Smälter polarisarna?

En av dem som fortlöpande följer rapporteringen om klimatet heter Per Welander och finns på KTH. På hans blogg ”Moderna Myter” kan man ta till sig de senaste rapporterna om den globala uppvärmningen och om isläget i Arktis (se översta diagrammet) och Antarktis (undre diagrammet). Han kan nu rapportera att isen i Arktis har växt rejält under de senaste två åren, tvärtemot vad media förespeglade oss 2007, när isens utbredning var som minst. Det ser nu ut som om isläget är ganska normalt för de senaste åtta åren. Isen har dock fortfarande minskat sedan slutet av 1970-talet. I Antarktis har isen däremot ökat och det finns nu betydligt mer is jämfört med medeltalet sedan 1979. Det stämmer kanske inte med den bild vi vanligen får i media.
Att det pågår en global uppvärmning av jorden är väl alla överens om. Under de senaste hundra åren har temperaturen i medeltal ökat med omkring 0,7 grader. Den officiella bilden är att den helt dominerande förklaringen är mänsklighetens utsläpp av växthusgaser, framförallt koldioxid genom användningen av fossila bränslen.
Det skulle också kunna finnas andra orsaker som till mindre eller större del förklarar den globala uppvärmningen. Till att börja med finns det andra växthusgaser till exempel ozon, metan och dikväveoxid (lustgas). Den främsta växthusgasen är trots allt vattenånga som tillsammans med moln svarar för omkring 95 procent av den totala växthuseffekten. Koldioxid är alltså inte fullt så dominerande som vi vanligen föreställer oss.
Granskar vi den globala uppvärmningen närmare kan man konstatera att den inte skett i jämn takt, sedan koldioxidutsläppen började öka i slutet av 1800-talet. Från 1880 till 1915 sjönk tvärtom temperaturen. Mellan 1915 och 1940 steg den snabbt för att återigen börja sjunka. Från 1970 och fram till 1998 steg temperaturen återigen för att sedan åter sjunka. Sedan 1998 har vi alltså inte haft någon global uppvärmning, även om det sällan lyfts fram i den allmänna debatten. Halten av koldioxid har däremot ökat i jämn takt sedan slutet av 1800-talet.
Det finns uppenbarligen också andra faktorer som påverkar den globala temperaturen och orsakar så kallade naturliga variationer. Förklaringar till dessa naturliga variationer skulle kunna vara variationer i solinstrålningen som i sin tur sammanhänger med variationer i solaktiviteten. Andra möjligheter är variationer i jordaxelns lutning. Ytterligare förklaringar kan sökas i havets cirkulation, i förekomsten av vulkanism och så vidare.
Jordens medeltemperatur har som vi vet varierat ganska mycket i ett geologiskt tidsperspektiv. Vi har till exempel haft minst 20 istider på omkring 90 000 år vardera med mellanliggande isfria perioder på omkring 10 000 år. Sedan den senaste istiden har vi haft varmare perioder under medeltiden, då vikingar koloniserade Grönland men också kallare perioder, till exempel ”lilla istiden från 1500-talet och fram till 1800-talet. Karl X Gustav marscherade 1658 över Lilla och Stora Bält och besegrade Danmark eftersom det var så kallt att isen låg.
Det finns dem som anser att koldioxiden bara förklarar en mindre del av den globala uppvärmningen, medan de naturliga variationerna står för huvuddelen. Hur det än förhåller sig med den saken tror jag att det finns skäl att inta en viss ödmjukhet inför de komplicerade frågorna. Det enda jag känner mig säker på är att vetenskapen kommer att lägga fram nya forskningsrön framöver och att vi får anledning att rucka på vad vi tidigare har trott vara sant. Det är nämligen så vetenskapen fungerar. Vi får nöja oss med provisoriska sanningar, men hela tiden vara beredda att ta till oss ny kunskap.

Trafikens klimatpåverkan i Stockholm

Debatten om Förbifart Stockholm, som har tagit fart efter regeringsbeslut nyligen, är mer ideologisk än grundad på sakkunskap. I gårdagens inlägg visade jag att Förbifart Stockholm endast marginellt bidrar till ökade koldioxidutsläpp i Stockholmsregionen. Det är också de generella erfarenheterna av vägutbyggnader. Sedan 1990 har de årliga koldioxidutsläppen i Stockholmsregionen minskat med 561 000 ton (tio gånger så mycket som Förbifarten orsakar) samtidigt som vi har blivit 276 000 fler invånare i regionen. Under den perioden har vi byggt ut Norrortsleden och Södra länken och dessutom byggt fler körfält på E4 norrut och söderut utan att koldioxidutsläppen ökat.
Minskningen har framförallt skett inom uppvärmningssektorn, där andra bränslen och övergång till fjärrvärme betytt mest. Det finns fortfarande en mycket stor potential att fortsätta att minska utsläppen inom bebyggelsesektorn, framförallt genom att göra byggnaderna mer energisnåla. Passivhus är i många fall ett rimligt alternativ framöver, inte minst när miljonprogrammets stora bestånd av flerbostadshus ska renoveras. Passivhus behöver ingen tillförsel av energi för uppvärmning.
Det är trafiksektorn som är den stora utmaningen. Men att inte bygga nya vägar är inget realistiskt eller verkningsfullt alternativ. Det försämrar tillgängligheten och ökar trängseln när befolkningen ändå växer. Det är ett mycket trubbigt medel för att minska koldioxidutsläppen, om det över huvudtaget är verksamt. Enligt en rapport som Regionplanekontoret har tagit fram (Framtidens transportsystem, Rapport 13:2008) påverkar till exempel föreslagen vägutbyggnad inte kollektivtrafikandelen alls. Det är kostnaden för att inneha och köra bil som påverkar bilåkandet mest, till exempel genom höjda trängselavgifter. För att ytterligare minska utsläppen behöver också bränslen och motorer ersättas med miljövänligare alternativ. Dessutom behöver naturligtvis kollektivtrafiken byggas ut om vi vill öka dess andel av trafikanterna.

Minskad klimatpåverkan i Stockholm även med Förbifart Stockholm

Häromdagen fattade regeringen beslut om att godkänna Förbifart Stockholm, en ny väg mellan Skärholmen och Häggvik, se Dagens Nyheter. Omedelbart höjs de kritiska rösterna från miljöpartiet och vänsterpartiet som anser att koldioxidutsläppen kommer att öka. Även Naturskyddsföreningen sågar som väntat Förbifart Stockholm.
Det är ju lite märkligt att kalla Förbifart Stockholm för miljökatastrof, en väg som nästan helt ligger i tunnel och därför påverkar sin omgivning med buller, avgaser och intrång i grönområden mindre än någon annan väg som byggts i landet. Förbifart Stockholm innebär inte heller att koldioxidutsläppen kommer att öka i Stockholm, som miljöorganisationerna påstår.
Utsläppen av koldioxid, den mest betydande växthusgasen, har enligt SCB:s statistik minskat från 56,3 miljoner ton per år 1990 till 51,5 miljoner ton per år 2006 i Sverige, en minskning med drygt 9 procent. Samtidigt har befolkningen i landet ökat med 523 000 personer. Per capitautsläppen har därför minskat betydligt mer, från 6,55 till 5,65 ton per invånare, en minskning med 14 procent.
Utsläppen per capita är minst i Stockholms län, där de ligger på endast 2,74 ton per person år 2004 medan genomsnittet för övriga landet är 6,43 ton per person. En genomsnittlig invånare i Stockholms län bidrar alltså till de totala utsläppen med mindre än hälften jämfört med en invånare utanför Stockholms län. Detta inkluderar såväl hushållens som näringslivets bidrag. Till stor del beror detta på koncentrationen och tätheten som möjliggör en bra kollektivtrafik i länet och att huvuddelen av husen värms upp med fjärrvärme, men naturligtvis också på att näringslivet till stor del är inriktat mot tjänsteproduktion. Omkring hälften av landets kollektivtrafik räknat som personkilometer utförs i Stockholmsregionen. En invånare som flyttar till Stockholmsregionen från någon annan del av Sverige bidrar kraftigt till att minska landets samlade utsläpp av växthusgaser.
Stockholmsregionens storlek och täthet ger goda möjligheter att ytterligare minska på utsläppen av växthusgaser. Sedan 1990 har utsläppen av koldioxid per capita minskat med 23 procent i Stockholmsregionen jämfört med bara 12 procent i övriga Sverige. Stockholmsregionen står alltså för en större del av de minskade utsläppen av växthusgaser än vad som motsvaras av dess befolkningsandel.
Sedan 1990 har Stockholmsregionen ökat sin andel av landets befolkning från 19,1 till 21,0 procent. Denna ökning motsvarar 175 000 invånare som på detta sätt har bidragit till att minska de nationella utsläppen av koldioxid med tillsammans 650 000 ton. Regionplanekontorets aktuella framskrivning av befolkningen fram till år 2030 visar att Stockholmsregionens andel kan komma att fortsätta att öka till drygt 24 procent. En sådan ökning skulle innebära att de nationella koldioxidutsläppen minskar med ytterligare 1 250 000 ton jämfört med situationen vid en oförändrad befolkningsandel, räknat på dagens per capitautsläpp. Den här positiva effekten är omkring 20 gånger så stor som den ökning av koldioxidutsläppen på 56 000 ton per år som utbyggnaden av Förbifart Stockholm enligt vägverket ger upphov till år 2020.
Stockholm kan fortsätta att växa och samtidigt minska utsläppen av växthusgaser. Bilarna släpper ut mer avgaser per kilometer i bilköer, och bilköerna kostar miljarder i tidsförluster. Det är därför bättre att reglera biltrafikens omfattning med bilavgifter, till exempel genom höjd trängselskatt, än med bilköer. Om det går som vi hoppas kommer om 10 eller 20 år huvuddelen av bilarna dessutom att vara elhybrider eller andra miljöbilar med mycket små utsläpp.
Effekterna av otillräckliga infrastrukturutbyggnader blir ökad trängsel och försämrad tillgänglighet. Förbifart Stockholm ger tillsammans med Citybanan och andra spårsatsningar förutsättningar för fortsatt tillväxt i Stockholm, fler jobb och fler människor som var och en bidrar med låga koldioxidutsläpp till att uppfylla de nationella klimatmålen.

Inte bara jag gillar Hornsgatan

Joanna Drevinger på Svenska Dagbladet tillhör oss som gillar Hornsgatan. Hennes krönika i dagens SvD Magasinet är en hyllning till denna stökiga men charmiga gata. Hon bor på Hornsgatan i närheten av Mariatorget som också är hennes trädgård och på Hornsgatan har hon sina favoritställen. På nattygsbordet ligger Ernst Brunners nya bok som heter just Hornsgatan. Andra som skrivit om gatan är Klas Östergren i Gentlemän och Stieg Larsson i Milleniumtrilogin. Mikael Blomqvist bor ju på Bellmansgatan några kvarter från Hornsgatspuckeln.
Ernst Brunner ligger också på mitt nattygsbord och jag gillar den hemtrevliga gatan. Att många gärna vill bo där trots dålig luft och trafikbuller vittnar de höga bostadsrättspriserna om. Mellan 45 000 och 55 000 kronor per kvadratmeter är man beredd att betala för att bo här, trots att det går att få en bostad till mindre än halva priset en halvtimmes tunnelbaneresa längre bort med friskare luft.
Men faktum är att denna attraktiva stadsmiljö egentligen är förbjuden i lag. De ändå rätt måttliga trafikmängder som finns på gatan orsakar tillsammans med gatans ringa bredd och det slutna gaturummet med höga hus på båda sidor bullernivåer utomhus och partikelhalter i luften som överskrider gällande miljökvalitetsnormer. Det spelar mindre roll att det inomhus går att skydda sig mot för högt buller och att ventilationen går attt ordna från baksidan på husen. Det krävs i princip att man gör avsteg från regelverket för att få tillstånd att bygga ett nytt bostadshus vid en gata som liknar Hornsgatan. Vi borde få ett annat regelverk som tillåter oss att bygga nya gator som liknar Hornsgatan och andra innerstadsgator. Det är där folk vill bo, promerera, fika och bara vara. Jag vill uppmana Boverket, regering och riksdag: Tillåt Hornsgatan!

Erics vandring genom Sahara

Vi lärde känna Eric när han städade vårt kontor i Libyens huvudstad Tripoli för ett par år sedan. Han var alltid vänlig och hälsade glatt på oss. Så småningom berättade han att han var från Ghana och hade rest till Libyen - med bil och till fots! Resan på 400 mil från sin hemstad Kumasi i Ghana till Tripoli i Libyen tog flera veckor. Och den tog flera av hans reskamraters liv på vägen, och hade så när också kostat honom livet.
Men han klarade resan, arbetade fem år i Libyen, sju dagar i veckan, och tjänade ihop pengar nog att resa tillbaka till sitt hemland och starta en egen rörelse där. Vi hälsade på honom i Accra i Ghana när han återvänt hem. Läs om Erics resa i Dagens Nyheter.

Bellmans Fredman

Verklighetens Jean Fredman, född Johan Fredrik Fredman 1712 eller 1713 i Stockholm, var förebild till Carl Michael Bellmans ”Fredman, Urmakare i Stockholm, utan Ur, Verkstad och Förlag”. Fredman var en gång i tiden en allmänt aktad och framgångsrik affärsman och urmakare som redan vid 29 års ålder utnämndes till ålderman, fick titeln hovurmakare och ansvar för stadens förnämsta tornur, Storkyrkan och Riddarholmen. Men Fredman misskötte sitt ämbete, förskingrade pengar, hamnade i rättsprocesser, blev fråntagen sina hederstitlar, söp ned sig och hamnade till slut på gatan där han drev omkring som en av Stockholms många alkoholister. Kanske inte direkt någon förebild. Jag gillar dock Fredmans Epistlar och Sånger mycket, liksom miljön på Kvarnberget som fortfarande har kvar lite 1700- och 1800-talskaraktär.
Inte så långt bort ligger dessutom Bellmanshuset med adress Urvädersgränd 3. Här bodde Carl Michael Bellman under åren 1770 - 1774, och här skrev han det mesta av Fredmans Epistlar. Huset ägs i dag av Ordenssällskapet Par Bricole. Det är värt ett studiebesök.

Fredman på Kvarnberget

Jag bor alltså på Kvarnberget, som ligger i SOHO, Söder om Hornsgatan, på Södermalm i Stockholm. Det är en av Söders högsta punkter med fin utsikt över en av världens vackraste städer. Men det finns inte längre några kvarnar kvar där. Bellman, som föddes i grannskapet har gett namn inte bara åt Bellmansgatan, utan också Fredmansgatan som ligger på Kvarnberget. Den korta gatan är inte särskilt känd, bland annat för att det är lite besvärligt att hitta dit och inte så många har heller anledning. Jag har fyra stationer inom gångavstånd, Mariatorget, Slussen och Medborgarplatsen på tunnelbanans röda och gröna linjer, och dessutom Södra Station. Mariatorget och Medborgarplatsen är två torg i närheten med ganska olika profil. Mariatorget är ett av stans vackraste torg, där man ofta ser konstnärer, skådespelare, musiker eller författare. Medborgarplatsen är en hippare plats som fina dagar är full med folk som vill ta ett glas öl efter jobbet. Hornsgatan har inte bara stans sämsta luft, i alla fall vid mätstationen mellan Ringvägen och Hornskroken, utan är också en underbar stadsgata med folkliv, och en massa häftiga gallerier, affärer och restauranger. Söder är utan tvekan den bästa delen av Stockholm, och Soho den bästa delen av Söder.