inte någonting som höjer läsvärdet för mig i alla fall. Dessutom är det svårt att skriva i presens, särskilt när man hoppar fram och tillbaka i tiden, och det kanske inte blev helt lyckat den här gången. Han återkommer ständigt tills det blir tjatigt till raketosten på middagsbordet som han vann när han färglade en ko åt Mjölkcentralen.
Ett skäl till att jag ändå intresserade mig för boken var just att han växte upp på Gärdet, gick fyra år i folkskola i Gärdesskolan, där jag alltså var skolkamrat med honom under tre av dessa år, utan att veta om det. Det egendomliga är att han skildrar en helt annan skola än den jag minns från min egen barndom. Hans fröken luggade och örfilade eleverna och själv blev han rappad över fingrarna med linjalen. Inget sådant hände i vår klass, som jag minns det, trots att det fortfarande var tillåtet med skolaga. Dessutom hade han skolmössa med Gärdesskolans emblem i silver ovanför den svarta skärmen. Själv såg jag inte till några som helst skolmössor under mina sex år i skolan. Inte heller hans egen skolkamrat Uffe minns skolmössor. Kanske Leif GW hittar på eller minns fel. Det gör mig misstänksam när jag läser vidare.
Leif GW Persson
Leif GW var det enda riktiga arbetarbarnet bland lekkamrater och skolkompisar. Det konstiga är att jag hade skolkompisar med olika bakgrund. Också på Östermalm fanns det gårdshus, med enkel standard och små lägenheter, där det bodde enklare folk än i gathusen. Men han reserverar sig – ”allt som jag bara har trängt undan, glömt eller fått om bakfoten”. Naturligtvis hade vi olika lärare, men att verkligheten skulle ha varit så totalt annorlunda för Leif GW kan knappast bara bero på detta. Det måste rimligen också bero på att ”vi minns olika”, som jag försiktigtvis brukar uttrycka mig i liknande sammanhang om folk som minns fel eller bara hittar på. Han har onekligen fallenhet för att berätta skrönor. Leif GW har skrivit ett antal kriminalromare tidigare och detta är kanske bara romanen om hans eget liv.
Boken har fått hyggliga, för att inte säga goda recensioner. Ann Heberlein skrev i DN ”om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls”. Leif G W Perssons självbiografi är i stora delar är en tämligen okritisk hyllning till pappa Gustav, grovarbetaren. Mamman Margit, hemmafru och sjuklig, är däremot manipulativ och ond, ja henne hatar han, och det gör han från barndomen till hennes död som 92-åring, ja även efter detta. Det tycks utgå från när hon i smyg läste hans dagböcker som barn. Långsint är han onekligen.
Jag förundras över hans omåttliga revanschbegär, som känns svårt att förstå, eftersom han alltid är bäst i klassen, ja bäst i hela skolan även när han kommer till elitskolan Norra Real, med de bästa lärarna i hela Sverige. Ja, det fanns ju faktiskt andra skolor i Stockholm också. De flesta av mina klasskamrater hamnade i Östra Real, till exempel, eller Norra Latin, även det hyggliga skolor. Själv gick jag i realskola och gymnasium i Statens normalskola, även det en skola med bra lärare. Avgörande för Leif GW tycks vara ekonomisk och materiell framgång på alla plan.
Han har fått böta för fortkörning vid fyra tillfällen, men är i övrigt ostraffad, dock inte oskyldig. Han har gjort sig skyldig till smuggling av sprit i en sådan omfattning att något annat än frihetsberövande inte skulle ha kommit ifråga om det hade uppdagats före preskribtionstidens utgång.
Ideligen skriver han om hur mycket han presterar. Han har till exempel läst mer än tiotusen böcker och jag imponeras av siffran. Om han tagit två dagar på sig per bok började han redan 1956, som 11-åring. Inte bara läst utan dessutom återvänt till och läst om, även omfattande verk som Robert Musils Mannen utan egenskaper och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det är desto mer imponerande som han dessutom skrivit tusentals uppsatser, artiklar, böcker, film- och tv-manus… Sammanlagt tolv tusen sidor har det blivit, minsann. Tänka sig att han verkligen hunnit med allt detta samtidigt som han suttit tusentals kvällar på Operabaren.
Han har inte mycket till övers för kollegor: ”Svenska kriminologer är sällan kärnfysiker och tur är det för då hade härdsmältor varit en del av vår vardag.”
Peter Bratt
Sen skriver han förstås om Geijeraffären, där han är källa till DN-journalisten Peter Bratt. Palme dementerar allt, Leif GW avslöjas och blir av med jobbet, planerar att ta livet av sig, skriver en bestseller, Grisfesten, och Leif GW blir ekonomiskt oberoende. Leif GW delar ut rallarsvingar mot Palme och Hans Holmér, men har inte ord så det räcker att utmåla vilken dålig människa Peter Bratt är, sämre än alla skurkar som Leif GW mött under alla år och dessutom en dålig journalist. Särskilt nyanserade omdömen delar han inte ut.
Leif G W Persson: Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa.
Leif GW Perssons bok recenserades av Pia Bergström i Aftonbladet, där hon skriver att
Leif GW utser bland annat Peter Bratt till en dålig människa: ”Bratt för att han genast förrådde sin källa, både till polisen och andra journalister”.
Men Peter Bratt får in en replik: ”Den ende utanför Dagens Nyheter som jag berättade det för var Jan Guillou. Att anförtro sig till en vän och kollega är inte att avslöja en källa. Han sökte upp mig och erbjöd sin hjälp och åberopade vår vänskap från IB-affären, då vi samarbetade intensivt. Detta var 1977, tre år efter IB och vi var ännu vänner. Jag stod totalt ensam efter Palmes stenhårda dementi. Det var fullt naturligt att berätta det för honom. Mycket har jag anklagats för under dessa 34 år sedan Geijer-affären, men aldrig att ha avslöjat Leif GW till polisen! Det påstår inte ens Leif GW.”
Men Jan Guillou spelar med falska kort. Han arbetar på uppdrag av Aftonbladet med en artikel om källan, som han dock inte får publicerad. Till och med Aftonbladet har lite ryggrad. Inte heller vill någon annan tidning publicera Jan Guillous avslöjande av Leif GW som källa. Men på något sätt har ändå källan kommit till polisens kännedom på grund av Jan Guillou, men det tycks inte bekymra Leif GW nämnvärt. Sedan JG bett om ursäkt blir de ändå såta vänner och jagar storvilt tillsammans. Peter Bratt kan däremot aldrig förlåtas.
Jan Guillou och Leif G W i studion
Peter Bratt som tillsammans med Jan Guillou hade avslöjat IB, den hemliga spionorganisationen, har gjort många bra reportage och var ingen dålig journalist, även om han själv erkänner att just Geijerartikeln var ett hafsverk. Artikeln handlade om det papper som rikspolischefen Carl Persson tillställt statsministern om att justitieministern, Lennart Geijer, kunde vara en säkerhetsrisk, som besökte prostituerade, som även hade kontakter med öststatsdiplomater.
Inom parentes: Den brittiske försvarsministern Profumo avgick 1963 efter liknande avslöjanden och oro för säkerhetsläckor, den s k Profumoaffären.
DN:s avslöjande om Geijer dementerades omgående kraftfullt av Olof Palme och DN fick retirera. Men DN och Peter Bratt hade i själva verket rätt, utom i någon obetydlig detalj och Olof Palme ljög skamlöst när han dementerade. Och Leif GW blev som sagt rik på den bok han skrev om historien. Sålde mer än en miljon exemplar enbart i Sverige. Ja, jag har också läst den, trots att jag inte läst lika många böcker som Leif GW.
Under 1980- och 1990-talen minns Leif GW inte riktigt vad han har gjort, annat än att han varit sakkunnig åt tre justitieministrar, statlig utredare och närt den ångest han alltid bär med sig med alkohol. Han är ju alkoholist med planerade nyktra perioder och dessutom äter han för mycket, blir allvarligt sjuk ett antal gånger.
I sista kapitlet går Leif GW tillbaks till sin gamla skola, Norra Real. Och han tvingas konstatera att den minnestavla över framgångsrika elever inte ser ut som han beskrev den tidigare i boken. Fantasin gjorde storyn helt enkelt lite bättre, kanske det som skiljer romanen från självbiografin. Det kanske förklarar en del osannolika berättelser. Berättelsen om Gustavs grabb är som Leif GW minns den, och med det får vi låta oss nöja.
Nu ska jag snart sätta på "Veckans brott".
I allmänhet ser man utbildningen som den största drivkraften för social rörlighet, som gör att vi kan förflytta oss mellan olika samhällsklasser. Andelen svenskar i arbetsför ålder med en eftergymnasial examen var några få procent i mitten av 1960-talet. Idag, 50 år senare, är det mer än 40 procent av befolkningen i samma åldrar som har en sådan examen. Det innebär att 90 procent av dem som har högre utbildning har föräldrar eller möjligen farföräldrar som saknade detta. Uttryckt på annat sätt har åtminstone en tredjedel av befolkningen under två generationer genomgått en så kallad ”klassresa”. Det är alltså inte något unikt fenomen, även om det för den enskilde individen naturligtvis måste kännas sagolikt, särskilt om grovarbetarens son blir professor. Min egen farfar jobbade på industrigolvet som förman inom textilindustrin. Min far blev ingenjör medan hans två bröder inte fick samma chans. Även detta var en sorts klassresa, även om jag aldrig hörde honom prata om det i sådana termer.
För Leif G W Persson har däremot klassresan av allt att döma varit något som dominerat hans uppväxt och liv, som han skildrar den i sin självbiografi. Den handlar bland annat om hans uppväxt i den lilla tvårumslägenheten på övre Gärdet och hans successiva flytt till ”rätt sida av Odengatan”, alltså Östermalmssidan. Språket är bitvis tröttsamt omständligt. Att läsa …och i den meningen…, …svårare än så är det inte…, …är det totalt ointressant… på var och varannan sida är inte någonting som höjer läsvärdet för mig i alla fall. Dessutom är det svårt att skriva i presens, särskilt när man hoppar fram och tillbaka i tiden, och det kanske inte blev helt lyckat den här gången. Han återkommer ständigt tills det blir tjatigt till raketosten på middagsbordet som han vann när han färglade en ko åt Mjölkcentralen.
Ett skäl till att jag ändå intresserade mig för boken var just att han växte upp på Gärdet, gick fyra år i folkskola i Gärdesskolan, där jag alltså var skolkamrat med honom under tre av dessa år, utan att veta om det. Det egendomliga är att han skildrar en helt annan skola än den jag minns från min egen barndom. Hans fröken luggade och örfilade eleverna och själv blev han rappad över fingrarna med linjalen. Inget sådant hände i vår klass, som jag minns det, trots att det fortfarande var tillåtet med skolaga. Dessutom hade han skolmössa med Gärdesskolans emblem i silver ovanför den svarta skärmen. Själv såg jag inte till några som helst skolmössor under mina sex år i skolan. Inte heller hans egen skolkamrat Uffe minns skolmössor. Kanske Leif GW hittar på eller minns fel. Det gör mig misstänksam när jag läser vidare.
Leif GW var det enda riktiga arbetarbarnet bland lekkamrater och skolkompisar. Det konstiga är att jag hade skolkompisar med olika bakgrund. Också på Östermalm fanns det gårdshus, med enkel standard och små lägenheter, där det bodde enklare folk än i gathusen. Men han reserverar sig – ”allt som jag bara har trängt undan, glömt eller fått om bakfoten”. Naturligtvis hade vi olika lärare, men att verkligheten skulle ha varit så totalt annorlunda för Leif GW kan knappast bara bero på detta. Det måste rimligen också bero på att ”vi minns olika”, som jag försiktigtvis brukar uttrycka mig i liknande sammanhang om folk som minns fel eller bara hittar på. Han har onekligen fallenhet för att berätta skrönor. Leif GW har skrivit ett antal kriminalromare tidigare och detta är kanske bara romanen om hans eget liv.
Boken har fått hyggliga, för att inte säga goda recensioner. Ann Heberlein skrev i DN ”om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls”. Leif G W Perssons självbiografi är i stora delar är en tämligen okritisk hyllning till pappa Gustav, grovarbetaren. Mamman Margit, hemmafru och sjuklig, är däremot manipulativ och ond, ja henne hatar han, och det gör han från barndomen till hennes död som 92-åring, ja även efter detta. Det tycks utgå från när hon i smyg läste hans dagböcker som barn. Långsint är han onekligen.
Jag förundras över hans omåttliga revanschbegär, som känns svårt att förstå, eftersom han alltid är bäst i klassen, ja bäst i hela skolan även när han kommer till elitskolan Norra Real, med de bästa lärarna i hela Sverige. Ja, det fanns ju faktiskt andra skolor i Stockholm också. De flesta av mina klasskamrater hamnade i Östra Real, till exempel, eller Norra Latin, även det hyggliga skolor. Själv gick jag i realskola och gymnasium i Statens normalskola, även det en skola med bra lärare. Avgörande för Leif GW tycks vara ekonomisk och materiell framgång på alla plan.
Han har fått böta för fortkörning vid fyra tillfällen, men är i övrigt ostraffad, dock inte oskyldig. Han har gjort sig skyldig till smuggling av sprit i en sådan omfattning att något annat än frihetsberövande inte skulle ha kommit ifråga om det hade uppdagats före preskribtionstidens utgång.
Ideligen skriver han om hur mycket han presterar. Han har till exempel läst mer än tiotusen böcker och jag imponeras av siffran. Om han tagit två dagar på sig per bok började han redan 1956, som 11-åring. Inte bara läst utan dessutom återvänt till och läst om, även omfattande verk som Robert Musils Mannen utan egenskaper och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det är desto mer imponerande som han dessutom skrivit tusentals uppsatser, artiklar, böcker, film- och tv-manus… Sammanlagt tolv tusen sidor har det blivit, minsann. Tänka sig att han verkligen hunnit med allt detta samtidigt som han suttit tusentals kvällar på Operabaren.
Han har inte mycket till övers för kollegor: ”Svenska kriminologer är sällan kärnfysiker och tur är det för då hade härdsmältor varit en del av vår vardag.”
Sen skriver han förstås om Geijeraffären, där han är källa till DN-journalisten Peter Bratt. Palme dementerar allt, Leif GW avslöjas och blir av med jobbet, planerar att ta livet av sig, skriver en bestseller, Grisfesten, och Leif GW blir ekonomiskt oberoende. Leif GW delar ut rallarsvingar mot Palme och Hans Holmér, men har inte ord så det räcker att utmåla vilken dålig människa Peter Bratt är, sämre än alla skurkar som Leif GW mött under alla år och dessutom en dålig journalist. Särskilt nyanserade omdömen delar han inte ut.
Leif GW Perssons bok recenserades av Pia Bergström i Aftonbladet, där hon skriver att
Leif GW utser bland annat Peter Bratt till en dålig människa: ”Bratt för att han genast förrådde sin källa, både till polisen och andra journalister”.
Men Peter Bratt får in en replik: ”Den ende utanför Dagens Nyheter som jag berättade det för var Jan Guillou. Att anförtro sig till en vän och kollega är inte att avslöja en källa. Han sökte upp mig och erbjöd sin hjälp och åberopade vår vänskap från IB-affären, då vi samarbetade intensivt. Detta var 1977, tre år efter IB och vi var ännu vänner. Jag stod totalt ensam efter Palmes stenhårda dementi. Det var fullt naturligt att berätta det för honom. Mycket har jag anklagats för under dessa 34 år sedan Geijer-affären, men aldrig att ha avslöjat Leif GW till polisen! Det påstår inte ens Leif GW.”
Men Jan Guillou spelar med falska kort. Han arbetar på uppdrag av Aftonbladet med en artikel om källan, som han dock inte får publicerad. Till och med Aftonbladet har lite ryggrad. Inte heller vill någon annan tidning publicera Jan Guillous avslöjande av Leif GW som källa. Men på något sätt har ändå källan kommit till polisens kännedom på grund av Jan Guillou, men det tycks inte bekymra Leif GW nämnvärt. Sedan JG bett om ursäkt blir de ändå såta vänner och jagar storvilt tillsammans. Peter Bratt kan däremot aldrig förlåtas.
Peter Bratt som tillsammans med Jan Guillou hade avslöjat IB, den hemliga spionorganisationen, har gjort många bra reportage och var ingen dålig journalist, även om han själv erkänner att just Geijerartikeln var ett hafsverk. Artikeln handlade om det papper som rikspolischefen Carl Persson tillställt statsministern om att justitieministern, Lennart Geijer, kunde vara en säkerhetsrisk, som besökte prostituerade, som även hade kontakter med öststatsdiplomater.
Inom parentes: Den brittiske försvarsministern Profumo avgick 1963 efter liknande avslöjanden och oro för säkerhetsläckor, den s k Profumoaffären.
DN:s avslöjande om Geijer dementerades omgående kraftfullt av Olof Palme och DN fick retirera. Men DN och Peter Bratt hade i själva verket rätt, utom i någon obetydlig detalj och Olof Palme ljög skamlöst när han dementerade. Och Leif GW blev som sagt rik på den bok han skrev om historien. Sålde mer än en miljon exemplar enbart i Sverige. Ja, jag har också läst den, trots att jag inte läst lika många böcker som Leif GW.
Under 1980- och 1990-talen minns Leif GW inte riktigt vad han har gjort, annat än att han varit sakkunnig åt tre justitieministrar, statlig utredare och närt den ångest han alltid bär med sig med alkohol. Han är ju alkoholist med planerade nyktra perioder och dessutom äter han för mycket, blir allvarligt sjuk ett antal gånger.
I sista kapitlet går Leif GW tillbaks till sin gamla skola, Norra Real. Och han tvingas konstatera att den minnestavla över framgångsrika elever inte ser ut som han beskrev den tidigare i boken. Fantasin gjorde storyn helt enkelt lite bättre, kanske det som skiljer romanen från självbiografin. Det kanske förklarar en del osannolika berättelser. Berättelsen om Gustavs grabb är som Leif GW minns den, och med det får vi låta oss nöja.
Nu ska jag snart sätta på "Veckans brott".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar