David Bowie är död.
David Bowie.
Idag har Sveriges Radio riktigt frossat i hyllningar av David Bowie. Själv måste jag erkänna att jag genom åren har köpt hundratals LP-skivor, singlar, EP, CD-skivor. Jag kan lyssna dygnet runt i mer än två veckor på mitt eget iTunes-bibliotek utan att höra en enda låt av David Bowie. Det finns helt enkelt inga som helst spår av David Bowie i min egen musikhistoria, trots att vi var jämngamla.
Jag minns när John Lennon dog 1980 och jag lyssnade på Kjell Alinges minnesprogram halva natten. Men David Bowie? Är jag helt ensam om att ha förbisett David Bowies storhet? Så jag kollar på nätet och hittar Rolling Stone magazine's list of the 100 greatest artists of all time. Jovisst, David Bowie finns visst också med på listan.
Rolling Stone: 100 Greatest Artists of All Time: The Immortals.
1. The Beatles
2. Bob Dylan
3. Elvis Presley
4. The Rolling Stones
5. Chuck Berry
6. Jimi Hendrix
7. James Brown
8. Little Richard
9. Aretha Franklin
10. Ray Charles
11. Bob Marley
12. The Beach Boys
13. Buddy Holly
14. Led Zeppelin
15. Stevie Wonder
16. Sam Cooke
17. Muddy Waters
18. Marvin Gaye
19. The Velvet Underground
20. Bo Diddley
21. Otis Redding
22. U2
23. Bruce Springsteen
24. Jerry Lee Lewis
25. Fats Domino
26. The Ramones
27. Nirvana
28. Prince
29. The Who
30. The Clash
31. Johnny Cash
32. Smokey Robinson & The Miracles
33. The Everly Brothers
34. Neil Young
35. Michael Jackson
36. Madonna
37. Roy Orbison
38. John Lennon
39. David Bowie
På listan över artister efter totalt sett flest sålda album finns David Bowie med på plats 63. Beatles, Presley, Michael Jackson, Madonna och Elton John toppar listan. Bowie finns däremot inte med på listan över de mest sålda albumen, där 76 artister eller grupper har sålt något album i mer än 20 miljoner exemplar. Michael Jacksons Thriller, är det album som sålt flest exemplar. Michael Jackson har fem album på listan, Madonna fyra, Beatles och Celine Dion tre vardera.
Uppdatering den 12 januari
Mer än halva förstasidan i DN ägnas idag åt Bowies död, och av kulturdelens 20 sidor ägnas 12 åt Bowie och "Namn och Nytt" har tvingats utgå, något ganska sällsynt. Nyhetens betydelse enligt DN är uppenbarligen enorm.
Enligt Åsa Beckman (född 1961) svarade han ”på en hel generations frihetsbehov. Att få bli sig själv medan kalla kriget hårdnade, medan RAF och IRA genomförde sina terrordåd, när Thatcher valdes, Tjernobyl exploderade, Palme mördades och muren föll.” Att få bli sig själv?
Nils Hansson (född 1964) är mer nyanserad och talar om den ständigt föränderlige Bowie, som ”sjöng helt olika i olika stadier av sin karriär”. Från sminkad glamrock till nästan motsatsen, dyster syntrock, därefter topplistepop för de stora massorna, bluesrock till en artist i mängden. Men finns det inte en motsättning med Bowies påstådda ikonstatus och föränderligheten? Hanna Fahl (född 1978) beskriver hur han antog namnen David Bowie, Ziggy Stardust och The White Duke, att han var soloartist och spelade i band med mera. Fredrik Strage (född 1972) skriver om Bowies estetiska inflytande, den kameleontiska popdivan, som ständigt byter skepnad och alter ego. Helena Lindblad (född 1964) konstaterar att hans skådespelartalanger aldrig kan mäta sig med de musikaliska. Bo Madestrand (född 1965) som skriver om Bowie och bildkonsten konstaterar att han gått på konstskola och samlade konst, samt att han haft ett ”omätligt inflytande” på vår tids konst, design och mode. Ja, vad betyder egentligen ”omätligt”? Enligt Pia Gripenberg (född 1962) har brittiska ärkebiskopen lyssnat till hans musik under 1970-talet och "njöt alltid av vem han var, vad han gjorde och vilket inflytande han hade." Andra som uttalar sig om Bowie är Ola Salo, Susanne Ljung, Robert Fux, Thomas Johansson, Kajsa Grytt, Elisabeth Olsson-Wallin, Jonas Gardell, Madonna, Bowies son Duncan, Iggy Pop, Ricky Gervais, Kanye West, David Cameron och J K Rowling. Jag har säkert missat några namn. Ändå saknar jag förstås uttalanden av Stefan Löfven, Antje Jackelén, Micael Bygdén, Svetlana Aleksijevitj och Ban Ki-Moon. Räckte inte resurserna till?
Naturligtvis bör Bowies bortgång uppmärksammas i media, men i vilken grad? Kanske är det en generationsfråga, men i så fall varför? När Ziggy Stardust etablerades en bit in på 1970-talet hade jag (född på 1940-talet) redan upplevt så många riktiga rockikoner (Presley, Beatles, Stones, Dylan...) att Bowie mest kändes udda och kommersiell. Men inte heller våra barn, födda under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har brytt sig om David Bowie. DN:s kulturjournalister är födda under 1960- och 1970-talet och gör uppenbarligen en annan bedömning. När DN talar om "en hel generation" är den kanske ändå inte så stor.
Idag har Sveriges Radio riktigt frossat i hyllningar av David Bowie. Själv måste jag erkänna att jag genom åren har köpt hundratals LP-skivor, singlar, EP, CD-skivor. Jag kan lyssna dygnet runt i mer än två veckor på mitt eget iTunes-bibliotek utan att höra en enda låt av David Bowie. Det finns helt enkelt inga som helst spår av David Bowie i min egen musikhistoria, trots att vi var jämngamla.
Jag minns när John Lennon dog 1980 och jag lyssnade på Kjell Alinges minnesprogram halva natten. Men David Bowie? Är jag helt ensam om att ha förbisett David Bowies storhet? Så jag kollar på nätet och hittar Rolling Stone magazine's list of the 100 greatest artists of all time. Jovisst, David Bowie finns visst också med på listan.
Rolling Stone: 100 Greatest Artists of All Time: The Immortals.
1. The Beatles
2. Bob Dylan
3. Elvis Presley
4. The Rolling Stones
5. Chuck Berry
6. Jimi Hendrix
7. James Brown
8. Little Richard
9. Aretha Franklin
10. Ray Charles
11. Bob Marley
12. The Beach Boys
13. Buddy Holly
14. Led Zeppelin
15. Stevie Wonder
16. Sam Cooke
17. Muddy Waters
18. Marvin Gaye
19. The Velvet Underground
20. Bo Diddley
21. Otis Redding
22. U2
23. Bruce Springsteen
24. Jerry Lee Lewis
25. Fats Domino
26. The Ramones
27. Nirvana
28. Prince
29. The Who
30. The Clash
31. Johnny Cash
32. Smokey Robinson & The Miracles
33. The Everly Brothers
34. Neil Young
35. Michael Jackson
36. Madonna
37. Roy Orbison
38. John Lennon
39. David Bowie
På listan över artister efter totalt sett flest sålda album finns David Bowie med på plats 63. Beatles, Presley, Michael Jackson, Madonna och Elton John toppar listan. Bowie finns däremot inte med på listan över de mest sålda albumen, där 76 artister eller grupper har sålt något album i mer än 20 miljoner exemplar. Michael Jacksons Thriller, är det album som sålt flest exemplar. Michael Jackson har fem album på listan, Madonna fyra, Beatles och Celine Dion tre vardera.
Uppdatering den 12 januari
Mer än halva förstasidan i DN ägnas idag åt Bowies död, och av kulturdelens 20 sidor ägnas 12 åt Bowie och "Namn och Nytt" har tvingats utgå, något ganska sällsynt. Nyhetens betydelse enligt DN är uppenbarligen enorm.
Enligt Åsa Beckman (född 1961) svarade han ”på en hel generations frihetsbehov. Att få bli sig själv medan kalla kriget hårdnade, medan RAF och IRA genomförde sina terrordåd, när Thatcher valdes, Tjernobyl exploderade, Palme mördades och muren föll.” Att få bli sig själv?
Nils Hansson (född 1964) är mer nyanserad och talar om den ständigt föränderlige Bowie, som ”sjöng helt olika i olika stadier av sin karriär”. Från sminkad glamrock till nästan motsatsen, dyster syntrock, därefter topplistepop för de stora massorna, bluesrock till en artist i mängden. Men finns det inte en motsättning med Bowies påstådda ikonstatus och föränderligheten? Hanna Fahl (född 1978) beskriver hur han antog namnen David Bowie, Ziggy Stardust och The White Duke, att han var soloartist och spelade i band med mera. Fredrik Strage (född 1972) skriver om Bowies estetiska inflytande, den kameleontiska popdivan, som ständigt byter skepnad och alter ego. Helena Lindblad (född 1964) konstaterar att hans skådespelartalanger aldrig kan mäta sig med de musikaliska. Bo Madestrand (född 1965) som skriver om Bowie och bildkonsten konstaterar att han gått på konstskola och samlade konst, samt att han haft ett ”omätligt inflytande” på vår tids konst, design och mode. Ja, vad betyder egentligen ”omätligt”? Enligt Pia Gripenberg (född 1962) har brittiska ärkebiskopen lyssnat till hans musik under 1970-talet och "njöt alltid av vem han var, vad han gjorde och vilket inflytande han hade." Andra som uttalar sig om Bowie är Ola Salo, Susanne Ljung, Robert Fux, Thomas Johansson, Kajsa Grytt, Elisabeth Olsson-Wallin, Jonas Gardell, Madonna, Bowies son Duncan, Iggy Pop, Ricky Gervais, Kanye West, David Cameron och J K Rowling. Jag har säkert missat några namn. Ändå saknar jag förstås uttalanden av Stefan Löfven, Antje Jackelén, Micael Bygdén, Svetlana Aleksijevitj och Ban Ki-Moon. Räckte inte resurserna till?
Naturligtvis bör Bowies bortgång uppmärksammas i media, men i vilken grad? Kanske är det en generationsfråga, men i så fall varför? När Ziggy Stardust etablerades en bit in på 1970-talet hade jag (född på 1940-talet) redan upplevt så många riktiga rockikoner (Presley, Beatles, Stones, Dylan...) att Bowie mest kändes udda och kommersiell. Men inte heller våra barn, födda under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har brytt sig om David Bowie. DN:s kulturjournalister är födda under 1960- och 1970-talet och gör uppenbarligen en annan bedömning. När DN talar om "en hel generation" är den kanske ändå inte så stor.
Kanske beror detta på bland vilka han var populär, dvs han kan kanske varit oproportionellt populär bland kulturarbetare.
SvaraRadera