Avskaffa flyttskatten snarast

Bostadsminister Peter Eriksson (MP) vill se en ”rejäl sänkning” av reavinstskatten vid försäljning av bostäder. ”Den har minskat rörligheten och motverkar ett mer effektivt användande av befintliga bostäder”, säger han i en DN-intervju.
Här har han helt rätt, och detta är inte heller någon nyhet. Den så kallade flyttskatten har ifrågasatts tidigare, men enligt Magdalena Andersson behöver staten skatteinkomsterna. Problemet har blivit akut sedan fastighetsskatten sänktes dramatisk efter ett populistiskt initiativ av Kristdemokraterna, och sedan man begränsat rätten att skuta upp reavinstskatten. Resultatet innebar att det blivit billigare att bo kvar i alltför stora och dyra bostäder samtidigt som det blivit dyrare att flytta till mindre och mer passande lägenheter.
Flyttskatten ger staten ca 25 miljarder per år. Fastighetsskatten ger 32 miljarder. Det går att skjuta upp skatten, men dels finns det ett tak för uppskovet, dels ska man betala ränta för uppskovet.
Problemet kan lösas enkelt. Avskaffa flyttskatten, för dem som köper en annan bostad, och höj fastighetsskatten med nödvändigt belopp, så kan vi få ett effektivare utnyttjande av de befintliga bostäderna. Är det för tufft? Så sänk flyttskatten i alla fall rejält. Hur svårt kan det vara?
DN presenterar också utvecklingen av boendetätheten i Sverige under de senaste decennierna. Det handlar om nedanstående utveckling.

 Invånare per lägenhet i Sverige 1970-2015.
Diagrammet visar att boendetätheten har sjunkit fram till en lägsta nivå omkring 2005, för att därefter stiga igen, men ganska marginellt. Men det är inte någon särskilt bra beskrivning av verkligheten. Det beror framförallt på två saker. Dels skiljer det sig mellan olika typer av hushåll. Mest trångbodda är barnfamiljerna och minst är de äldre hushållen utan barn. Men boendetätheten skiljer sig också dramatiskt mellan olika delar av landet. I tre arbetsmarknadsregioner har boendetätheten ökat sedan 1990 och det handlar så klart om Stockholm, Göteborg och Malmö.

Invånare per lägenhet 1990 och 2015 i Stockholms, Göteborgs och Malmös arbetsmarknadsregion, samt i övriga Sverige.
I Stockholm har boendetätheten ökat längst och mest, med 5-6 procent. I samtliga övriga 70 arbetsmarknadsregioner (LA-regioner) i landet har boendetätheten faktiskt minskat sedan 1990. Där är det alltså bättre bostadstillgång nu än då, med i snitt 9 procent.
Eller borde i alla fall vara det. Att man ändå talar om bostadsbrist i allt större delar av landet beror förstås på att de lägenheter som faktiskt finns inte görs tillgängliga för dem som bäst behöver dem. Och där är flyttskatten en viktig förklaring. Alltså: Avskaffa flyttskatten snarast.

”Stora städer är ett oting”

”Stora städer är ett oting. Storstaden är dyr, bland annat ur transportsynpunkt. Hur fina trafikanordningar man än gör får en massa folk åka orimligt länge till sitt arbete. Storstaden har fått en skala som inte är mänsklig, och som skapar en känsla av hemlöshet.”
Detta skrev Uno Åhrén i en uppsats 1944. Han frågade sig vidare hur stor en stad borde vara och konstaterade att våra största städer Stockholm, Göteborg och Malmö, redan var så stora att de inte borde få växa mer. Allför många av våra tätorter var dessutom alldeles för små, enligt Åhrén. Minst 5 000 invånare borde varje samhälle bestå av för att kunna hålla sig med det allra nödvändigaste. Uno Åhrén ville ha en social planhushållning och inordna samhällsplaneringen i detta för att nå en framtida lämplig ortsstruktur. Nya bostäder skulle byggas och industrin skulle placeras på lämpliga orter.

Uno Åhrén.
Uno Åhrén (1897-1977) var arkitekt och stadsplanerare, en av våra mest framträdande förespråkare för funktionalismen och medverkade i Bostadssociala utredningen 1933-47. Han var stadsplanechef i Göteborg 1932-43 och Sveriges förste professor i stadsbyggnad 1947–63 vid KTH. Han var en av författarna till Acceptera (1931), där man skrev: Acceptera den föreliggande verkligheten.
Men folket accepterade inte Uno Åhréns framtidsvision. I stället fortsatte de att flytta in till städerna som växte och växte, trots att de redan var tillräckligt stora. De borde ju ha insett att de i stället skulle flytta till de små orterna så att de kunde växa till åtminstone runt 5 000 invånare.
När Uno Åhrén formulerade sin vision om lämplig stadsstorlek i mitten av 1940-talet hade Stockholm ca 650 000 invånare och Storstockholm ca  850 000 invånare. Idag är befolkningen 2,2 miljoner och fortsätter att växa snabbt. Man räknar nu med att nå över 3 miljoner inom överskådlig framtid. Göteborg hade ca 300 000 invånare och Malmö 200 000. Idag har Stor-Göteborg ca 1 miljon och Stor-Malmö 700 000 invånare. Det mesta tyder på att de största städerna också är attraktiva, men att de mindre orterna på 5 000 invånare inte är lika populära. Så här har Sverige förändrats sedan 1968.

Befolkningen i Sveriges täta och glesa regioner 1968 och 2015, enl. SKL:s indelning.
År 1968 bodde 89 procent av Sveriges befolkning i det som kanske kan kallas ”det täta Sverige”. Enligt SKL:s indelning handlar det om storstadsregioner, de stora städerna med omland, pendlingsregioner och varuproducerade regioner, totalt 234 kommuner, som nästan täcker halva Sveriges yta, huvudsakligen inom den södra delen av Sverige. I det glesa Sverige som alltså är resten, drygt halva Sveriges yta, bodde alltså 11 procent av Sveriges befolkning, huvudsakligen i norra delen av Sverige. Det glesa Sverige tappade ca 80 000 invånare, motsvarande knappt 10 procent. Idag bor 92 procent i de täta regionerna och 8 procent i de glesa.
Men förändringen beror nästan helt på att befolkningen ökat med nästan 2 miljoner i Sverige och att hela ökningen ligger i det täta Sverige. Att det täta Sverige blir tätare handlar alltså mera om att befolkningen växer och mindre om att glesbygden avfolkas, även om detta också sker, men marginellt. Naturligtvis är varken det täta Sverige eller det glesa enhetligt nå något sätt. Det glesa Sverige innehåller livskraftiga turistorter och det täta Sverige stagnerande tillverkningsorter.

Sveriges täta och glesa kommuner enligt Tillväxtanalys indelning. 
Häromdagen lade parlamentariska landsbygdskommittén fram sitt slutbetänkande, i stort sett i full enighet mellan samtliga partier. Så kommer utvecklingen av landsbygden nu att bli helt annorlunda jämfört med tidigare? Nej, knappast. Kommitténs betänkande är i hög grad en populistisk önskedröm. Att landbygdens utveckling nu kommer att gå i andra banor tror inte heller glesbygdsaktivisten Po Tidholm. Kommittén har flera bra förslag som kan underlätta livet i glesbygden, anser han, men ingen lösning till grundproblemet – att människor på grund av brist på jobb och service flyttar till städerna.
Po Tidholm, själv bördig från Arbrå i Hälsingland, menar att de avregleringar som har skett under de senaste decennierna inte ens reflekterat över konsekvenserna för landsbygden, t ex avregleringen av apoteksmarknaden. Nästan inga nya apotek har hamnat på landsbygden, säger Tidholm i TV-serien ”Resten av Sverige”.

Po Tidholm
Det finns, enligt Tidholm, inte några förslag som skulle leda till en verklig förändring av den struktur som driver på urbaniseringen och centraliseringen av Sverige, och efterlyser radikala förändringar enligt norsk modell. Men några sådan förändringar lär knappast komma. Det vore inte billigt och Sverige har ju inte de oljeinkomster som Norge har.
Och dessutom beror ju inte tillväxten av det täta Sverige längre på att landsbygden avfolkas. Den beror numera främst på födelseöverskott och invandring. Tidholms eget Arbrå är en tätort med ca 2 500 invånare, ungefär samma nivå som för 30 år sedan, och alltså något för liten, enligt Uno Åhrén. Landsbygdskommittén lär inte få den att börja växa. 

Bilinnehavet når all time high

Sverige ska enligt regeringen bli fossilfritt. Sveriges fordonsflotta ska bli fossiloberoende till 2030 och fossilfri till 2040 eller…
De senaste dagarna har också dieselbilarnas berättigande diskuterats. Oslo har tillfälligt förbjudit dieselbilar när halterna av kvävedioxid överskrider gränsvärdena rejält. Också Stockholm har kvävedioxidhalter över gränsvärdena även om de inte är lika höga som i Oslo. Katarina Luhr (MP) vill helst på sikt ”förbjuda både diesel- och bensinbilar men det måste finnas alternativa sätt att transportera sig”.
Det är väl bra om antalet elbilar och hybridbilar ökar. Men vi har ännu en bit kvar till målet om fossilfritt, minst sagt. Antalet personbilar fortsätter att öka i Sverige och är nu fler än någonsin, 4,8 miljoner bilar. Av dessa är ca 28 000 fordon laddbara, omkring en halv procent av alla bilar. Däremot ökar andelen bränsleslukande suvar och andelen närmar sig en fjärdedel av nybilsförsäljningen. Andelen dieselbilar är 50-60 procent av nybilsförsäljningen.
Regeringen vill också att ökningen av persontransporterna i tätorter sker med kollektivtrafik, cykel och gång så att biltrafiken kan minska. Det här kan man säga i högtidliga deklarationer, men vad sker i verkligheten? Även i Stockholmsregionen ökar antalet bilar snabbt. Ökningen är till och med något snabbare i procent räknat i Stockholmsregionen än i riket som helhet.

Antalet personbilar i trafik i Stockholmsregionen 2002-2015.
Antalet personbilar i trafik har ökat med 20 procent sedan 2002 i Stockholmsregionen, vilket är en ökningstakt med 1,5 procent per år. Det är faktiskt något snabbare än i landet som helhet.

Antalet bilar per 1000 invånare i Sverige och i Stockholmsregionen.
Vi närmar oss nu 500 bilar per 1 000 invånare i Sverige som helhet. Det innebär att hela befolkningen nu ryms i personbilarna, även om man bara utnyttjar framsätet.
Men i Stockholmsregionen ökar inte antalet bilar per 1 000 invånare utan ligger stadigt kring 400. Till skillnad från i landet som helhet är ökningen av antalet fordon helt och hållet relaterat till den snabba befolkningsökningen. Men oavsett bakomliggande orsak innebär det ändå att biltrafiken ökar som helhet. Befolkningsökningen väntas fortsätta de närmaste åren eller decennierna i ungefär samma takt som hittills. Om ingenting dramatiskt sker kommer antagligen antalet bilar att fortsätta att öka ungefär som hittills.
Idag är ungefär varannan vuxen person i länet ägare till en bil. Antalet personbilar per 1000 hushåll är ungefär 868.  Även om en del hushåll har mer än en bil innebär det ändå att en stor majoritet av hushållen i länet har minst en bil, kanske omkring tre fjärdedelar eller fler. Det är färre i Stockholm och andra centrala kommuner och fler i ytterkommunerna.
I och till innerstaden dominerar kollektivtrafikresandet. Utanför innerstaden dominerar biltrafiken med 70-75 procent av resorna i de flesta relationer, vilket framgår av nedanstående diagram.

Fördelning mellan bil och kollektivtrafik av resorna inom olika delar av Stockholmsregionen enligt RVU 2006.
Varför tar jag fram de här siffrorna? Jag tror att man bör ha förståelse för att bilen är en central del i vardagslivet hos en betydande majoritet hos befolkningen, inte bara på glesbygden utan även i storstadsregionerna. I teorin kan man begränsa biltrafiken genom miljözoner eller höga skatter och avgifter eller genom trängsel på vägarna. I praktiken finns det vissa svårigheter att genomföra detta. Vilka vägar som eventuellt kan komma att byggas i framtiden beslutas av ytterst av valda politiker som gärna vill bli omvalda. Om en betydande majoritet av väljarna anser sig vara beroende av att ha hyfsad framkomlighet på vägarna med sin egen bil, kan man knappast räkna med att politiker kommer att införa mycket höga trängselavgifter eller försvåra framkomligheten för bilar på andra sätt.
De partier som mest uttalat vill begränsa möjligheterna att köra bil i storstadsområdena, har en väljarbas som kanske omfattar en femtedel av väljarna.  Fyra femtedelar av väljarna anser nog att den framtida trafikpolitiken bör baseras på ett mer pragmatiskt förhållningssätt.
När beslutet om att bygga Förbifart Stockholm fattades var det nog den här typen av resonemang som låg bakom. På samma sätt kommer framtida beslut om en östlig förbindelse sannolikt att fattas av den pragmatiska majoriteten. Inga partier vill komma i konflikt med sin väljarbas. Det här borde man kanske beakta när man säger att biltrafiken borde minska med så och så många procent.

Tidsbegränsa riksintressena för bostadsförsörjningens skull

I media har systemet med riksintressen i planeringen nyligen ställts på sin spets. Staten kräver dels att kommunerna ska ordna fram bostäder men stoppar samtidigt planerade bostäder. I mer än varannan kommun med bostadsbrist hindrar många överklaganden bostadsbyggandet, och det är inte ovanligt att staten stoppar byggplaner med hänvisning till något riksintresse. Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) är mer än halva Sverige, 55 %, nu klassat som riksintresse av något slag. SKL hoppades att Riksintresseutredningen skulle mynna ut i att den andelen minskar, men nej. Utredningen ville i stället införa ytterligare områden som skulle försvåra bostadsbyggandet än mer. Bostadsminister Peter Eriksson (MP) håller med om att det har gått inflation i riksintressen, men vill inte säga att andelen mark som är riksintresse i dag borde minska. ”Det finns i alla fall en rimlig anledning att fundera på vad vi kan göra”, säger Peter Eriksson, och det kanske man kan hålla med om. Men hur svårt kan det vara? Kanske kunde han också ha sagt att andelen mark med riksintressen borde minska.

Riksintressen i Kiruna kommun för värdefulla ämnen, rörligt friluftsliv, kulturmiljövård, naturvård, friluftsliv, obrutna fjällområden samt Natura 2000-områden. Till det kommer riksintressen för rennäringen gällande flyttled, rastbete, svår passage samt kärnområde. 
Men hur har det kunnat bli så här? Kanske är det bäst att ta det från början, för mer än 50 år sedan. Arbetet med att ta fram en ny bygglagstiftning som skulle ersätta dåvarande byggnadslag från 1947 (BL) och byggnadsstadga från 1959 (BS) startade nämligen 1965. Dåvarande byggnadslagar ansågs inte ge tillräckliga verktyg för att åstadkomma ett rationellt och planmässigt samhällsbyggande, vilket var en del av socialdemokraternas planhushållningspolitik. Den fysiska planeringen skulle medverka i moderniseringen av hela samhället. Statens och kommunernas inflytande över planering och bebyggelseutveckling skulle stärkas. Avsikten var från början att införa en strikt centralplanering med en riksplan i toppen.
Genom 1947 års byggnadslag (BL) fick kommunerna rätt att bestämma var, när och hur bebyggelse skulle tillkomma eller förändras. Målet för bostadspolitiken var att ”hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader”. Ambitionen var att sanera omoderna bostäder och osunda stadskärnor och fick sin kulmen under utbyggnaden av miljonprogrammet 1965-1974. Men stadsbebyggelsen växte snabbt över stora och tidigare obebyggda områden och medförde behov av översiktlig planering på både kommunal och nationell nivå.

År 1971 kom den första utredningen om anspråk och tillgångar på mark och vatten och förslag till riktlinjer i rapporten ”Hushållning med mark och vatten” (SOU 1971:75). Målet var att både hushålla med viktiga naturresurser och främja samhällsutvecklingen och samtidigt bevara handlingsfrihet åt kommande generationer. Planeringens uppgift var att göra rätt avvägning mellan bevarande och exploatering. Året därpå, 1972, beslutades om fysisk riksplanering och om riktlinjer för hushållning med mark och vatten.
Men miljonprogrammet hade nu resulterat i överskott på bostäder på många håll i landet. I Stockholmsregionen fanns som mest 10 000 outhyrda lägenheter i mitten av 1970-talet. Huvudintresset försköts därför till att i stället begränsa byggandet. Riktlinjerna avsåg dels vissa verksamheters behandling i den fysiska riksplaneringen, dels behandlingen av vissa geografiska områden. De verksamhetsanknutna riktlinjerna omfattade jordbruk, skogsbruk, fiske, renskötsel, friluftsliv, fritidsbebyggelse, vetenskaplig naturvård, kulturminnesvård, försvar, vissa tekniska och vetenskapliga verksamheter samt resurskrävande och miljöstörande industri. De geografiska riktlinjerna avsåg i första hand kusterna, Öland och Gotland, fjällen, huvudälvarnas dalgångar, de större insjöarna samt vissa ytterligare inlandsområden.
Riktlinjerna var mycket översiktliga och avsågs bli närmare preciserade i det följande planeringsarbetet. Det fortsatta arbetet den fysiska riksplaneringens delades in i ett programskede och ett planeringsskede, men riktlinjerna skulle tillämpas omedelbart. Riksplanen bytte namn till det mer vaga ”riksintressen”.
Under programskedet 1973-1974 utarbetade kommunerna i samråd med länsstyrelserna program för planeringsåtgärder som föranleddes av den fysiska riksplaneringen. Riksdagen godkände i december 1975 resultatet av programskedet inklusive vissa utpekade primära rekreationsområden. Under planeringsskedet 1975-1977 prövade kommunerna genom översiktlig planering olika intressen mot varandra. Resultatet redovisades i så kallade kommunöversikter. Riktlinjerna utvecklades också på nationell nivå, bland annat för vissa obrutna fjällområden som skulle undantas från exploatering samt om vattendrag i Svealand och Norrland som skulle undantas från fortsatt vattenkraftutbyggnad. Riksdagen godkände resultaten under åren 1978-1980.
År 1979 publicerades bostadsdepartementets rapport (SOU 1979:54, 55) Hushållning med mark och vatten 2 med förslag om formerna för den fortsatta riksplaneringen och om hushållningen med mark och vatten med avseende på bland annat energifrågor, vatten- och havsområden samt tätorts- och infrastrukturfrågor. Det fortsatta arbetet med fysisk riksplanering skulle inordnas i kommunernas markanvändningsplanering i samarbete med staten. Berörda myndigheter skulle ansvara för olika sektoriella riksintressen.
Arbetet med den fysiska riksplaneringen hade bidragit till utvecklingen av den kommunala översiktsplaneringen. Genom översiktsplanen kunde staten lämna över ansvaret för genomförandet av den fysiska riksplaneringen till kommunerna. Men riktlinjerna hade ingen direkt rättsverkan och behövde därför lagregleras. Plan- och bygglagen (PBL) trädde i kraft 1987 och ersatte då 1947 års byggnadslag och  1959 års byggnadsstadga. Enligt PBL skulle alla kommuner ha en aktuell översiktsplan för kommunens hela yta. Begreppen stadsplan och byggnadsplan ersattes av detaljplan.
Länsstyrelsens fastställelseprövning av planer slopades, men en möjlighet att i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser infördes, bland annat om riksintressen inte tillgodosågs. Även medborgarinflytandet förbättrades genom att sakägarbegreppet utvidgades.
Samtidigt med PBL trädde Naturresurslagen (NRL) i kraft med grundläggande hushållningsbestämmelser baserade på riktlinjer i den fysiska riksplaneringen.

Tolv myndigheter bär ansvar för riksintressen.
Hushållningsbestämmelserna var avsedda att tillämpas vid planläggning enligt PBL men också vid tillämpning av andra lagar som vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen, väglagen med mera. Det finns 13 olika lagar där hushållningsbestämmelserna i MB ska tillämpas där PBL är en. Sedan 1987 har vissa förändringar skett. Den viktigaste förändringen kom 1999 då miljöbalken (MB) ersatte NRL.
Väsentliga delar av nuvarande planeringslagstiftning kom alltså att formuleras under 1970-talet och därmed präglas av den situation som då rådde. Den stora bostadsbristen byggdes bort med miljonprogrammet 1965-1974. Under större delen av 1970-talet hade vi överskott på bostäder, inte bara i Stockholmsregionen utan i flertalet av de större städerna i Sverige. Man talade allmänt om att Stockholmsregionen snart skulle vara ”färdigbyggd” och att framtida behov av ny bebyggelse skulle vara marginellt. Det var i den andan som dagens planeringssystem växte fram.
Befolkningstillväxten i storstadsregionerna och i andra större städer var påtaglig. Invandringen ökade genom olika kriser i världen. Samtidigt tycktes det bli allt svårare för kommunerna att öka bostadsbyggandet och att få fram nya detaljplaner för bostäder. Under början av 2000-talet ökade bostadsbristen i allt större delar av Sverige. Problemen med överklaganden tycktes förlänga planeringstiderna, men särskilt tycktes systemen med riksintressen bli en bromskloss för bostadsbyggandet.
Riksintressen för olika ändamål ska enligt hushållningsbestämmelserna i miljöbalken. skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada det. Tolv statliga myndigheter har ansvaret att klassa vilka mark- eller vattenområden som ska betraktas som riksintressen. Kommunerna ska sedan i sina översiktsplaner visa hur man ska ta tillvara riksintressena. Det handlar om exempelvis naturtillgångar, kulturhistoriska miljöer, energiförsörjning och kommunikationer. Hela Gotland och hela Öland är till exempel av riksintresse. Innebörden preciseras i dialog mellan stat och kommun och redovisas i översiktsplanen. Eftersom riksintressen inte får skadas påtagligt får man ofta inte bygga nya bostäder. Behovet av bostäder anses däremot inte vara av riksintresse, hur konstigt detta än kan låta.
De nationella myndigheternas anspråk på riksintressen är i teorin bara ett förhandlingsbud, som sedan ska förhandlas vidare av länsstyrelserna som företräder staten i dialog med kommunerna som ansvarar för översiktsplanen. I översiktsplanen ska anges hur kommunerna avser att tillgodose riksintressena. I teorin har kommunerna möjlighet att ifrågasätta riksintressena och om staten inte har samma uppfattning ska detta klargöras i länsstyrelsens granskningsyttrande.
Men fler och fler kommuner uppfattar inte längre riksintresseanspråken som vare sig aktuella, relevanta eller förhandlingsbara utan mer och mer som ett hinder för ett alltmer angeläget bostadsbyggande. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) presenterade 2011 en skrift där problemen fokuserades. SKL hade funnit att systemet med riksintressen inte fungerade. Varje myndighet hade sina egna kriterier när de pekar ut områden av riksintresse. Medan en statlig myndighet är restriktiv kan en annan, till exempel Naturvårdsverket, ta i ordentligt och göra anspråk på att trettio procent av landets yta skulle vara av riksintresse för naturvården. Totalt räknar SKL med att 55 procent av Sveriges yta utgör områden av riksintresse för ett eller annat ändamål. SKL konstaterade att samordning och riktlinjer som myndighetsutövningen kräver saknas när det gäller riksintressen. Därmed finns inte heller ett system som är förutsägbart, genomskinligt och rättsäkert. Det handlade om ett totalt underkännande av systemet med riksintressen.

Översiktsplanen har många intressen att ta hänsyn till. 
Efter åratal av kritik tillsatte alliansregeringen så Riksintresseutredningen 2013, med uppgift att göra en översyn av relevanta delar av miljöbalken. Utredaren, centerpartisten Elisabet Falemo, tidigare statssekreterare hos miljöminister Andreas Carlgren (C), skulle bland annat föreslå sådana ändringar som inte leder till onödiga inskränkningar i användningen av mark- och vattenområden eller för planeringen av hur områdena ska användas. Utredningen har presenterat ett delbetänkande "Bostadsförsörjning och riksintressen" (SOU 2014:59) och slutbetänkandet "Planering och beslut för hållbar utveckling - Miljöbalkens hushållningsbestämmelser"(SOU 2015:99). Riksintresseutredningen konstaterade en rad brister, bland annat att bestämmelserna kommit att fungera som instrument för statligt inflytande i stället för att fungera som vägledning för genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål att utnyttja marken. Underlaget från sektorsmyndigheterna är inte heller alltid så klart. Att ett område bedöms vara av riksintresse betyder inte heller att det faktiskt är av riksintresse. Dialogen mellan stat och kommun är inte heller bra. Allt detta innebär att översiktsplanen inte alltid fungerar som tänkt med avseende på riksintressen. När ställningstaganden saknas i översiktsplanen om riksintressen måste överväganden ske i detaljplan eller vid bygglov, vilket inte bidrar till någon helhetssyn.
Reglerna om hushållning med mark och vatten är splittrade på flera lagar och svåröverskådligt, vilket bidrar till oklarheter vid tillämpningen. Utredningen bedömde att bestämmelserna om riksintressen behöver utvecklas och deras tillämpning förtydligas för att bättre fylla sitt syfte och för att minska osäkerhet, tidsåtgång och kostnader i planerings- och beslutsprocesser.
Men i stället för att förenkla regelsystemet föreslog utredningen i stället att ytterligare ett begrepp, mark- och vattenområden av väsentligt allmänt intresse, skulle införas i  MB för att redovisas i kommunens översiktsplan, utan att få fullt ut samma status som riksintressen. Dessa ska kunna pekas ut av ansvariga myndigheter, länsstyrelser och kommuner och ska synliggöra och stärka viktiga intressen. Istället för att förenkla för bostadsförsörjningen så innebar utredningens förslag snarare att göra planeringen än mer komplex med konsekvensen att bostadsbyggandet snarare skulle försvåras ytterligare i stället för att förenklas.
Utredningens resultat väckte kritik från många håll, inte minst från kommunalt håll. Problemet med statens hantering av riksintressen handlade inte bara om att den fördröjer planeringen av nya bostäder, utan också att den får kommuner och byggherrar att avstå från projekt för nya bostäder i områden med riksintressen. I en enkätstudie som SKL hade gjort under 2015 uppgav 43 tillväxtkommuner att de hade pågående planarbeten för totalt 14 600 bostäder som ligger still i väntan på att länsstyrelsen ska bedöma hur gällande riksintressen ska hanteras. En granskning från Riksrevisionen 2013 visade att statens hantering av dessa riksintressen försvårar för kommunerna att planera nya bostäder.
I december 2015, samma dag som utredningen lade fram sitt slutbetänkande, konstaterade SKL att statens hantering av riksintressen hindrade bostäder från att byggas. Men i stället för att lösa problemet gav utredningen om riksintressen förslag som riskerade att förvärra situationen.
”Antalet statliga riksintressen måste bli betydligt färre och de måste täcka en betydligt mindre andel av Sveriges yta. Det har gått inflation i riksintressen sedan staten började peka ut dem på sjuttiotalet. De täcker över hälften av Sveriges yta och är ett avsevärt hinder för byggandet av bostäder”, sade SKL:s ordförande Lena Micko. SKL ansåg att utredningens förslag måste arbetas om. Utredningens förslag är enligt Micko, riskerar bara att krångla till systemet ytterligare och göra det ännu mer omfattande.
Några andra som pekat på problemet med riksintressesystemet är de tre KTH-professorerna Göran Cars, Thomas Kalbro och Hans Lind i boken ”Nya regler för ökat bostadsbyggande och bättre infrastruktur” (SNS 2013). De pekar på att systemet med riksintressen försvårar bostadsbyggandet utan att det finns minsta balanserande riksintresse för att bygga bostäder. Cars-Kalbro-Lind anser att det behövs ett regelverk som anger kriterier för vad som konstituerar ett riksintresse och att ett riksintresse också ska kunna avskaffas om kriterierna inte uppfylls.

I maj 2016 skrev SKL till regeringen och begärde att utredningens förslag skulle remissbehandlas. Men inte förrän i oktober 2016, tio månader efter det att utredningen var klar skickades den på remiss. Remisstiden går ut i februari 2017.
I december 2016 kom så remissvaret från SKL, som sågade utredningens förslag jämns med fotknölarna. Enligt SKL handlar planering om att avväga enskilda intressen, allmänna intressen och riksintressen mot varandra utifrån en helhetssyn. Men när det gäller områden av riksintressen så har de kommit att fungera som stoppområden i planeringen, vilket inte var lagstiftarens intention från början. Tillämpningen har försämrats över tid och försvårat planeringen och byggandet. SKL avstyrker därför förslaget med områden av väsentligt allmänna intressen och föreslår att ett allmänt intresse, t ex bostadsbyggande, ska kunna ges företräde av regeringen före ett område av riksintresse.
Så var står vi idag? Jag tror att vi måste ta nya tag om riksintressen. Det är alldeles för lätt för olika myndigheter att formulera krav som inte kostar. Helst borde alla nu gällande riksintressen avskaffas för att om det bedöms nödvändigt pröva dem på nytt. Eller kanske tidsbegränsa dem till 8 år, varefter de måste prövas på nytt. Riksintressen bör inrättas med större restriktivitet och det måste vara lättare att ompröva dem. Det är helt enkelt inte rimligt att mer än halva Sveriges yta omfattas av ett eller annat statligt riksintresse samtidigt som vi inte klarar att försörja den växande befolkningen med bostäder.